Kände mig lite pressad på dagens träning, det sista kurstillfället och sista träningen före tävlingsträningen. Hur kommer Vilda att fungera i tävling..?

Svaret kom snabbt: inte alls. Men det beror inte på henne.

Jag blev som en helt annan person, lite stressad och spänd, och betedde mig helt annorlunda än när jag tränar annars.  När våra kursledare tittade på mig och dirigerade så kunde hon plötsligt varken fot eller läggande! Nej, ligg hade hon faktiskt aldrig hört förut! Jag skojar inte om jag säger att det tog tio försök innan vi var på en tillräcklig nybörjarnivå för att Vilda skulle förstå vad hon skulle göra... 

Tack och lov förstod jag till slut varför hon betedde sig så konstigt, tog ett djupt andetag, bestämde mig för att strunta i alla tävlingstankar och träna som vanligt. Och tänk, då förstod Vilda igen! 

Momentmässig sammanfattning: 

Fot - katastrof. Ouppmärksam, släppte, allt var egentligen fel... Om man bortser från det fick jag en hel del konstruktiva råd om hur jag ska planera mina svängar och helomvändningar. Ska träna på det i lugn och ro hemma! När vi inte hade någon instruktör som gjorde matte nervös (våra instruktörer är världens snällaste, stressen ligger i mina egna prestationskrav) så fungerade fot riktigt fint trots alla störningar i form av hundar runtom. 

Läggande under gång - va? Vad betyder det?? Tänka på: inte gå för fort på transporten. 

Framförgående: superfint trots störningar på nära håll, fungerade även fint när jag pressade henne lite och körde det bland koner (som hon annarsgärna drar sig till). Utvidgade momentet med att lägga till ett stanna, lugnt gå fram och lägga bollen fem meter framför henne, gå tillbaka bakom henne och sedan viska "varsågod"! 

Inkallning: Fint, bra fart, bra avslut. 

Apportering: bra. 

Hopp: I stort sett jättefint. Enda smolket var att hon stannade väldigt nära hindret en gång. Jag testade att vänta ut henne (hade inte lagt någon target), men då testade hon att sätta sig i stället. Jag accepterade det och lät henne hoppa tillbaka, men då hade hon blivit lite osäker och det krävdes dk för att få iväg henne nästa gång. Läxa: Använda alltid target i träning!

Budföring: 50 meter, tävlingsmässigt. Ojoj vad pudelhuvudet svängde när vi hade ställt upp oss för skick! Rakt fram stod mottagaren, snett till höger låg rutan! Vad välja? Jag försökte stötta genom att säga ett snällt nej när hon tittade på rutan och enn bra när hon tittade på mottagaren, men... Hon valde rutan. Dock stannade hon bara till där ett par sekunder, kikade på mig och laddade sedan, utan dk, på i full fart mot mottagaren. Gjorde två skick till som hon fixade helt fint. 

Platsliggning: Tävlingsmässigt. Låg faktiskt och skruvade på sig lite, har jag inte sett förut. Kändes ändå stabil. 

Sedan tror jag inte vi gjorde någonting mer? Sammanfattningsvis ömsom vin, ömsom vatten. 

Trött, stressad men med en stark längtan ut hade jag beslutsångest inför kvällen. Regnet gjorde att jag bestämde mig för att stanna hemma. Efter en timme slutade dropparna falla, samtidigt som sonen frågade om vi inte skulle ut i skogen… Lite visare efter gårdagen bestämde jag mig för en långpromenad på flyget (där hundarna kan springa lösa och sonen kan cykla bredvid mig). Övertalade mannen att följa med och så blev det ett lysande tillfälle att få till lite filmning! Ville gärna ha en fimsnutt på framförgåendet, då det är ett moment som ofta diskuteras. Jag har provat några olika metoder men fastnat för följande:

1. Få hunden intresserad av att gå framåt. Med Daisy gick jag iväg långt, låtsades vara intresserad av backen och gick tillbaka, ”fingerad punkt”. Med Vilda hade jag en helt annan plan, så jag köpte en sorts godishållare i noshöjd. Lät henne se när jag lade dit godis.
2. Till Daisy körde jag belöning ”från himlen” redan från början, det fanns ju inget att hitta på den fingerade punkten… Belöningen kom alltid långt innan hon var i närheten av punkten, så hon inte skulle lockas att nosa i backen.
3. Med Vilda gjorde jag initialt så att jag släppte kopplet och lät henne springa till godishållaren. Men ganska snabbt (efter ca 3-4 träningar med 4-5 repetitioner per träning) ville jag kunna vända henne och gå sträckan åt motsatt håll. Då blev boll framför nosen den givna belöningen. Fascinerande är att hon, redan första gången jag vände henne, förstod att hon skulle gå framför när hon fick kommandot. Detta trots att ”draget”, godishållaren, befann sig bakom henne och därmed borde ha motsatt effekt. Det blev inte så många steg framför, och lite tveksamt, men ändå! Det var för ca en vecka sedan (gissar jag, får väl kolla bloggen…)
4. I går bestämde jag mig för att testa på ny plats, utan godishållare, och hon greppade direkt! Det såg ut ungefär som dagens filmning. Tror det blev bättre än gången innan tack vare att hon inte hade någon godishållare bakom ryggen!
5. Nu handlar det om att befästa, få henne att fungera i olika miljöer (vilket hon ytterligare visade i dag att hon faktiskt fixar), bygga på med ställande etc.
6. Den stora risken är förstås att man råkar belöna om/när hon vänder sig om, så hon börjar gå och kika bakåt…
7. Ambitionsnivån i det här momentet är inte en tia, det är helt ok för mig att hon stretar i kopplet.

På de filmade sekvenserna ser man följande:

Vilda på ett ställe där hon aldrig gjort framförgående förut. Jag har inte gått sträckan eller gjort någon annan retning före. Hon är ändå jätteladdad och tjuvstartar hela tiden! Trots att sambon står halvvägs och filmar, vilket stör henne lite, så gör hon momentet riktigt fint! Jag håller tillbaka henne rent fysiskt från tjuvstarterna men bråkar f ö inte så mycket om det. En senare fråga!

Andra gången tycker jag är riktigt bra. Mindre störd, bra intensitet, ”lagom” på alla sätt. Observera störningen i form av sonen som skymtar förbi! Tredje gången visar hur jag råkar misslyckas totalt. Kastar bollen, hon vänder på huvudet och råkar få belöningen precis när hon tittar bakåt. Aj,aj!

Men sista klippet, från den fjärde och sista repetitionen, visar ingen ökad tendens att titta bakåt. Min ”plan B” om hon skulle börja göra det är att använda klickern och klicka när hon tittar framåt. Nackdelen med det är att hon då vänder sig om på klickljudet och själva belöningen kommer när hon är vänd åt helt fel håll. Fördelen är att man inte får en hund som går och lyssnar efter ljud från armrörelser…

Sammanfattningsvis är jag jättenöjd med framförgåendet vi har, även om ”allt” runtomkring fattas: framföringssträcka, ställande etc. 

Sist men inte minst gjorde vi några riktigt lyckade budföringar på full sträcka, kändes fint efter gårdagens trassel. Sedan blev det långpromenad (och då började förstås regnet igen...) Skön kväll blev det i alla fall!

 Kom hem sent igår pga kurs i Uppsala. Men när vädret var fint och Katti ville spåra så hakade jag förstås på. So far, so good. Men när jag kom hem hade det hänt en del saker på eftermiddagen, så jag var inte helt i allra bästa balans när jag åkte iväg. Fick dessutom för mig att både Daisy och Simon skulle följa med. 

Lade ut ett kort pinnspår till Vilda, som Simon fick följa med ut på. Sedan lade jag ett appellspår också. Daisy fick ett skogsspår av Katti. 

Sedan gjorde jag rader av misstag: 

Misstag 1. Bestämde mig för att Vilda skulle få frispåra pinnstigen. Hallå, hon med hennes tempo?? Det blev en racer iväg, förbi nästan alla pinnar, en pinne i näsan, in med den, sedan någon slags uppletandevariant med resten. In med pinnarna kom hon, men som inlärningstillfälle blev det kasst. 

Misstag 2. Bestämde mig för att varva ner och ta en fika. Jag brukar annars alltid låta hundarna rusa av sig en sväng, eftersom de blir så laddade av att komma ut i skogen. Att det var ett misstag att skippa dne rutinen visade sig under resten av kvällen...

