Sök i duggregn. Dessutom var vi bara två personer, jag och Anders (kan det vara så att andra människor har annat för sig en fredagkväll..?!)

Nå, jag hade funderat på att jag ville ha en sökruta med lite bättre gömställen. Nu har vi suttit bakom en gran, sten eller liknande och risken att bli upptäckt med ögonen de allra sista metrarna har varit påtaglig. Så jag klurade och valde ett ganska stenigt ställe. Har kört upplet med Vilda där flera gånger utan problem. Men nu skulle rutan dessutom breddas, och då blev det ganska tuff terräng i den andra delen. Hur tuff förstod jag inte förrän det var försent. 

Skickade Vilda på ett vanligt skick uppe bland stenarna, gick jättefint. Skick två skulle då vara i rutans andra del, full av skvattram och annat elände. Gick uselt, jag valde till slut att gå med Vilda ut i rutan för att stötta upp henne och få ett bra avslut. Tänkte sedan göra ett kort och lätt skick i rutans första del, då var Vilda som ett frågetecken. Varför vet jag fortfarande inte? För att det var samma figge? För att området redan var avsökt? För att skicket innan varit för svårt??? Ingen aning. Bröt i alla fall, satte på min lilla blöta hund ett vintertäcke och lät henne vänta i bilen. 

Den andra hunden ville inte ens ha ett skick bland stenarna, han sprang ut fint, höll inte i letandet och gick tillbaka tom. Då bröt vi och gjorde om helt. 

Vallade en korridor i lättsprungen terräng, hittade hyggliga gömmor i skapligt täta granar och körde "som vi brukar". Till min stora lättnad gick då Vilda precis lika  som vanligt, full fart ut, fin markering, fint påvis. 

Nu får jag klura lite på hur jag ska tänka kring terräng etc åt henne.  Och jag SKA INTE lägga samma figge i samma område. Vet ju det, men är man bara två så... Tja, då får manju faktiskt anpassa träningen i stället för att planera dumma övningar.  

I helgen tror jag att det blir vila, långa skogspromenader och möjligen lite lydnad i morgon. Är fortfarande lite mosig i hjärnan efter torsdagens nattjour. Ska sedan försöka klämma in något spår också. Märker att jag inte alls håller min plan, kör alldeles för mycket sök och för lite annat. Disciplin!!! 

I dag fick sonen vara sökfigge till Vilda! Först under en papplåda inomhus, sedan ute i en bod, tredje gången också i en bod men med trasig dörr som Vilda kunde komma in i. Båda skötte sig finfint! Första gången, med lådan, hade mamma glömt bort att säga att man måste vara tyst när man leker hundkurragömma... Så sonen pratade glatt hela tiden, Vilda var lite förvirrad och försökte hitta den "riktiga" figgen - folk som pratar brukar inte gillas när det är sök! Men till slut så knallade hon fram till lådam, hittade slangen och markerade. Skick två var i en stökig och halvmörk bod, sonen hade krupit in och gömt sig jättebra bland alla saker. Vilda fick pyssla på ett tag innan honkom ända fram, men markerade sedan fint. Simon belönade med en leksak han hade i fickan, var strängt tillsagd att inte ta fram den förrän jag sagt till! 

Sista skicket skickade jag Vilda rakt fram mot boddörren som Simon satt bakom. Hon rusade i väg jättefint, tyvärr tyckte Daisy att måttet var rågat och kom farande, så det blev lite kaotiskt innan jag fått iväg henne. Men Vilda behöll fokus på uppgiften och vågade krypa in till Simon i den mörka boden, ta rullen och gå tillbaka på påviset. Tre ganska "yra" men roliga sökskick. Oklart hur mycket de tillfört Vildas sökträning, men det blev i alla fall markeringsträning och lite miljöträning!  

