Ler fortfarande efter dagens sökpass! 

Hade plockat med mig en hel del av tipsen vi fick efter förra veckan. Framför allt så satsade vi på att få mer flyt i söket, mindre plockande med hunden på stigen och att släppa iväg henne snabbt på nästa figge. Det funkade superbra, det blev nästan lite "flying" över det hela... :0)

Dessutom införde vi att transportera in figgen efter varje skick. Har länge kört med flyende figurant (tror jag det heter, när figgen blir kvar i skogen och flyttar sig fram till nästa lega, rätta moig gärna!). Risken jag ser med det är att intransport av figge blir = tomt i skogen för hunden, eftersom avslutet är enda gången man transporterar figgen. Vid skicken innan vet hunden att man lämnat kvar en gubbe i skogen...

Däremot gick jag helt ifrån min egen (och din, Gunilla!) plan när det gällde stegring av svårighetsnivå. Till skick ett ställde Vilda upp sig och var så grymt fokuserad rakt ut att jag skickade direkt. Fullt ös ut på fullt djup, fin markering och ett snyggt framslag in med rullen! Tjoho!!

Skick två, såg ut ganska exakt som skicket som strulade på förra veckans film. Ut spikrakt ca 30 meter, vek 90 grader vänster - MEN nu kom hon direkt när jag ropade på henne (nästan som att hon visste att det blivit tokigt...) , och när jag gick ut ca 10-15 meter i rutan och skickade om så gick hon rakt ut, hittade, markerade med framslag och var bara så grymt duktig! Skick tre - fullt fokus rakt ut, jättesnyggt skick. Framslaget var till och med gnuttan för långt, vilket jag aldrig tror har hänt tidigare! Skick fyra var det sista och jag ville ha popp för att inte riskera att få ett dåligt avslut. Men poppen var så liten att varken jag eller Vilda såg den, och Vildas fokus ut var så starkt ändå, så hon fick gå iväg. Bingo igen, såväl på skick som på framslag! YES, vilken lycka! Var stolt som en tupp när vi gick tillbaka!

Efter fikat körde vi alla hundar ett varv till. Nu fick Vilda börja på den svåra sidan (men längre in i rutan). Jag hade lagt figge ett lite grundare, ca 30 meter,för att ge henne utdelning utan att börja slå. Det fungerade klockrent. Figge två - lika bra. Figge tre, dagens sista. Där blev det ett litet strul, men inte så farligt. Jag var lite för snabb med att skicka henne, hon hade inte låst ut i skogen utan vred huvudet lite fram och tillbaka.I stället för att vänta ut henne (eller ta ett kliv fram i rutan!)  så skickade jag när jag tyckte att riktningen på blicken verkade okej - trots att hon fortfarande var "flackig". Det straffade sig förstås och det blev ett tramsskick. Ut ca 20 meter, sedan ett framslag och en tveksam blick på mig. Tog in henne. Eftersom jag inte var riktigt nöjd med skickpunkten (figgen låg egentligen lite snett bakåt i rutan), så backade jag ca fem-sju meter på stigen, riktade in och skickade om (från stigen). Nu var det inga problem. Ska man vara riktigt petig var det lite mer båge än på de andra skicken (men det tror jag har mycket med stenarna att göra), hon jobbade sig ut på djupet jättefint och hittade direkt. Fick direktbelöning. 

Känner mig sjukt nöjd! "Du skulle ha haft med dig videokameran i dag i stället" sa en av träningskompisarna. Och ja, jag hade gärna haft med den i dag också. Men inte i stället, för jag tror att många av tipsen från då gjorde att det blev så mycket bättre nu. 

Planen till nästa gång är att köra ett lite kortare pass och då köra en Hawaii. Tror det blir lagom. Jag har ju i princip slutat jobba nu och är hemma och väntar på bebisen. Det gör att vi kan klämma ihop ett komprimerat pass mitt i veckan - och då tror jag Hawaii blir perfekt! 

Däremot så kommer jag nog att köra poppar gången efter, åtminstone om vi är i ny terräng. Är jätterädd för att skynda för fort (jaja, jag vet att det var just det jag gjorde i dag, och tog en jätterisk! Men jag hade i alla fall en plan B om det inte funkat...)