Misstag 3. Passade på att träna lite lydnad med VIlda. Tandvisningen gick jättefint. Moment två, budföring. Nu med känd mottagare ville jag ha full sträcka. Problemet var bara att dels så kom sambon precis för att hämta sonen, och stannade på halva sträckan. "Ska gå ändå" tänkte jag, det var väl det som var misstag nummer tre... Vilda var jättedistraherad och tappade helt vad hon höll p åmed. Efter massor av stöd fatatde hon till slut och sprang tillbaka. 

Misstag 4. Gjorde om samma sak igen!! I stället för att korta ner avståndet så tänkte jag att "nu vet hon vad hon ska göra" och skickade om henne. Vilda älskar ju egentligen budföring. Resultat - ännu ett stort frågetecken och en ganska misslyckad övning. Men tro inte att jag gav mig! Nejdå, jag lämnade dörren öppen för... 

Misstag nummer 5! Jag skojar inte jag gjorde om samma grej igen! Till min stora glädje hade nu polletten trillat ner, som jag hoppats på, och hon sköt iväg som ett spjut. 10 meter. Sedan stannade hon till och nosade på en fläck! Nu surnade jag ur, något jag sällan gör på Vilda, och vrålade "nej" så det antagligen hördes neråt Gävletrakten... Resultatet blev fröstås inte att hon slutade nosa på fläckar, resultatet blev att hon inte vågade gå en meter ifrån mig... Löste dock det hela genom att fortsätta med några budöfringar till, på kortare avstånd... 

Sedan hade vi lite bra träning. Jag körde linförighet med dirigering, helt ok. Men jag noterade en sak - blir raksträckorna för långa så lämnar hon positionen. Då tror hon att det är framförgående på gång... Framförgående testade vi också, hon gick verkligen jättefint, bra utgång, hyggligt långa sträckor, ingen tvekan, för det mesta en bra position även om hon initialt låg lite långt åt höger. Däremot har jag inte vävt ihop hela momentet med halter, vändningar etc. 

Misstag 6. Vilda låg i bilen, körde lite rask lydnad, låg i bilen, bara snabbrastad, och så var det spårdags. När hon studsade som en speedad känguru bredvid mig borde jag ha... anat oråd. Men icke! Selade på, släppte på, hon for iväg... och var lost. Fick ägna de första fem minutrarna åt att få hunden att fokusera på uppgiften. Hela första raksträckan var illa, riktigt illa. Självklart tog hon inte heller någon pinne där. Men sedan började hon landa, och de sista 200 metrarna var helt godkända. Hon iddes till och med markera pinnarna! :0) 

Misstag 7. Under allt detta fylldes luften av ljuva vrål från en upprörd storpudel. 

Sedan tror jag inte att jag hann göra fler fel. Avslutade kvällen med att göra det jag borde gjort från början, ge hundarna en lång, härlig promenad... 

(Fråga: varför ska man lista sina misstag? Svar: därför att dels lär man sig själv något av att bearbeta dem, dels kanske det kan vara till hjälp för någon annan). 

Sjuk son, dåligt väder, städbehov inomhus = ingen träning idag. 

Eller: 

Sjuk son, dåligt väder, städbehov inomhus = kort, men väl genomtänkt träning i dag. 

Vi får se vad det blir...

Fredag: hade varit bortrest, var jättetrött och hade planerat för vilodag. Men när jag kom hem var sonen hos en kompis och ett träningstillfälle öppnade sig...

Funderade snabbt på vad som inte kräver en pigg och motiverad matte, kom på att skotträning är perfekt. På klubben gjorde jag så att jag knöt upp Vilda, tog min apportkastare och gick iväg ca 30 meter. Sköt ett skott och försökte att kasta en boll samtidigt. Ett skott till, och en leksak for genom luften... Sedan åter till Vilda, kopplade loss och hon fick fara iväg. Först kollade hon av apportkastaren, sedan letade hon tag på bollen och kom tillbaka. Inte minsta tecken på berördhet. 

Gjorde om samma sak, men nu sköt jag tre skott innan jag till slut kastade en boll. Inte en reaktion. Bra! 

Sedan kunde jag förstås inte hålla mig utan tränade lite hopp och framförgående också. Hoppet blandade jag att knyta ihop hela momentet med att träna delar. Ser lovande ut, även om det fortfarande finns lite tvekan ibland vid helt moment. 

