I dag skulle jag främst hjälpa Elin med lite lydnadsträning. Men kunde förstås inte motstå ett litet pass med Vilda!

Jag började med framåtsändande - som på något mysitkt vis lyckats bli ett favoritmoment! Testade med lite glesare mellan byxbenen den här gången (för er som inte läst tidigare inlägg om vårt framåtsändande: Vilda har en tendens att stanna till vid temposkiftet när jag tränar med ben). Men glesare ben hjälpte inte så mycket. "Testa att belöna när hon går framåt igen då", sa Elin. "Har jag redan gjort", sa jag. Men hallå - kanske inte gjort tillräckligt mycket? Och när jag tänker efter, var det inte när jag körde utan byxben jag gjorde det? Jag tycker verkligen att belöning av återupptag är en av de mest användbara belöningsteknikerna i hundträning. Så jag gjorde som kloka Elin sa. Skickade - Vilda sprang ut i galopp. Bytte ner till trav, och i den vevan gjorde hon ett stopp igen. Nu var jag helt tyst och fortsatte bara gå, med blicken stadigt framåt. Efter en kort stunds funderande vände sig Vilda i rätt riktning och började trava. *klick* direkt, hon hann nog bara ett par steg, och rejäl belöning! Vi körde på likadant några gånger till, och hennes stopp försvann nästan helt! De sista tre skicken gjorde hon så fint!

Körde lite apportering också. Träapporten var klockren, inget tassande, rent gripande, bra tempo, inte minsta lilla busmorr. Metallen fungerade också så fint, även om jag önskat lite högre tempo in. Men hela Vilda var rätt lugn i dag, tror nog att den tjocka magen kan ha med saken att göra!