Förstår nu din känsla efter Stars grymt fina sökpass, Kerstin! :0) 

I går hade vi ett väldigt givande möte på klubben om sök. Vi (dvs vår lilla sökgrupp) hade bjudit in en sökdomare, för att reda ut lite vad domaren vill se (och inte se!) i sökrutan. Vi fick massor av goda råd och saker att tänka på - så nyttigt när man försöker skapa sig en målbild inför tävling.

Dessutom gick han igenom lite hur upplägget för inlärning med vindsök kan se ut, och jag pratade kort om tänket bakom poppar. Gick dessutom igenom hur jag tänker kring stighållarens och figgarnas uppgift i samband med popp. När man väl är i skogen är det så lätt att man missar någon del i instruktionerna, därför är det bra att ta det i lugn och ro med alla en gång.

Sammantaget blev det en väldigt bra kväll, tycker jag! Tror att alla fick med sig massor hem.

Innan teoripasset så körde jag lite med Vilda. Det blev i stort sett samma som sist. Externbelöning på distans i olika varianter (göra ett par moment innan belöning, göra inkallning i riktgning från belöningen etc) och jag var även nu väldigt nöjd med resultatet. På agilitybanan blev det inte så mycket gjort, men vi repeterade slalom, tränade att par högerslalom och så fortsatte jag mitt projekt "fri-shaping" av kontaktfält. Jag tror verkligen mer och mer på shaping för inlärning på Vilda. Hon är en naturlig shapinghund, har väldigt lätt för att prova olika saker. Dessutom är det ett sätt att få henne att han hjärnan med från början!

Slog mig ned vid datorn och kikade på hur många gånger jag hunnit träna Vilda med poppar. Bara sex gånger innan vintervilan! Med tanke på att det var hennes starka vilja att försöka spåra sig fram till figgen som gjorde att jag bytte metod, så måste jag säga att jag tycker att det hänt väldigt mycket på dessa få popp-tillfällen. Nu sedan snön försvann har vi kört tre gånger till. Visst plockar hon fram spårbeteendet ibland (t ex första slagen igår), men hennes sökmönster har i stort ändrats kraftigt till det bättre.

Tror på att fortsätta ungefär som igår (men med lyckade första-skick!), bryta henne när hon 90-gradersvinklar, köra enstaka oretade skick och försöka hålla nere storleken på popparna. Men nu väntar jag med spänning på vad min Skåne-coach ska säga, eftersom jag till slut lyckats få ordning på en liten sökfilm!

Hade med mig sonen ut i härliga vårvädret. Myste med fika, trevligt sällskap och hundpromenader. Allt som allt blev det fem avkopplande timmar i skogen. Höglöpande Vilda fick 8 skick.

Skick 1 - meningen var att Vilda skulle få en ljudpopp, jag har ingen aning om hon hörde någon eller inte. Men hon verkade fokuserad så jag släppte henne. Hon drog iväg, och vinklade 90 grader vänster med ca 10 meter kvar till figgen... Jag gjorde ett försök att bryta henne, men lyckades inte och vips var hon vid stigen med slangen i munnen. SUCK!

Skick två - synlig popp. Igen- trodde Vilda sett den. Nu springer hon ut bara ca 25 meter innan hon tar ett varv 90 grader vänster. Nu fick jag spunk! Bestämde mig för att hon inte skulle få hitta och sprang efter henne i rutan. Först tänkte hon strunta i mig, men matte såg väl så bestämd ut att hon till slut kopplade på öronen... Tack och lov hade sambon stängt av filmkameran när jag älgade runt där med värsta 9-månadersmagen och försökte få stopp på min ivrigt letande lilla odåga! Tog tillbaka henne till stigen, gick ut ca 10-15 meter i rutan och skickade om. Tyvärr ingen kamera på då heller, men nu gick Vilda spikrakt ut och hittade. Bingo!! Måste börja nöta mer svåra inkallningar med henne, men tror att hon lär sig en del på detta också. Det är andra söket i rad som hon faktiskt gått spikrakt på omskick.