Avrundade med en platsliggning, Daisy satt och kelade med farmor just då så Vilda fick ligga själv. Lade henne plats ganska nära bron. Sedan kom sambon ut, och sonen, och det blev en hel del liv och rörelse. Men sådant bryr hon sig inte om. Måste komma ihåg att träna platsliggning ibland!

Igår när jag kom hem var Vilda "hund-nappad"! Det fanns ingen att träna med! Sambon hade åkt ut till stugan, och självklart tagit med vovsen. Så jag tänkte skippa träningen helt. Men så hamnade jag framför datorn, kom på att det var dags att anmäla till lydnadsettan i Gävle (tänkte köra kvällstävlingen där) och tänk, då blev jag genast lite träningsstressad! Så när Vilda kom hem så blev det en kvart på gården. Vi körde i stort sett lydnadsettan, och visst dök det upp problem både här och där!

Linförighet: går mycket bättre nu när jag börjat med boll/pip-belöning. Dock flippar hon totalt på språngmarschen och ska bara leka, hoppa, studsa, bita byxben... Min plan har varit att klicka bort beteendet. Har hittills inte blivit av en enda gång. I går surade jag ur, korrigerade henne (dvs sa ganska barskt ifrån att det inte var okej!) och belönade sedan med bästa pipisen när hon höll tassarna i backen. Det blev en avseväd förbättring och jag tror att jag sparade väldigt många timmars klickerträningstid...

Framförgåendet: jättefint, men halterna är dåliga. Då vänder hon upp mot mig. Tror inte jag kommer att lägga något krut på det, det är ju själva gåendet framför jag har nytta av i de högre klasserna.

Läggande: Snabbt och fint.

Inkallning: Den första var jättefin, men jag var tveksam om hon tjuvade, Hon började liksom samtidigt som jag öppnade munnen.  Så jag tänkte göra en till, för att träna stadga. Då började eländet...   

Jag satte Vilda, gick iväg, och när jag vände mig om så låg hon. Det lustiga är att hon ligger som värsta elithunden, med hakan i backen. Tillbaka, inte göra någon grej av det, lämna henne igen, kommer åtta meter, kikar bakåt, hon ligger... Tillbaka, flytta henne lite, sätta, gå två meter, berömma, fortsätta gå - hon ligger... Tillbaka, försöka säga ajabaja, lämna, gå tre meter, titta bakåt - hon ligger. Förstås. Varenda gång med hakan i backen, nästan så jag tror att hon driver med mig!    Vet inte hur många gånger denna cirkus upprepade sig, men det kändes som dolda kameran. Till slut så övergav jag både strategin "berömma att hon sitter" och strategin "fya att hon ligger" (den senare testade jag bara en gång, insåg väl egentligen redan från början att den var korkad).

Till slut stannade jag upp och tänkte. Insåg att jag faktiskt funderat igenom problemet i lugn och ro när jag gjort min träningsplanering, och att planen då var oväntade bollkast. Så nu satte jag henne, gick ett par meter, sneglade att hon fortfarande satt, hivade iväg en boll och sa varsågod. Upprepade ett par gånger och tänk, nu satt hon som ett ljus medan jag gick mina 20 meter!  Avslutade med bollkast. Måste träna detta mycket mer inför tävlingen!

Ställande: kan hon ju inte. Vi gjorde några grundövningar som var ok.

Apportering: Ettanapporteringen var ok. Hon håller i lösaste laget, tuggar inte men med lite otur kan en stor apportbock bli ganska besvärlig för henne när den glider runt i munnen. F ö väldigt lyhörd på kommando etc. Gjorde några metallapporteringar också. De var väldigt blandade, någon gjorde hon med full galopp i båda riktningarna, någon gjorde hon ganska försiktigt. Tror det berodde på hur apporten råkade slå emot hennes tänder. Finna i alla fall gott hopp om en framtida fin metallapportering!

Sedan var det färdigtränat och matte har fått ännu mer att tänka på!

Tillägg till dagens blogg: Jag har dragit en slutsats!    Se längst ner i bloggen, efter min beskrivning av gårdagens sök.

