Tja, ska man blogga meningsfullt gissar jag att även motgångarna ska stå här?

Har kört ett uppletande sedan sist, och ett lydnadspass.

Uppletandet hade jag bara Vilda. Lade ut fem föremål, fyra mjuka och en plastskopa som jag hittade i bilen och slängde med på impuls. Vallade en ca 15 meters korridor och ut med alla grejerna. De fyra första var helt exemplariska. Jättefina sökslag, bra apporteringar och avlämningar, fint tempo. Möjligen ett byte av föremål, jag såg inte riktigt bakom en gran. Sedan var det bara plastskopan kvar... Jag hade klantat mig och inte låtit henne provapportera den innan. Testade plast i våras och då var det inga större problem. Sedan har det mest blivit tyg och en och annan hockeypuck. Vilda letade, letade, letade... Jag skickade om. Initialt sprang hon jättefina slag, efter ett tag blev hon helt klart förvirrad och testade nya strategier, bla att springa kort och huller om buller...

Till slut, efter alldeles för lång tid, så bröt jag. Satte henne, gav en synretning och skickade om. Nix. Följde då med henne ut i rutan. Till slut fick hon plastskopan, och det syntes verkligen hur tveksam hon var på om den "hörde till" eller inte. Trots att hon nästan klev på den så gjorde hon bara en jättesvag markering, och hade inte jag förstärkt hade hon nog lämnat den. Är JÄTTESUR på mig själv för att jag: 1. Inte lät henne känna på den innan uppletet. 2. Inte avbröt mycket, mycket tidigare när hon fick problem. Oskickligt.

Lydnaden i dag var inte mycket mer att hurra för. I ett försök att hitta inspiration beslöt jag att jobba med ett par nya moment, framåtsändande och rutan från kon. Framåtsändandet började sopigt. Jag har svårt att bestämma mig för strategi, tänkte kolla på hur hon reagerade på att få långlina på sig och gå ut på längre avstånd från mig. Och visst, det greppad ehon och gjorde riktigt fint. Gick i lagom skritt ca tio meter framför, toppen! Enda negativa där var att jag fick spunk på henne första sträckan när hon nosade, tramsade, tjafsade, nosade ännu mer (färsk rådjursskit på planen)- så jag surade ur rejält. Inte bra. Men sammantaget blev det riktigt okej. Konen/rutan blev väldigt bra. Jag började med att skicka till rutan som vanligt, ställde sedan dit kon. Hade bara tio meter till rutan. Ställde mig någon meter från konen, fick henne nyfiken på den, belönade när hon gick dit. Tempot från konen till rutan blev däremot jättelågt. Men det känner jag mig inte orolig för - bollbelöning ett par gånger där så lär problemet vara löst! Apportering - ett par klockrena! Undrar om det är uppletet som smittat av sig? Inte en tendens till skall heller. Sedan - hoppet. Körde några repetitioner med uthopp och det märktes från början att Vilda backat i momentet. Tyvärr hade jag glömt hjärnan hemma, så i stället för att stötta henne och backa i svårighetsgrad så körde jag på. Fick halvhyggliga resultat och försökte få till belöning ändå, men bar blev det inte. Till slut blev hon osäker på om hon skulle hoppa eller inte, vi strulade, gjorde lättare, strulade mer - och till slut blev jag sur igen. Så otroligt dumt så det är inte sant. Skärpte mig, fick till ett par hyggliga hopp, ställde undan hindret... Lite fler apporteringar, någon inkallning, ett ställande, lite mer ruta och sedan fick det vara nog. Blir bara sååå besviken på mig själv när jag blir sur och grinig i stället för att analysera situationen och gör något som kan ta träningen framåt i stället för tio steg bakåt. Vill ju inte att Vilda ska behöva känna sig osäker på om matte tänker bli sur när hon går ut på en lydnadsplan. GAHHHH!!!

Som sagt, får nog verkligen tänka igenom träningen den närmsta tiden. Vila? Välja bara roliga moment? Vi får se vad jag kommer fram till - men det här är inte bra alls. En stor del av problemet är nog att jag så otroligt gärna vill träna men mentalt är väldigt slutkörd. Samtidigt är hundträningen det som ger mig mest positiv energi.

Kanske ska lägga in en pepp-period och bara planera momenten så att de inte kan misslyckas..? Hmm, skulle kunna vara en idé!