Framförgåendet testade jag helt utan retning framåt nu. Placerade mig ungefär mitt på planen, där jag tränat momentet tidigare, och kommenderade "före". Hon gick ut riktigt fint, men stannade då och då under sträckan. Jag valde att ignorera och gå på, då fann hon sig igen och fortsatte. När tempot var bra och riktningen bestämd framåt så klickade jag och kastade bollen framför henne. Upprepade 7-8 gånger, kändes fullt fungerande. Nästa steg blir att öva det på annan plats. Känner mig verkligen tveksam om jag kommer att hinna väva ihop det till färdigt moment innan det är tävlingsdags - men vi kanske kan få betyg i alla fall!

Lördag: Lydnadstävling på klubben, jag åkte upp för att hund/miljöträna. En helt annan Vilda än i onsdags, lugn, voffade lite på ett par hundar men till 99 procent cool. Träningsmässigt gjorde vi bara en linförighet när planen blev ledig efter avslutad tävling. Jag märker att hon har svårt att hålla för ett helt program. Mycket sitter antagligen i att jag varit lite mesig i belöningarna. Av rädsla för att dra upp henne för mycket i stress, och få slarv, så har jag haft ganska dämpande godisbelöningar. Nu när momentet sitter hyggligt så tror jag att hon tål att man laddar på med leksaker och lek. Får säkert bättre stuns i momentet då. Ta med i minnet till nästa träning!

På eftermiddagen så hälsade vi på storpudeln som Vilda blev rädd för för ett par veckor sedan. Vilda tänkte inte kliva ur bilen först! Nu var det dessutom en storpudel till på plats, samt en mellanpudelhane, och så två småhundar till. Men vi knallade in, tog en fika, och tänk - det släppte! Mellishanen var en superskojig lekkompis, sa Vilda, och efter en stund var storpudelhanen också rolig! Tiken hon blivit rädd för ignorerade hon bara, utan att visa rädsla. Jättenyttigt för Vilda att bara få finnas i en flock en stund. Även nyttigt för mig att se hur lätt hon accepterade det. 

Avslutningsvis ett spår, icke förarspår, ca 300 meter, inget godis men välsnitslat. Fyra pinnar. Vilda spårade fint, hade ett rejält tapp i början där jag tror att hon lät sig styras av mig, men sedan gick spårarbetet toppen. Inget slarv, ingen slagighet. Däremot pinnarna... Hallå, du glömde hälften i skogen, Vilda! Grankvistarna du samlade på dig i bakbenen gills faktiskt inte!

Åkte ut till Norrala och lade spår åt Vilda. Hon fick nästan samma som Daisy hade i början av veckan, men motsatt håll. Började med lite uppvuxet kalhygge, sedan en del blötare samt skvattram, avslutningsvis kalhygge. Jag lade det som godisspår (eller "näringsspår" om man ska låna språket från IPO-folket. Gissar att det bara är vi amatörmässiga sällskapshundsägare som lägger godis i spåret, proffsen lägger "näring"!), men ganska glest mellan godiset. Dessutom drog jag ut längden så det blev gissningsvis minst 200 meter, kanske lite mer. Det blir för mycket för mig att hålla reda på snitslar, godis, spårplanering och dessutom räkna steg!

Under liggtiden kom en man förbi med två stora hundar. Vilda fick först spunk, särskilt som den ena blev framsläppt till henne och gärna ville leka. "Hjälp" skrek hon och försökte skrämma bort den med alla skall hon kunde. När jag fick mannen att backa undan sin hund vågade hon sig så småningom fram och hälsa, avslutningsvis tog vi en kort gemensam promenad och då kändes Vilda helt avslappnad. Mycket träning kommer det att behövas... Hon som är uppvuxen med stora hundar och älskar att hänga i riesen-skägg!

Spåret gick verkligen fint, hon klarade terrängövergångarna utan problem och spårade riktigt noga. Kändes som en klar framgång!

Hämtade sonen på dagis och åkte raka vägen ut i spårskogen. Målet för kvällen var en träningstävling på grannklubben, men vägen dit är kantad av fina spårmarker.

Lade ut ett kort, ca 75 meter, godisspår med leksak som slut. Supervälsnitslat.