Tränade i alla fall ikväll, och eftersom mannen följde med tänkte jag att han kunde passa på och filma ett sökskick. 

Vi gjorde det enkelt för Vilda med en smal korridor i stället för full ruta. Däremot så fick hon ingen synretning alls. Hon fick vara med och valla rutan, sedan fikade vi, gick ett valpspår med Flatte-bebisen Molly, och sedan tog jag Vilda raka vägen från bilen till söket. Det är roligt att se vilken förväntan hon trots det har! Och det är ganska självklart för henne att det är den vallade rutan som är intressant. Husse vill hon förvisso heja på, men släpper direkt.

Tyvärr klarar jag inte av att redigera ihop snutten med själva skicket och snutten med påviset, så det får ligga som två separata filmer. Jag är i alla fall nöjd, hon går ut fint utan retning, drar lite åt höger men det tycker jag är okej. Man kan ju undra om jag valde rätt plats att skicka från? Jag vill ju vara noga med att hon ska täcka kanten/hörnet i upplet – vilket jag tror hon kanske börjat greppa. Då ska jag väl inte skicka henne mitt i korridoren… Sannolikt var det ”rätt” av henne att dra mot kanten. Blir glad över att hitta sin figge, markerar och påvisar fint.

Sedan gjorde vi ett skick till, som egentligen var emot mina principer. Vi använde nämligen samma korridor och samma figge, så vill jag helst inte göra. Nu låg hon betydligt närmare stigen. Det var roligt att se Vilda. Hon valde helt bort Bertil, som stod halvvägs ut i rutan och filmade. Men han stod i jämnhöjd med figgen, så när hon fick vittring gjorde hon en snabbcheck av honom, släppte snabbt och letade vidare. Men vad hon hade svårt att hitta! Hon hade vittringen, letade intensivt i området precis till höger om figgen, men fick verkligen hålla på en stund. Då var det roligt att se att hon höll i, använde näsan bra och inte övervägde att ge upp. När hon väl hittade blev det en bra markering och ett bra påvis.

Avslutningsvis hade jag lagt ett ängsspår. Tyvärr kom det folk och gick där under liggtiden. Vilda jobbade bra, men fick kämpa ordentligt på ett par ställen där det nog var mycket störande vittring. Jag hade smygit in en spetsvinkel som hon klarade hyggligt. Missade en pinne men tog skogspinnen som låg som slut. Godkänt, men inte mer. Nästa gång blir det skogsspår. Lydnad hade jag planerar men energin tog slut (hos mig, inte Vilda!) och klockan blev mycket för sonen, som också var med. 

Och här kommer den utlovade slutsatsen:

Jag har ju funderat en hel del på hur jag ska gå vidare med söket. Utvecklas, men inte skynda på för mycket etc. När man ser klippet från skick två tycker jag svaret blir rätt uppenbart - självklart ska jag dra nytta av min erfarenhet från räddningen och börja köra svårare legor! Springa kan Vilda, figurantintresse har hon, håller i och fokuserar gör hon - men hon är oerfaren på olika typer av legor och terräng. Så nu är det sluttränat på flyget ett tag! (Eller, iofs inte, finns en hel del bra "skyttediken" där som man lätt kan täcka och ha dolda figg under...)  Nu gäller det bara att ha lagom svårighetsnivå, och att ha tänkt igenom hur man ska göra om hon inte hittar.

Det är grymt nyttigt att blogga sin träning, dels för att man tvingas tänka igenom vad man gör och varför, dels för att man ibland tycker att det blir tråkigt med all text och vill lätta upp med en filmsnutt och - vips- ser en massa saker som man inte sett innan. Och, inte minst, tack vare kommentarer och synpunkter man får!

Efter en dag med hällregn lugnade det ner sig mot kvällen och övergick till sparsamt duggande. Vi var fyra tappra sökhundar och en liten valp som träffades (Edgar, Loke, Nike, Vilda och Camillas söta nytillskott Selma).

