I dag skulle jag inte träna alls, utan bara åka förbi ett gäng träningskompisar, kolla av en möjlig framtida sökruta och ta en prommis med Vilda.

När jag kom dit hade de vallat tre korridorer och var precis på väg att köra uppletande. Kunde jag motstå frestelsen? Nix!

Först tittade vi på när två hundar körde. Vilda laddade mer och mer och började till slut pipa. Ingen bra uppladdning för henne, med andra ord. Piper gör hon faktiskt aldrig när jag varvar henne och Daisy i ett upplet.

Sedan var det dags att köra henne. Det fanns två föremål kvar ute, ett i korridor ett och ett i korridor två.

Jag gjorde nu världens feltänk:

1. Lät henne sitta och ladda på de andra hundarna, dvs skapa en enorm nyfikenhet på hela området.

2. Skippade den (kraftiga!) retning hon brukar få eftersom hon oftast ser när jag vallar rutan.

3. "Passade på" att köra föremål som inte var mina egna - något Vilda endast gjort vid ett fåtal tillfällen.

4. Som grädde på moset lät henne gå på de föremål som en annan hund (med stort!! föremålsintresse) misslyckats med - dvs knappast de lättaste prylarna...

Pinsamt, men så var det. Resultatet blev därefter. Vilda flängde över hela rutan gång på gång. Gick rakt ut först vid ett par tillfällen, for helt ostrukturerat vid ett par. Men några grejer hittade hon då inte. Trösten i det hela var att jag är rätt nöjd med mitt sätt att lösa det hela. Dels insåg jag alla tankefel jag gjort, och blev inte det minsta irriterad på henne. I stället kopplade jag på hjärnan. Satte henne så hon inte kunde se korridorerna, bad sedan en kompis att lägga ut fyra föremål på olika djup i den mittersta korridoren. Bara att Vilda fick sitta och varva ner en stund hjälpte en hel del. Skickade henne sedan, nu plockade hon raskt in två föremål. Fick sedan problem med tre och fyra. Då testade hon igen att söka av ett jätteområde men fick förstås ingen utdelning på det. Kom dessutom på inkallning... För att samla henne satte jag nu på koppel, gick med henne ut i korridoren lugnt och fint. Utnyttjade vinden och såg att hon fick vittring på båda de kvarvarande föremålen. När hon markerade dem så belönade jag henne muntligt, "bra, tjejen", men drog henne samtidigt därifrån i kopplet. Gick tillbaka till stigen och skickade. Nu plockade hon utan minsta tvekan in de sista två prylarna.

Fördelar med detta sätt att lösa problemet (tror jag), är att hon skapar sig erfarenheten att "flängande" inte lönar sig. Näsan måste vara påslagen... Dessutom så lönar det sig bäst att leta framför matte! Däremot så har jag lite funderingar på hur uppletet ställer sig i förhållande till söket. 20 meters framslag i en uppletanderuta är ju jättemycket, samtidigt så är det ju inte så konstigt om en liten vovva som nöts i just framslag plötsligt gör det även i det här momentet? Hmmm. Valla bredare korridor så det ryms både en in- och en utgång i samma korridor? Typ 10 meter bred? Ska fundera lite - och läsa vad Git skriver i sin bok!

I lördags körde jag, mot bättre vetande, ett kort och totalt misslyckat agilitypass. Var trött och lite stressad innan, men skulle bara "hinna med" ett par enkla saker. Bl a testa en kombination på Vilda. Tyckte att Vilda låg för högt i varv, blev mer stressad av det, lyckades inte varva ner henne - och så blev det bara kaos. Tack och lov bröt jag.

Eftersom mina analyser alltid kommer lite sent, så tog det en stund innan jag insåg hur mycket min egen stress, och sedan irritaton, påverkat henne (och inte tvärtom, som jag tyckte!).

Så idag åkte vi upp till klubben en kortis bara för att ha det mysigt och avspänt på banan. Det var rätt mycket folk i farten däruppe, så det blev lite pratande och ett par budföringar först. Vilda sprang budföringen jättefint, vi började på cirka 50 meter och slutade på kanske 80.