Skick 3-4. I stort okej, vad jag minns. Lite väl stora poppar, men nu ville jag inte chansa. Skick 5 oretat, jätterakt och fint skick. Vid återgången från ett av skicken missade jag helt att en man med stor svart hund kom och gick på stigen och befann sig mitt i gruppen! Vilda blev rätt förskräckt vid upptäckten och skälde ut hunden, men jag tycker hon förtjänar ett plus för att hon hyggligt lätt kunde släppa det och sticka ut på nästa skick.

Skick 6 helt ok men efter stor popp.

Skick 7 oretat, rakt och fint.

Skick 8 tog hon på vind, fick direktbelöning med favvo-leksaken hos figgen.

Sammanfattning:

Dagens plan var att hålla nere antalet skick. Märkte på Vilda igår att hon var lite tröttare än vanligt, dessutom har mina två löpande damer knappt sovit en blund i natt, de har haft fullt upp men att uppvakta varandra... Tanken var att börja med 2-3 skick med tydligt stöd av poppar, för att sedan lägga in ett par oretade skick rätt tidigt medan hon fortfarande var pigg.

Så blev det: Eftersom skick 1 o 2 gick åt pipan så sparde jag länge med fler oretade. Är grymt missnöjd med 1 o 2, men såhär efteråt liiite nöjd med tvåan i alla fall eftersom jag lyckades bryta, skicka om och då fick ett rakt fint skick med utdelning. Jättenöjd att hon fixade de oretade skicken på slutet. Väldigt glad över hennes uthållighet, hon jobbar på med samma höga tempo hela tiden. Trots att hon borde vara rätt mentalt slut vid de sista skicken så är det egentligen dem hon gör snyggast. Duktig tös! När man tittar på filmerna så ser man också att hennes svårighet att gå rakt ibland (och då pratar jag inte om när hon gör sina 90-graderssvängar, utan när hon ibland gör mer av en böj) är starkt terrängberoende. Och det är väl rimligt, så liten som hon är så tycker jag inte att det är konstigt att hon får svårt att hålla en spikrak väg när det kommer en massa stenbumlingar i vägen som skymmer sikten.

Svarade på en fråga om uppletande på ett forum och insåg att det var väääldigt länge sedan jag kollade av Vilda i ett ensamt upplet. Har kört en del aktivering med henne och Daisy och då vallat en ganska smal korridor och varvat hundarna. Då har Vilda utan problem gått ut på fullt djup, ganska rakt och fixat 4-5 skick. Men hur fixar hon ett "vanligt" uppletande? Dags att kolla av var hon står!

Sagt och gjort. Planen var att valla av en hel ruta, men köra en skicklinje mitt på baslinjen och där lägga fyra föremål på varierande djup, för att uppmuntra henne att jobba rakt ut framför mig. Har ju en vag minnesbild av att det var en rejält svag punkt i fjol när vi höll på... Hon for runt i rutan lite huller om buller... Vilda fick sitta kvar i bilen medan jag vallade. Sedan gjorde jag några apporteringar med henne för att försöka undvika "sök-läge" på damen.

Matte, varför sitter du på backen med en pipande kamera..?

Äh, tydligen inget man ska bry sig om, jag gör som vanligt ändå!

Sedan var det skarpt läge. Skickade Vilda, hon sprang ut rakt och fint, hittade ett av de djupa föremålen nästan på en gång och kom in superfint. Puh!

Skick två gjorde hon en lov och kollade av rutan, vek sedan in och fokuserade letandet framför mig, hittade och återigen en fin ingång. Så långt allt väl, är ju enkelt det här... Trodde matte!