Edgar fick ett aktiveringsskick, men eftersom kroppen sätter stopp för honom så nöjde sig Katti där.

Nike, Loke och Vilda fick fyra skick var, med varierande upplägg.

För Vildas del var jag inspirerad av gårdagens lyckade upplet, så jag bestämde mig för att testa ungefär samma upplägg i sökrutan. Vi vallade av en hel appellruta, lade sedan en figge i vardera av de bortersta hörnen. Vilda fick en synretning i att det var sök, dvs fick se figgarna lämna bilarna/gruppen, men fick inte följa med upp till rutan och se var de gick ut. Tanken var ju att se om hon skulle gå på den riktning jag angav. I skogen var det i princip vindstilla, så någon med-/motvindssida kunde jag inte erbjuda henne.

Hennes förväntan var jättehög när vi gick ut i skogen och hon stack iväg som en kanonkula direkt när jag skickade iväg henne. Hon sprang inte spikrakt, men hon slog väldigt lite. Gjorde en liten avstickare på slutet. Men hon var aldrig mer än max tio meter från den teoretiska ”raka linjen” och hon jobbade sig direkt ut på djupet. Hittade figgen, tog rullen, men tyckte sedan att hon skulle pussas lite eftersom det var Katti som var figurant…      Lite hejarop från matte och vips var hon inne med rullen. Påviset körde jag med okopplad hund.

Nästa figge – jag riktar upp henne 180 grader åt andra hållet på stigen för att ta nästa hörn.  Hon tittar ut i skogen, sticker iväg (rakare den här gången), rakt på figge, tar rullen och kommer in. Så snyggt! Dessutom visade det sig senare att det var en lega som flera hundar fick svårt med, det var en rejält djup grop så jag gissar att vittringen spred sig dåligt.

Nu fick två figgar till smyga iväg och gömma sig, ingen synretning. Placering blev de andra två ruthörnen. Trean fick hon leta efter en liten stund, men hon var återigen duktig på att gå ut på djupet, målmedveten, högt tempo. Var in mot stigen och vände, men gav inte upp och kom till matte för att få hjälp… Letade sig i stället ut igen – och hittade! När det gäller rakheten så sprang hon initialt väldigt rakt och fint. När hon inte hittade så höll hon sig inom en korridor på ca 5-7 meter och letade. Dvs – framför matte finns figgen! Markeringen satt jättefint, påviset gjorde jag dumheten att köra kopplat. Ska man inte göra med turbohund! Höll på att vricka fötterna därute, men det löste sig…

Sista figgen: Vilda kändes lite tveksam innan men hade ändå fokus ut mot rutan. Skick – hon sprang tio meter, stannade, tittade på mig. Jag gav nytt sökkommando, hon såg ut att tänka ”jaha, du menar alltså på allvar att ännu fler har lyckats gå vilse i den här skogen??” och stack iväg. Fick figgen direkt och gjorde en jättefin markering. Stor belöning i skogen, stor gruppbelöning på stigen efteråt.

Tankar efteråt:

-         Ett helt otroligt bra sök för en hund som tränar sök för fjärde(!!) gången i sitt liv. Högt tempo, näsan påkopplad, markeringen med lösrulle funkar finfint, stort figurantintresse och jättemotiverad. Dessutom springer hon hyggligt raka skick…

-         Tror att hennes tidigare erfarenhet av uppletande bidrar till att hon greppar detta så fort.

-         Blir väldigt imponerad av hennes förmåga att omfokusera. Ute hos figge får hon först godis, sedan lek. Och då kampar hon loss rejält! Men sedan kan hon släppa det, och när jag riktar om henne till nästa skick, ja, då ligger allt fokus på det.

