Gårdagen bjöd på två timmar i skogen. Planen var enkel: gå ut spår, se till att få lång liggtid, gå promenad och träna lite lydnbad medan spåret ligger till sig, ta spåret. Låter enkelt. 

Punkt ett, gå ut spår, var svårare än jag trott. Var tung och seg i kroppen, och det tog mig en halvtimme(!) att gå ut ett 500-metersspår. Klurade, men tänkte fel... Lade ett ganska trixigt spår, med upptag, övergång till fält, många övergångar över breda stigar smala vägar - och så massor av pinnar, blandat spårpinnar o skogspinnar. 

Tillbkas, prommis, och sedan tog vi krafttag med rutan. Jag hade läst på i "Med sikte på 10:an" eftersom det var där jag från början hämtade inspiration till min rutanträning. Har ju nu fastnat i att hon alltför ofta ställer sig i framkant. Insåg att jag lagt svårigheten för högt, haft för oklara kriterier och (i och med långt avstånd) även själv haft svårt att bedöma positionen när jag gått över till den operanta delen. Dessutom stärktes jag i att läsa att det ofta blir en - förväntad - nedgång i kvalitet när man går över till operant träning.  För er som inte snöat in i alla begrepp: operant träning är i praktiken när hunden själv försöker lista ut vad den ska göra och man förstärker rätt beteende, i stället för att hjälpa den att göra rätt. I fallet med rutan så innebär det att man plockar bort targeten och belönar när hunden lyckas hitta rätt position. Nu:

- satsade jag på att få till många repetitioner, för att ge henne chansen att förstå vad som belönades. 

- jag hade ett kort avstånd till rutan, både för att göra det enklare för henne och för att jag själv skulle kunna bedöma rätt belöningsposition bättre. 

- jag använde ruta med band, av samma skäl som ovan. 

Körde sedan ett antal repetitioner, och det var roligt att se hur väl det fungerade. På relativt få repetitioner slutade hon helt att testa framkant utan letade sig bakåt i rutan. Jag testade även att flytta rutan, för att inte ge henne vittringsstöd, och det gick också bra. Hoppas att det håller i sig!  :0) 

Sedan blev det framförgående, tvåanfjärr och lite skogslydnad (egentligen bara att träna på att hålla sig vid sidan när jag säger "här", att användas vid transporterna i söket). 

Sedan tog vi spåret, och där var det ömsom vin, ömsom vatten! Liggtid cirka en timme. 

Dåligt: Alldeles för högt tempo i början, struntade helt i första två pinnarna, slarvade lite. Hade sedan två tappt. Låg på som en dåre, jag blev jättestressad av att ha en hund som knappt kunde andas i spåret. 

Bra: Klarade flertalet av de svårigheter jag lagt åt henne, bl a spårupptaget och övergångarna löste hon väldigt fint. Lugnade sig efter ett tag.

Pinnarna: Det var ju det vi skulle träna, och där dök dagens överraskningar upp...  

1. Förutom den allra första så var hon klockren på alla spårpinnarna! Vände till och med tillbaka och jobbade ut pinnar som hon gått förbi men fått i näsan ett par meter senare. 

2. Totaldissade skogspinnarna! En fick hon i näsan, och då jobbade hon ut den fint också. De andra kunde jag inte se med en min att hon märkte. Fundering: är det så stor skillnad i vittring på vanliga spårpinnar och skogspinnar att man bör ha antingen det ena eller andra i spåret? Gör nog så ett tag. Förra gången, när pinnarna inta hade legat ute lika länge, så gjorde hon inte lika stor skillnad på dem. 