Skick tre på samma linje - ut, leta, in tom. Omskick. Ut, leta över hela rutan. In tom. Sedan körde jag en rad skick som alla var rätt katastrofala. Något gick hon faktiskt rakt och fint ut, men lyckades inte få någonting i näsan i alla fall. Något skick spårade hon baske mig vartenda vallningsspår i hela rutan (och de var många!), fick tack och lov ingen utdelning för det heller. Till slut, när hundstackarn försökt i en halv evighet och började se rätt trött ut, fattade matte att det var läge att ge upp. Tog med mig Vilda lös och gick sakta, sakta rakt ut i rutan för att ge henne en chans att få vittring på föremålen. Och se, nu var lilla näsan med bättre. Hon plockade det första efter mycket stor tvekan. Visade att hon hade den, men tvekade att gå och ta den. Tror det var mitt fel, jag hade lagt föremålet högt så hon var tvungen att stå på bakbenen för att nå. Men när hon i början av uppletet markerat en hög snitsel, hade jag förklarat för henne att "nej gumman, dem ska vi inte bry oss om". Så möjligen trodde hon inte att höga prylar "gilldes"? Fjärde och sista var det tvärtom, så fort hon fick lite, lite vittring på den så vek hon dit och jobbade järnet för att hitta.

Äntligen är Ru funnen! Nu var jag väl duktig, matte?! (Ja, Sessan, det var du verkligen!!)

Lärdom av detta: 1. När, när, när ska jag lära mig att hundar faktiskt blir ringrostiga efter att ha vilat en hel vinter?

2. Ha en bättre plan för vad jag ska göra när det inte blir som jag har tänkt mig!!

3. Nästa uppletande: samma upplägg som i dag MEN redan efter första tomslaget koppla Vilda, gå med henne i ett U runt linjen med utlagda föremål så hon får en chans att vinda in dem, sedan gå tillbaka till stigen och skicka om. Överväga att valla minikorridorer i uppletanderutan (á la Järverud).

Sedan blev det en minilydnad. Eftersom hon löper så fick hon vänta till nästan alla andra hundar åkt hem från klubben. Körde lite hopp, ett par apporteringar, stegen och rutan. Var rätt nöjd med alla momenten, även om Vilda var märkbart mindre laddad än vanligt. Löpet? Helt slut efter uppletandet? 

Skönt med en hund som för ovanlighetens skull tog det lugnt på stegen!

Lite väl långt fram i rutan, men jag köpte det. Svårt att veta exakt när man ska vara nöjd i rutan-träningen!

Boll på G och Vilda är beredd!

Just det, en sak till hann vi med. Budföring. Jag var noga med att inte låta Vilda se någon godisöverlämning, och så passade vi på att göra en rejält lång sträcka, ca 100 meter. "Va??" sa Vilda!

Det tog ett antal omskick innan hon sprang iväg. Hon som brukar älska budföring! SKickade henne totalt tre gånger, och visst blev det bättre. Men inte bra. Jag stod som ett frågetecken. Sedan körde en kompis sin hund, med samma fenomen. Då först förstod jag hur avståndskänsliga hundarna är i budföringen. I mitt huvud så har jag tänkt att "kan hunden så spelar det väl ingen roll om sträckan är 50 eller 100 meter". Fel, fel, fel!!! Avrundade med att låta Vilda springa två budföringar till, nu på 50 meter, och då var det fullt ös igen!

Lärdom: Såklart att ha en stegringsplan  för sträckan!!

I dag var det spårdags. Mannen och sonen följde också med ut i skogen, de tränade på att cykla utan stödhjul medan jag och Vilda spårade! Vilda hade sin nya, fina spårsele som egentligen är en dragsele. Tack vare den slipper hon låta som en halvkvävd höna när hon ligger på i spåret... På bilden nedan är hon precis på väg ut på spårupptaget, har fått vittringen i näsan och väntar bara på att tjatiga matte ska säga varsågod! Gjorde ett ca 20 meters upptag. Riktningsbestämningen gjorde hon bra.

Spåret var drygt en timme gammalt, "mellanlångt", dvs ca 5-600 meter. Sex pinnar. Lite trixigt med terrängbyten, störningar och övergångar, men lätt på så sätt att det var många rakor och snälla vinklar. Första pinnen efter ca 100 meter. Nu glänste Vilda verkligen! Från att knappt ha tid med pinnar till att markera varenda en! Jag hade glömt klickern men körde med mitt "muntliga klick" som är ett kort "ja!". Hon var så duktig! Var det någon pinne som var svårlokaliserad så jobbade hon verkligen på att hitta den. Sedan körde hon sin egen uppfinning - när jag sa "ja" och kastade köttbullen, så släppte hon pinnen, slukade köttbullen och skyndade sig sedan att plocka upp pinnen och komma in med den för att få mer köttbulle... Duktiga, duktiga!