-         Hur, hur, hur ska jag fortsätta jobba i söket med henne? Att jag valt att lägga in markeringen direkt är ett medvetet val, så vill jag göra med Vilda. Men resten? Nu märker jag ingen avmattning i tempo eller söklust, men jag vill inte belasta henne så hårt att det börjar komma sådana tendenser heller. Hur ser en ”lagom” träning ut för henne? Egentligen har jag ingen brådska eller behov av att rusa fort fram. Samtidigt så vill jag heller inte fastna på en nivå långt under vad hon klarar, det blir ganska tråkig och  bortkastad träningstid. *kliar mig i huvudet*  Ska jag bromsa för att man ska? Eller ska jag fortsätta jobba framåt med henne, och bara vara uppmärksam på signaler på överbelastning??

Först av allt vill jag gratta Elin & Freda som blivit godkända i appellspåret! Heja, heja!

Var toktrött idag, liksom hundarna som sovit borta. Övervägde att skippa träningen. Tränade ändå...

Daisy fick följa med. Först gjorde vi upplet, försökte komma vidare i träningen genom att valla hel ruta till Vilda. Kraftig sidvind från höger. Lade tre föremål på linje längs högerkanten: ett ungefär halvvägs, ett 2/3 ut, ett i högra hörnet. Sedan fick Vilda plocka in de två första. "No problem", sa hon och gjorde två jättefina, raka skick. Sedan blev hon uppbunden och Daisy fick ta det tredje föremålet. Jag blev imponerad av att Vilda inte började yra runt i resten av rutan utan faktiskt gick fullt djup rakt ut. MEN - hon hade fått en hel del synretning också, så så konstigt var det kanske inte. 

Sedan gjorde vi om samma sak men på vänsterkanten. Förväntad svårighet: en massa färsk vittring från de föregående skicken som kom in med vinden. Plus att jag, taskigt nog, nu inte alls lät henne se lika mycket av personen som gick ut med föremålen (en svårighet i taget, jag vet, men jag har uppenbart svårt för det...). 

Spännande att skicka! Vilda sprang rakt ut ca 15 meter, sedan drog hon i näsan in vind från högerkanten och vek av kraftigt åt höger. Då sa jag åt henne, med snäll röst, typ "näe, gumman". "Okej", sa Vilda, släppte högervittringen, och fortsatte rakt ut på djupet.   Alltså, jag fattar inte hur denna lilla oerfarna hund kan vara så klok! Varför förstod hon på en gång vad jag menade???  Hon hittade sedan föremål tämligen omedelbart (det som låg längst in, efter halva djupet) men lyckades inte få loss det. Efter lång stunds slitande och dragande gav hon upp, släppte och stack ut längst ut på djupet, där hon snabbt hittade och kom in med föremål. Jag skickade om henne, nu gick hon rakt ut direkt, till föremålet hon inte fått loss. Jag tjoade glatt och berömde, samtidigt som jag älgade ut i skogen för att hjälpa henne. Vi fick ett superfint avslut därute , med lek, godis och mys. Sedan fick Daisy åter plocka in tredje föremålet på linjen. 

Sammanfattning: Jag ville träna raka skick genom att lägga föremål på linje, och övningen blev jättelyckad. Tror på det här som fortsatt träningsmelodi i såväl sök som uppletande för Vilda. 

Innan fikat körde vi ett sök åt Edgar. Två figgar, skog. Roligt, sa glufsen när han fick köra sitt älskade sök igen!

Sedan blev det ett spår, ett par hundra meter långt med bara slutapport. Lät henne ta det som spårupptag. Fint upptag, framspår, bra spårarbete som dock stördes ibland av att hon blev osäker av att Daisy satt i bilen och gafflade. "Är det någonting jag borde passa mig för?" undrade Vilda, men släppte snabbt och fortsatte spåra. Jag hade gjort en svårighet och följt en skogsstig en bit, men det tog hon lätt. Jag blev faktiskt förvånad över att hon så obesvärat märkte när jag vinklat av, det blev inte ett enda extrasniff där, det såg så självklart ut för henne. Sedan hade jag klättrat över risiga delen av en nedfallen björk. Först övervägde fröken att försöka gå runt, sedan bet hon ihop och trasslade sig igenom alla grenarna! Slutapporten tog hon, och vi lekte järnet med den! Sammanfattningsvis ett spår som hon var väldigt spårnoga i, inga konstigheter, inte svårläst. Vart har min virrpanna tagit vägen?? Det går framåt för oss i spårandet!