3. Vildas reaktion på belöningen. Jag körde ju åter att vid markering så klickade jag, kastade en köttbulle och lät henne spåra vidare. Toppen, sa Vilda - ungefär halva spåret. Sedan testade hon en ny variant! Vände sig mot mig när hon hittat pinnen, väntade på sin köttbulle, sedan plockade hon upp pinnen igen och kom in med den för att se om hon inte kunde få en köttbulle till! Superbra tycker jag. Helt plötligt har det kommit ett operant inslag även i pinnträningen. Det hjälper mig också att kunna göra ett lite längre stopp vid pinnarna, så hon får vila, dricka etc. Ska bli spännande att se om hon fortsätter göra så! Av misstag upptäckte jag också ett annat sätt att få lite längre stopp även när man kör den här metoden. Jag kastade nämligen en smulig köttbulle som gick sönder. Vips, blev det en liten mini-paus medan sessan sniffade efter köttbullsbitar... Passar nog bra att lägga in tidigt i spåret, när hon är som hetast. 

Slutsats: Jag tror fortfarande på min metod för pinnebelöning. Jag ska sluta blanda skogs- och spårpinnar. Gärna ge henne långa, enkla spår när jag kör pinnträning. Behöver nog inte köra fler pass med många pinnar heller, hon börjar greppa grejen så jag kan nog gå ner på normalt antal men bibehållen belöningsmetod. 

I dag på klubben tränade vi inte någon lydnad alls. Däremot så fick vi hjälp med skotten för första gången i år (jag vill ju inte skjuta själv med bebben i magen, blir för högt för nära). Första skottet hade jag synlig skytt, passiv hund (sitt, stanna kvar, jag stod ca 10 meter bort, i skyttens riktning) och signalerade innan med min "skrammeldosa" att det var skott på gång. Vilda tittade till rejält när skottet smällde av. Men hon satt lugnt kvar och var helt oberörd när jag släppte upp henne. Följde sedan med bort till skytten och tiggde godis... Följde upp med en budföring med skott. Inte full sträcka, kanske 50-60 meter. Husse och matte som mottagare. Skott på mitten av sträckan x2. Nu tittade hon inte ens på skytten när skotten brann av. Kändes så skönt - vi har kommit riktigt långt i vår skotträning och hittills varit befriade från bakslag (törs man ens tänka den tanklen, eller är det då bakslagen kommer..?). Nu jobbar vi på efter samma plan, vill gärna ha en överinlärning just på skotten.

Jag har ett erkännande att göra: jag är en nörd. En riktig skogsnörd. När snön försvann från asfalts- och grusplaner så trodde jag ett tag att det fanns hopp för lydnadsmänniskan i mig. Det kändes så roligt och inspirerande att äntligen kunna börja träna på riktigt igen, och jag var både flitig och lade upp fina planer. Men sedan tinade skogen också fram - och vips, nu känns lydnaden tråkig igen! Jag bara längtar ut till nästa sökpass, till nästa härliga spår, till alla roliga uppletanden, till mossa, träd och stenar...

I dag blev det dock ingen skog för Vilda. I stället ett besök hos veterinären (där hon skötte sig exemplariskt, först pussade hon alla men när det blev för tråkigt så lade hon sig på bordet och sov!) Fick i alla fall papper på att hennes knän är friska, dvs patella u.a Skönt! Hem fick hon och husse åka tåg - bra miljöträning, men inget som bekom henne.

Mannen smet från en inplanerad shoppingrunda igår så plötsligt hade jag en timme över till hundtärning! Kastade mig i bilen och åkte ut i spårskogen för att testa en ny idé om hur jag ska öka hennes pinnintresse. Fick en rad kloka råd på ett pudelforum, blandade dem och rörde ihop en egen "soppa"!