Själva spårandet var som vanligt ganska högintensivt, men betydligt bättre än förra gången. Hon var inte så slagig i spåret. Inga tapp. Däremot så blev hon osäker en gång när jag tyckte hon slog lite väl mycket och bromsade henne.

"Vadå? Ska jag inte spåra nu, eller??" Efter kanske 20-30 sekunder så återupptog hon spårandet och höll sig då fint i spårkärnan.

En orsak till att hon var mer balanserad i spåret tror jag var att jag tänkte till lite idag! :0)  

Förra gången tränade jag ju bl a rutan under liggtiden, och det är ett rätt högintensivt moment. Nu använde vi liggtiden till en liten promenad, sedan till fika och avslappningsträning. Betydligt bättre om man vill få sin ivriga tös i rätt stämningsläge!

När vi spårat färdigt så passade jag på att köra några riktigt långa budföringar med husse som mottagare. Superskoj, sa Vilda och sprang tills tungan nästan släpade i backen!

Igår hade jag planerat ett lydnadspass med Vilda, men fick ett rejält bakslag i kroppen och trötthet efter att ha tagit ut mig maximalt de senaste dagarna. Innan jag somnade på soffan klockan sju hann jag i alla fall köpa en ny spårsele åt Vilda (hennes tredje). Nu blev det en riktig dragsele, svindyr, men det kan det vara värt om jag därmed får en hund som kan andas och spåra samtidigt!

Sedan körde vi en minilydnad, fortsatte jobba operant med rutan. Det fungerar fortfarande bra, men jag funderar på om jag ska lägga in externbelöning med godis i stället för att bara köra boll. Hon blir lite väl "glad i hatten" av bollen, vilket gör hennes hjärnkapacitet begränsad efter ett tag. Ett pass med tvåanfjärren hann vi också med. Tycker den fungerar skapligt men int eklockrent. Nu hade jag bara bollen med som belöning, och behöll den själv i stället för att lägga den bakom. Som ett brev på posten kom då att hon satte sig framåt. Med minskat avstånd så gjorde hon rätt igen. Men uppenbart är momentet långt ifrån färdigt, även om man kan lura sig själv att tycka det ibland...

Gårdagen bjöd på två timmar i skogen. Planen var enkel: gå ut spår, se till att få lång liggtid, gå promenad och träna lite lydnbad medan spåret ligger till sig, ta spåret. Låter enkelt. 

Punkt ett, gå ut spår, var svårare än jag trott. Var tung och seg i kroppen, och det tog mig en halvtimme(!) att gå ut ett 500-metersspår. Klurade, men tänkte fel... Lade ett ganska trixigt spår, med upptag, övergång till fält, många övergångar över breda stigar smala vägar - och så massor av pinnar, blandat spårpinnar o skogspinnar. 

Tillbkas, prommis, och sedan tog vi krafttag med rutan. Jag hade läst på i "Med sikte på 10:an" eftersom det var där jag från början hämtade inspiration till min rutanträning. Har ju nu fastnat i att hon alltför ofta ställer sig i framkant. Insåg att jag lagt svårigheten för högt, haft för oklara kriterier och (i och med långt avstånd) även själv haft svårt att bedöma positionen när jag gått över till den operanta delen. Dessutom stärktes jag i att läsa att det ofta blir en - förväntad - nedgång i kvalitet när man går över till operant träning.  För er som inte snöat in i alla begrepp: operant träning är i praktiken när hunden själv försöker lista ut vad den ska göra och man förstärker rätt beteende, i stället för att hjälpa den att göra rätt. I fallet med rutan så innebär det att man plockar bort targeten och belönar när hunden lyckas hitta rätt position. Nu:

- satsade jag på att få till många repetitioner, för att ge henne chansen att förstå vad som belönades. 

- jag hade ett kort avstånd till rutan, både för att göra det enklare för henne och för att jag själv skulle kunna bedöma rätt belöningsposition bättre. 

- jag använde ruta med band, av samma skäl som ovan. 