Det allra sista vi gjorde var en terrängpromenad allihopa. Ut i ris, bland stenar och hålor, allt för att få terrängvana. Sedan var vi ett rejält trött gäng som åkte hem!

Hade stora planer för gårdagen men av helt icke-hundiga skäl så rann all entusiasm av mig. Dock blev det en sväng till klubben. Hundträning och social samvaro är trots allt mental vila för mig.

Vi började med en platsliggning. Initialt stod jag bara ett par meter från Vilda, när allt verkade lugnt gick jag iväg ca 30 meter och pratade med en kompis. Hon låg som fastspikad. Som bonus var det avlägsna skott i bakgrunden. När platsliggningen var slut var det ganska stojjigt bland hundarna runtomkring, någon som blev hoppig och yr, en annan som matten avslutade platsliggningen med en inkallning etc. Glädjande nog verkade Vilda inte alls bli orolig över det. Lyckat!

Budföring tillhör ju också mina nya "alltid träna"-grejer. Testade en lite extralång sträcka (60? 70? Inte vet jag hur många meter!), en del störningar runt omkring men Vilda fixade den galant! Matte hojtade också över hela planen att nu skulle det springas budföring, så snälla, inga lösa hundar om de kan smita och jaga liten pudel... Mottagaren fick instruktioner om att vänta ut henne lite innan hon gav godis, för att minska risken för tjuvstarter. Tre skick: till mottagare med godisbelöning, till matte, tillbaka till mottagare med godis + kamplek. Fullt ös alla sträckorna och jättefint avslut med toppenmottagare. Lyckat!

Sedan blev det fika,  (nej, jag menar hund- och passivitetsträning! *s*) för att avslutningsvis bli ett kort lydnadspass igen.

Framförgående: fint ut, fin riktning, vänder sig gärna om i halterna men jag tror det blir bättre. Testade att ha henne lös en gång för tat se hur hon skulle reagera då. Vad hon gjorde? Studsade runt och undrade var bollen var! Byt metod! :0)

Fot: Hyggligt bra fot med ögonkontakt 80 % av tiden. Jag körde ett halvlångt pass och laddade på med bollbelöning, tror att det är melodin. Dock får jag INTE hamna i att jag alltid kör långa, sega pass. Hade ingen klicker med, tänkte ändå göra ett litet försök att få ordning på språngmarschen men det blev rena lekstugan så det lade jag ner. Lyckat i stora drag, men jisses, visst finns det saker att jobba på...

Ställande och läggande: fungerade riktigt bra, en viss tendens att sätta sig på ställandet har hon. Funderar på om det beror på att hon är så ruskigt snabb i huvudet att hon är halvvägs ner redan på "ss..." och aldrig hinner höra resten? Läggandena fungerar fint igen, nu belönar jag bara med leksak. Kör bara direktbelöning, inte tävlingsmässigt med att gå ifrån henne etc.

Inkallning: Gjorde en, med bollkast bakom ryggen ist f ingång. Vill öka hennes laddning något ytterligare, inte pga tempot, som redan är maxat, utan för att minska risken att hon lägger sig.

Tandvisning: Nu sitter hon stilla med viftande svans och väntar på att det ska vara över så hon kan få sin korv... :0)

Det sista som händer på klubben är att jag o en kelpie är på lydnadsplanen och tränar. Då kommer en bekant förbi, jag går dit för tat prata lite, och vips, ett par minuter senare har en liten hund dragit från agilityplanen, ut på lydnadsplanen och flygit på kelpien, så det blir fullt slagsmål. Tycker synd om den hunden och ägaren, men tackar gud att det inte var jag och Vilda som råkade stå i skottgluggen. Det hade verkligen varit det sista vi behövde just nu!