Själva agilityn blev också lyckad. Jag började med 12-pinnars slalom, både ensamt och i kombination. Tricket med slalomen är att få henne att jobba hela vägen ut även om jag springer bredvid! Men det funkar allt oftare. LIgger jag bakom sitter den nästen alltid. Körde mycket högeringångar. Spädde på med att träna släpp, både i "start" och "målgång". Gjorde en liten velodrom (där bl a däcket och slalomet ingick) som jag bara körde högervarv. Sedan, sist av allt, så fortsatte jag med kontaktfälten. Uppgångarna sitter jättefint. Nergångarna tycker jag är klurigare. Hon har en tendens att ta ett jämfotaskutt ner sista biten och nästan vända sig om i luften och vänta på belöning... Särskilt om jag lägger dit en target!  Så jag körde en tvåstegsraket där. Började med att belöna ett sänkt tempo. När hon väl fattade det, och nästan började smyga på slutet, så lade jag dit en mini-target på ca 5x5 cm. Då gick det faktiskt att få henne att stanna med två på, två av, i stället för att göra sitt vanliga cirkusskutt. Min plan är att nästan på en gång ta bort targeten igen, ville bara ha den ett par gånger för att ge henne en aha-upplevelse. Sedan var min hund så trött, och hämtningen kom, så vi hann inte med mer. Men det blev ett avslappnat, roligt och trivsamt pass för både Vilda och mig.

Ler fortfarande efter dagens sökpass! 

Hade plockat med mig en hel del av tipsen vi fick efter förra veckan. Framför allt så satsade vi på att få mer flyt i söket, mindre plockande med hunden på stigen och att släppa iväg henne snabbt på nästa figge. Det funkade superbra, det blev nästan lite "flying" över det hela... :0)

Dessutom införde vi att transportera in figgen efter varje skick. Har länge kört med flyende figurant (tror jag det heter, när figgen blir kvar i skogen och flyttar sig fram till nästa lega, rätta moig gärna!). Risken jag ser med det är att intransport av figge blir = tomt i skogen för hunden, eftersom avslutet är enda gången man transporterar figgen. Vid skicken innan vet hunden att man lämnat kvar en gubbe i skogen...

Däremot gick jag helt ifrån min egen (och din, Gunilla!) plan när det gällde stegring av svårighetsnivå. Till skick ett ställde Vilda upp sig och var så grymt fokuserad rakt ut att jag skickade direkt. Fullt ös ut på fullt djup, fin markering och ett snyggt framslag in med rullen! Tjoho!!

Skick två, såg ut ganska exakt som skicket som strulade på förra veckans film. Ut spikrakt ca 30 meter, vek 90 grader vänster - MEN nu kom hon direkt när jag ropade på henne (nästan som att hon visste att det blivit tokigt...) , och när jag gick ut ca 10-15 meter i rutan och skickade om så gick hon rakt ut, hittade, markerade med framslag och var bara så grymt duktig! Skick tre - fullt fokus rakt ut, jättesnyggt skick. Framslaget var till och med gnuttan för långt, vilket jag aldrig tror har hänt tidigare! Skick fyra var det sista och jag ville ha popp för att inte riskera att få ett dåligt avslut. Men poppen var så liten att varken jag eller Vilda såg den, och Vildas fokus ut var så starkt ändå, så hon fick gå iväg. Bingo igen, såväl på skick som på framslag! YES, vilken lycka! Var stolt som en tupp när vi gick tillbaka!