Körde sedan ett antal repetitioner, och det var roligt att se hur väl det fungerade. På relativt få repetitioner slutade hon helt att testa framkant utan letade sig bakåt i rutan. Jag testade även att flytta rutan, för att inte ge henne vittringsstöd, och det gick också bra. Hoppas att det håller i sig!  :0) 

Sedan blev det framförgående, tvåanfjärr och lite skogslydnad (egentligen bara att träna på att hålla sig vid sidan när jag säger "här", att användas vid transporterna i söket). 

Sedan tog vi spåret, och där var det ömsom vin, ömsom vatten! Liggtid cirka en timme. 

Dåligt: Alldeles för högt tempo i början, struntade helt i första två pinnarna, slarvade lite. Hade sedan två tappt. Låg på som en dåre, jag blev jättestressad av att ha en hund som knappt kunde andas i spåret. 

Bra: Klarade flertalet av de svårigheter jag lagt åt henne, bl a spårupptaget och övergångarna löste hon väldigt fint. Lugnade sig efter ett tag.

Pinnarna: Det var ju det vi skulle träna, och där dök dagens överraskningar upp...  

1. Förutom den allra första så var hon klockren på alla spårpinnarna! Vände till och med tillbaka och jobbade ut pinnar som hon gått förbi men fått i näsan ett par meter senare. 

2. Totaldissade skogspinnarna! En fick hon i näsan, och då jobbade hon ut den fint också. De andra kunde jag inte se med en min att hon märkte. Fundering: är det så stor skillnad i vittring på vanliga spårpinnar och skogspinnar att man bör ha antingen det ena eller andra i spåret? Gör nog så ett tag. Förra gången, när pinnarna inta hade legat ute lika länge, så gjorde hon inte lika stor skillnad på dem. 

3. Vildas reaktion på belöningen. Jag körde ju åter att vid markering så klickade jag, kastade en köttbulle och lät henne spåra vidare. Toppen, sa Vilda - ungefär halva spåret. Sedan testade hon en ny variant! Vände sig mot mig när hon hittat pinnen, väntade på sin köttbulle, sedan plockade hon upp pinnen igen och kom in med den för att se om hon inte kunde få en köttbulle till! Superbra tycker jag. Helt plötligt har det kommit ett operant inslag även i pinnträningen. Det hjälper mig också att kunna göra ett lite längre stopp vid pinnarna, så hon får vila, dricka etc. Ska bli spännande att se om hon fortsätter göra så! Av misstag upptäckte jag också ett annat sätt att få lite längre stopp även när man kör den här metoden. Jag kastade nämligen en smulig köttbulle som gick sönder. Vips, blev det en liten mini-paus medan sessan sniffade efter köttbullsbitar... Passar nog bra att lägga in tidigt i spåret, när hon är som hetast. 

Slutsats: Jag tror fortfarande på min metod för pinnebelöning. Jag ska sluta blanda skogs- och spårpinnar. Gärna ge henne långa, enkla spår när jag kör pinnträning. Behöver nog inte köra fler pass med många pinnar heller, hon börjar greppa grejen så jag kan nog gå ner på normalt antal men bibehållen belöningsmetod. 

I dag på klubben tränade vi inte någon lydnad alls. Däremot så fick vi hjälp med skotten för första gången i år (jag vill ju inte skjuta själv med bebben i magen, blir för högt för nära). Första skottet hade jag synlig skytt, passiv hund (sitt, stanna kvar, jag stod ca 10 meter bort, i skyttens riktning) och signalerade innan med min "skrammeldosa" att det var skott på gång. Vilda tittade till rejält när skottet smällde av. Men hon satt lugnt kvar och var helt oberörd när jag släppte upp henne. Följde sedan med bort till skytten och tiggde godis... Följde upp med en budföring med skott. Inte full sträcka, kanske 50-60 meter. Husse och matte som mottagare. Skott på mitten av sträckan x2. Nu tittade hon inte ens på skytten när skotten brann av. Kändes så skönt - vi har kommit riktigt långt i vår skotträning och hittills varit befriade från bakslag (törs man ens tänka den tanklen, eller är det då bakslagen kommer..?). Nu jobbar vi på efter samma plan, vill gärna ha en överinlärning just på skotten.