Väl hemma i vardagsrummet igen kändes det som att det blivit väldigt lite tränat, så jag plockade fram tung- och metallapporten. Tungen var så besvärlig och skulle ideligen tappas i golvet, så för att inte väcka man och barn så fick den vara! I stället metallapporterade vi. Till min stora glädje reagerade Vilda inte det minsta på materialet. Hon hämtade den raskt och glatt gång på gång. Lyckat!

Ja, det var vad det blev igår. Sök/spår/upplet får vänta till någon annan dag (ikväll..?) men lydnad och skott fick vi i alla fall!

Dags att revidera träningsplaneringen! Men jag vet att den kommer att bli svajig, när semestertiderna kommer och alla vardagsrutiner bryts upp...

Nå, i grova drag:

Spår: Minst en gång/vecka. Inte bara traggla, komma ihåg att träna specifika saker (t ex göra pinnstigar, träna spårupptag, övergångar etc). men även göra "traggelspår" i syfte att bli säkrare på att läsa hunden. Fortsätta snitsla ordentligt. Lång liggtid, gärna andra spårläggare.

Upplet: lågprioriterat, men försöka att mer och mer använda hel ruta, träna på raka skick. Försöka få till det en gång/vecka. Funkar ju bra att träna även i stugan...

Sök: Japp, ytterligare en grej som ska tränas minst en gång/vecka... Jobba på som nu, testa att köra hel appellruta, variera figg, fortsätta markeringsträning, börja klura på mer dolda figuranter etc etc. Komma ihåg att INTE belasta hundarna för hårt, figurantintresse + söklust är prio ett!

Skott: fortsätta se till att det underhålls då och då. Undvika träning tillsammans med andra hundar.

Lydnad: Borde ju tränas dagligen, men så lär det inte bli.

Platsliggning : alltid när det finns flera hundar samlade, oavsett skog/lydnadsplan. Obs - får ej misslyckas! Lägg med säkra hundar, alt unga busiga men där ägarna står nära! Nöt, nöt, nöt!

Budföring: störningsträna! Det här kan bli hur roligt som helst att försöka få till bra säkerhet på! Träna som "mini-rapport" även i skog, sätt någon som fikar på halva sträckan, etc etc - låt fantasin flöda och överinlär! Träna även med skott, men med mig själv som skytt.

Fot: Klicka bort leken under språng marsch. Mer leksak för att bibehålla hög intensitet länge. Ingångar!!!!!

Läggande och ställande under gång: kom igång och träna på allvar. Använd leksak. Borde inte behöva vara problem...

Inkalllning: Ska inte behöva missa poäng på att hon lägger sig! Använd leksak och fantasi! Lämna henne sittande, gå två meter, kasta leksak och säg "varsågod"! Variera med riktiga inkallningar, variera avstånd.

Framförgående: Jättefint, fortsätt lika, men börja lägga till grupp så ofta som möjligt. Kör helt moment oftare än nu, så hon får en balanserad förvä'ntan vid ställandet. Testa vilket avstånd hon spontant lägger sig på om jag kör henne lös, dvs gör ett framåtsändande. Passa på när det är träningskompisar med!

Rutan: mer eller mindre viloperiod, kör ibland för att hon inte ska glömma helt.

Hopp: Fortsätt växla mellan helt moment och delat (med target). Se upp så hon inte börjar sätta sig av sig själv!

Apportering: Glöm inte bort att träna! Ska bli spännande att se om slarvet på appellen var en engångsgrej eller ett nytt busbeteende...

Metallen, tungapporten: kom igen, glöm inte bort helt att träna med dem!!

Mer, då? Nu är det tomt i huvudet. Men det här räcker väl ett tag... :0)

Ikväll ska vi köra både lydnad och skog, ska bli så roligt!