Vilda tycker ju att spåret är så mycket roligare än att behöva stanna och plocka pinnar. Så jag ville störa Vilda så lite som möjligt i spåret, men ändå få in lite mängdträning à la pinnstig. Så jag lade "typ ett appellspår" med massor av pinnar, kanske 7-8 stycken. Blandat skogs- och vanliga spårpinnar. Tyvärr hann jag bara med en halvtimmes liggtid, alldeles för kort.  Sedan hade jag med mig klicker och köttbullsstora blodpuddingsbitar (tanken var köttbullar, men det får bli nästa gång. Mindre kladdigt för fingrarna...).
Sedan hade jag henne i kort lina, 5-8 meter, växlade lite under spårets gång. Tanken var att, när hon lyfte upp en pinne, klicka och kasta en godis till henne. Sedan låta henne fortsätta i spåret utan en massa störning från mig. Första pinnen som var "vanlig" gick jättebra, även om hon verkade lite förvånad över nyordningen. Andra pinnen, bra. Tredje var en naturpinne, den tänkte hon springa förbi. Då bromsade jag henne faktiskt för att få ett belöningstillfälle och stärka henne i att plocka naturpinnar. Extra plus ändå på den pinnen för att den låg nära färsk rådjursspillning, som hon inte brydde sig om alls. Resten av pinnarna plockade hon klockrent! Och det roliga var att hon verkligen jobbade på dem, och att intensiteten blev högre och högre ju längre vi spårade. Jämfört med förra gången, med mina gamla belöningar, då hon tappade markeringsvilja för varje pinne. Så rent spontant känns det som en bra metod, få se i längden om den håller eller inte. Men jag kommer i alla falla att testa att fortsätta så här så länge det går åt rätt håll. Sedan ska jag nog lägga in enstaka längre pauser, för att få in en naturlig vila i spåret. Och kunna ge vatten etc.

(Spåret i sig var väl ingen vacker syn, alldeles för färskt för min heta tös. Tycker ändå hon var hyggligt spårnoga, men lät som om hon skulle kvävas vilken sekund som helst. Och så hade hon lite struligt med vittringen från en stig som löpte parallelt med spåret i ca 70 meter, det gick människor och hundar där en stund innan vi skulle ta spåret och det var sååå spännande. Minns även från förra säsongen att jag fick träna förledningsspår aktivt för att få henne att släppa den nyfikenheten, men det gav sig efter ett tag! Kanske lite extra spännande med hundlukt nu också eftersom hon löper...)

Söndagens vädergudar var snälla. Inte så soligt och en del vind, men det klagar man ju inte på när man tränar sök! Temperaturen var nog runt tio plusgrader. Vi hade en ruta där det fick plats cirka tre skick åt vardera håll. Jag bestämde mig för att köra full ruta, men ge Vilda mycket hjälp och stöd eftersom det var första söket efter vintersäsongen. Ena sidan hade klockren motvind (nå, vindar är ju aldrig klockrena, har jag upptäckt, men hyggligt klockren och väldigt kraftig motvind var det i alla fall), där fick vinden räcka som stöd. På den andra sidan bestämde jag mig för poppar. Det började bra. Första tre skicken gick riktigt bra. Fjärde skicket tyckte jag att hon var lite ”orak”, men å andra sidan så det hon gjorde var att ta en omväg runt en bunt stora stenar som låg i vägen. Godkänt, tycket sökkompisarna och jag får väl hålla med dem! Hon rätade upp sig bra och fortsatte jobba sig ut framför mig. Femte skicket var vind igen och gick fint.

Sedan kom haveriet! Sjätte och sista skicket, både jag och stighållaren uppfattar att Vilda sett poppen. Hon springer ut lite snett, men inte så farligt. Missar figgen, gör ett riktigt fint framslag men antagligen lite grunt, skulle gissa på att det låg på ca 40 meter. Men hon framslog!!! Och där hamnar jag i mitt dilemma – vad gör jag nu? Jag belönade henne med rösten och en godis för ett fint framslag, och gör en snabb övervägning med mig själv. Skicka om eller inte skicka om? Beslutar mig för att skicka om, och nu gör Vilda allt annat än ett snyggt sökslag. Viker nästan direkt 90 grader bakåt i rutan, jobbar sig sedan utåt tills hon hittar spåret efter figgen och får förstås utdelning i att hitta… Väl där blir hon kvar och jag funderar på om det blivit ett missförstånd mellan mig och figgen så att hon direktbelönat? Letar mig ut mot legan, när jag hunnit gå tio meter kommer Vilda glatt med rullen i munnen. Figgen berättar efteråt att Vilda sniffat reda på leksaken (en pipis), tryckt till på den så hon fått pipljud och sedan inte haft några större planer på att lämna figgen… Efter en stund så insåg hon det lönlösa och nöjde sig med slangen… Analysen efteråt var att hon antagligen var rejält trött på sista skicket. Hon hade lekt rejält länge med en annan hund när vi vallade rutan, hon har inte kört skog på flera månader (förutom dagen innan!) och har antagligen inte den mentala uthålligheten heller, även om hon fick mycket stöd. Och ni som följt bloggen tidigare vet att Vilda listat ut att det där med spår är ett rätt effektivt sätt att hitta figgar i sökrutan. Trodde jag fått bort det, men kanske återföll hon i gammalt beteende i och med tröttheten?