Dessutom en kort "pinnstig" med blandat leksaker och spårpinnar, även en naturpinne fick smyga sig in.

Under liggtiden tog vi en tomtar- och trollpromenad i skogen med sonen, plus att vi gick och spanade in en bonde som plöjde sin åker. Fika hann vi förstås också med!

Pinnstig: jättelyckat, Vilda blev verkligen taggad på att hitta sakerna. Bra övning, ska jag använda oftare. Tack för tipset, Linda!

Godisspåret: Absolut godkänt, går riktigt hyggligt i spårkärnan nu. Drar och stretar som en gnu när jag bromsar så kraftigt, men får sina aha-upplevelser när jag släpper på henne när hon går fokuserat i spårkärnan. Tror på att köra så här ett litet tag till.

Om nya BK:t tyckte Vilda inte! I början skulle det gruffas på varenda stor hund, en ovana som tyvärr eskalerat sedan de två senaste incidenterna. Jag försökte avleda, belöna bra beteende etc. Efter en timme tröttnade jag, talade om för damen att oavsett orsak till gruffandet (osäkerhet - tänker de flyga på mig?) så är det inte okej att blåsa upp sig. Tack och lov fungerade det!! Hon var sedan riktigt trevlig att ha med sig. Blev det för stökigt alldeles för nära henne fick hon pyttesmå återfall, men det var inte farligt alls.

Det sköts en del på träningen. Först platsliggning med skott. Vi avstod den, men efter halva tiden lade jag Vilda på en egen liten platsliggning så hon fick de sista två skotten liggandes. Sedan blev det budföring med skott på några hundar, hon fick ligga då också. De sista två skotten var vi uppe och promenerade. Inte en tendens till berördhet på henne. Så skönt!  

Träningsmässigt pysslade jag på med lite blandat: framförgående, hopp, fot, stegen... Valde moment som jag tyckte passade i ny miljö, rent momentmässigt hände inga revolutioner.

Efter ca en timme var det dags för själva träningstävlingen. Vi körde budföring på kort avstånd, ca 25 meter. Inga som helst problem, full fart till mottagaren, sedan krävdes det ett dk för att få tillbaks henne till mig!

Sedan en förkortad lydnadsetta:

Tandvisning: helt komplikationsfritt, betyg 10 i min värld (inga betyg gavs på tävlingen).

Fot: Tilt i pudelhuvudet! Först hälsar tanten, sedan säger hon (framåt) marsch, det här måste vara en budföring! Så Vilda tjongade iväg i full fart till tävlingsledaren! Omstart, nu med massor av dk från min sida! Vi gjorde en jättefin linförighet, betyg 8,5-9 i mina ögon, förutom en detalj - jag stöttade henne hela tiden! Ville vänja henne vid att bli dirigerad etc och låta henne lyckas. Så faktiskt betyg vore en nolla...

Inkallning: Jättefint, bra tempo, bra ingång, lite snett sitt. Betyg 9,5.

Apportering: Tar aktivt, tilt i huvudet igen och reser sig med apportbocken (undrar vart hon tänkte gå med den??) håller den hela momentet och avlämningen fungerar bra. Betyg ?.

Hopp över hinder: Så fint! Betyg 10 av sin partiska matte.

Rutan: Vi avslutade med den, eftersom Vilda hela tiden hade drag dit. Jag tänkte att det skulle bli nästan som en externbelöning att få ta den. Sprang ut fint i position på första skicket, men blev otålig när inte belöningen kom bums och började hatta runt... Till slut skickade jag om henne och var lite snabbare med belöningen! Det var ju inte läge att stå där och nöta "position i rutan".

Sammantaget en nyttig och trevlig "tävlings"debut för Vilda. Hon fick beröm av tävlingsledaren för att hon var så pigg och positiv (betänk då dessutom schemat hon haft de senaste dagarna, plus att hon förberett sig med spår före tävlingen, och haft det lite jobbigt med alla hundarna. Hon har verkligen kapacitet, den här tjejen!).

Men varifrån kommer alla tovor? Jag badade henne i lördags, väl hemkommen igår var manen som en lovikavante. Jag börjar misstänka spårselen. Men hur ska det då gå? Sluta spåra känns liksom - lågprioriterat, typ!

Anmält till två appellspår, alltså. Jisses, så nervös jag blir!