Min fråga nu är (Gunilla och andra sökkunniga - hjälp!): skulle jag ha tokbelönat tomslaget och brutit där? Hur ska jag tänka nästa gång hon kommer in tom fast det finns figge? Och hur gör jag om framslaget är fint men inte tillräckligt djupt? Hur skulle jag annars ha löst den beskrivna situationen? Tacksam för tips!

Signatur "desperat" !

Åkte upp till klubben i dag på lördagsöppet. Helt slut (har konstaterats ett rejält sänkt hb på 85, så nu vet jag varför jag aldrig återhämtar mig, däckar på soffan direkt efter jobbet och knappt orkar gå uppför en trappa) men mentalt ändå uppåt i den underbara solen och värmen. Fick inte mycket gjort men träffade trevliga människor, Vilda fick se en hel del nya hundar och så blev det i alla fall en platsliggning och inkallningsträning. Dröjde mig kvar i solen och då dök Tina upp och började prata om spår... Lät som ljuv musik i mina öron och vips var vi på väg ut i spårskogen! Till och med sonen var på sitt allra bästa humör och tyckte att det var riktigt roligt att leka i skogen i dag. Vilda fick ett ganska kort spår, kanske appell, möjligen 100 eller 200 meter längre. Upptag på ca 20 meters håll, motvind. Sex apporter. En timmes liggtid.

Det var så grymt roligt att se henne jobba! Inte snyggt, kanske, för hon låg på som en ångvält, grävde sig fram i spåret. Upptaget var hon väldigt het på och tog klockrent. Extremt spårnoga var hon, bättre än jag mindes henne från i fjol. Roligt att hon var det trots tempot (nå, jag var ju en rätt rejäl bromskloss där bak i linan). Enda jag möjligen kan klaga på var intresset för apporterna. En naturpinne markerade hon inte alls, den andra gjorde hon en liten titt på men tänkte inte alls ge sig tid att plocka upp! Vanliga spårpinnarna markerade hon samtliga, men med avtagande intensitet. Helt uppenbart har jag inte lyckats hitta rätt belöning där. Funderar på om jag ska ta med pipisen i spåret och ha den som "bingobelöning" som får dyka upp ibland? Annars är jag väldigt tacksam för förslag! Det vi testat hittills är väl mest byte med godis (tydligen inte tillräckligt bra!) och att leka med apporterna (provade det i dag, men inte hade hon mer tid att stanna vid nästa för det...). Hon vet att man får belöning för dem, men hon tycker inte riktigt att det är värt besväret att stanna upp så länge och leta, när det är så rackarns roligt att spåra.

Efter spåret blev det en liten prommis i vårsolen och sedan var jag helt slut! Men lycklig!

Hem, däckade på soffan och hörde efter en timme ett märkligt ljud... Det var en kombination av stark blåst och regn därute.

Tack, snälla vädergudar, för att ni lät solen skina på oss i skogen i dag. Tack för att ni sparde det elaka regnet och stormandet tills vi låg trötta och utslagna i soffan. Kan ni göra om det i morgon också, för då hade vi tänkt köra sök...

Har kört ett litet lydnadspass på en parkering i dag. Det finns faktiskt bar asfalt lite här och där nu! Vilda och jag har "dammat av oss" efter vintervilan de senaste veckorna, och det känns riktigt bra! Externbelöning visade sig vara en hit, och jag experimenterar med det i var och varannat moment just nu. I dag testade jag tex att ställa det (godis i skål) bakom henne när vi körde framförgående. Hon gick ut fint, och när hon inte drog i kopplet fick hon "varsågod" och springa och ta godiset. Testade även att gå hela sträckan, vända och gå i riktning mot skålen. Betydligt svårare att hålla tempot nere (förstås!) men jag tror att hon greppade riktigt bra att det var när hon tog det lugnt som hon fick sticka på belöningen. Ska bli intressant att se hur det funkar i längden. Tvåanfjärren, inkallning och lite ställande och läggande fick det också bli. Lite förvånad blev jag över att när jag valde att belöna från handen genom att kasta pipleksak så valde hon faktiskt den före godisskålen. Det hade jag inte trott, jag hade gissat att hon först skulle ta godis och sedan leksak. Härligt att träna var det i alla fall!  :0) 

Nu har vi en snabbis på hundklubben i morgon och ett sökpass på söndag inplanerat. Vilda och Daisy beter sig precis som om Vilda ska börja löpa, men än har det inte satt igång. För min del får hon gärna skjuta på det mer, jag vill hellre ha nästa löp i oktober än mitt i tävlingssäsongen aug-sept!

Hann få till två härliga utomhuspass med lydnadslydnad innan jag i dag var totalt däckad igen. *suck*

Men lydnaden i går och i förrgår, tillsammans med Elin, var riktigt bra. Perfekt att vara två och träna, Elin fick hjälpa mig genom att klicka när det var belöningsläge.

Jag och Vilda körde bara externbelöning. Jag försökte ta mig igenom alla lydnadsettan, lydnadstvåan och appellmoment, och lyckades väl hyggligt.

Fot: Yrsligt när jag körde ff, men riktigt bra med extern belöning och linförighet. Började med korta sträckor, men hon höll koncentrationen, och faktiskt även positionen, när vi körde längre program. Plan: inte träna för mycket så länge jättemagen är kvar, nu tvingas Vilda välja mellan position och ögonkontakt. Plus att det är omöjligt för mig att veta var jag har henne! Men det kändes skönt att få ett kvitto på att belöningsplaceringen hade stor betydelse för hennes tendens att ligga låååångt fram när vi går!

Ställande under gång, läggande under gång: Både bra och stabilt, känns helt tävlingsklart nu.

Apportering: riktigt fina, tre av fyra utan lek och trams, men en av fyra... flippar lite! Lustigt att se hur hon reagerade på externbelöning här. Jag ställde en skål med godis ungefär efter halva sträckan, och en bit åt sidan. Första gången hade hon full fart ut, grep fint - och kunde sedan inte motstå frestelsen utan sprang till skålen och tjuvade godis. Gång två, samma upplägg: superfint fokus både ut, vid gripandet och in. Inga lektendenser alls, utan helt koncentrerad på att göra rätt så hon skulle få springa och ta godisen. Lyckat! Plan: komma ihåg att variera med olika apportbockar. Fortsätta med externbelöning.

Framförgående: riktigt bra. Här fortsätter jag att belöna med min boll i stället för med externbelöning.

Fjärrdirigering (lkl 2): lossnade helt när jag började ställa godisskål bakom. Nu gör hon helt rätt 98 % av gångerna. Fina och snabba skiften. Plan: variera belöningen, ibland från handen, ibland få springa och ta godisen i skålen bakom. Variera "tävlingsledare" så hon är helt van vid att ha någon bakom ryggen.

Inkallning: bra.

Rutan: Har gjort en minitarget på ca 7x7 cm. Finns den i rutan så väljer hon alltid rätt position direkt, utan target går det sämre. Hon går in i rutan, men för nära framkanten för att det ska hålla i längden. Belönar med kastad boll. Plan: Har kört det här alldeles för mycket utan target, ska intensivträna med minitargeten i några veckor innan jag gör några försök att plocka bort den.

Hopp: Kunde vi inte träna.

Tandvisning: stabil.

Kryp: testade några få steg, första gången utomhus. Helt ok, tycker jag.

Sammanfattningsvis väldigt roliga träningspass med en laddad och positiv hund!! I dag hade jag tänkt träna på klubben men kroppen ville annorlunda så det blev en fika och en liten miljöbana däruppe i stället. Hoppas på ny energi till i morgon!