Efter fikat körde vi alla hundar ett varv till. Nu fick Vilda börja på den svåra sidan (men längre in i rutan). Jag hade lagt figge ett lite grundare, ca 30 meter,för att ge henne utdelning utan att börja slå. Det fungerade klockrent. Figge två - lika bra. Figge tre, dagens sista. Där blev det ett litet strul, men inte så farligt. Jag var lite för snabb med att skicka henne, hon hade inte låst ut i skogen utan vred huvudet lite fram och tillbaka.I stället för att vänta ut henne (eller ta ett kliv fram i rutan!)  så skickade jag när jag tyckte att riktningen på blicken verkade okej - trots att hon fortfarande var "flackig". Det straffade sig förstås och det blev ett tramsskick. Ut ca 20 meter, sedan ett framslag och en tveksam blick på mig. Tog in henne. Eftersom jag inte var riktigt nöjd med skickpunkten (figgen låg egentligen lite snett bakåt i rutan), så backade jag ca fem-sju meter på stigen, riktade in och skickade om (från stigen). Nu var det inga problem. Ska man vara riktigt petig var det lite mer båge än på de andra skicken (men det tror jag har mycket med stenarna att göra), hon jobbade sig ut på djupet jättefint och hittade direkt. Fick direktbelöning. 

Känner mig sjukt nöjd! "Du skulle ha haft med dig videokameran i dag i stället" sa en av träningskompisarna. Och ja, jag hade gärna haft med den i dag också. Men inte i stället, för jag tror att många av tipsen från då gjorde att det blev så mycket bättre nu. 

Planen till nästa gång är att köra ett lite kortare pass och då köra en Hawaii. Tror det blir lagom. Jag har ju i princip slutat jobba nu och är hemma och väntar på bebisen. Det gör att vi kan klämma ihop ett komprimerat pass mitt i veckan - och då tror jag Hawaii blir perfekt! 

Däremot så kommer jag nog att köra poppar gången efter, åtminstone om vi är i ny terräng. Är jätterädd för att skynda för fort (jaja, jag vet att det var just det jag gjorde i dag, och tog en jätterisk! Men jag hade i alla fall en plan B om det inte funkat...)

Förstår nu din känsla efter Stars grymt fina sökpass, Kerstin! :0) 

I går hade vi ett väldigt givande möte på klubben om sök. Vi (dvs vår lilla sökgrupp) hade bjudit in en sökdomare, för att reda ut lite vad domaren vill se (och inte se!) i sökrutan. Vi fick massor av goda råd och saker att tänka på - så nyttigt när man försöker skapa sig en målbild inför tävling.

Dessutom gick han igenom lite hur upplägget för inlärning med vindsök kan se ut, och jag pratade kort om tänket bakom poppar. Gick dessutom igenom hur jag tänker kring stighållarens och figgarnas uppgift i samband med popp. När man väl är i skogen är det så lätt att man missar någon del i instruktionerna, därför är det bra att ta det i lugn och ro med alla en gång.

Sammantaget blev det en väldigt bra kväll, tycker jag! Tror att alla fick med sig massor hem.

Innan teoripasset så körde jag lite med Vilda. Det blev i stort sett samma som sist. Externbelöning på distans i olika varianter (göra ett par moment innan belöning, göra inkallning i riktgning från belöningen etc) och jag var även nu väldigt nöjd med resultatet. På agilitybanan blev det inte så mycket gjort, men vi repeterade slalom, tränade att par högerslalom och så fortsatte jag mitt projekt "fri-shaping" av kontaktfält. Jag tror verkligen mer och mer på shaping för inlärning på Vilda. Hon är en naturlig shapinghund, har väldigt lätt för att prova olika saker. Dessutom är det ett sätt att få henne att han hjärnan med från början!

Igår blev det ett minipass på klubben. Tänkte först börja med baklängeskedjning av lydnadsettan. Planerar ju ett par tävlingar i maj-juni. Samtidigt vill jag kunna använda riktig externbelöning i fortsättningen när jag tävlar, så jag bytte strategi. Tränade enkla ettanmoment (ställande, apportering, hopp) med externbelöningen en bra bit bort. Lite förvirrande, tyckte pudelfröken i början och började i stället snurra runt och leta efter bollen på mitt "varsågod". Men rätt snabbt fattade hon galoppen. Lite mer träning på det här, så! Tycker hon är samlad och lugnare med den här typen av belöning. Blir hon alltför lugn får jag väl överraska med en kastad boll mellan varven! Hitta farten i fröken brukar ju inte vara så svårt.

Tog fem minuter på agilityplanen också. Körde 12-pinnars slalom. Gick i stort sett bra, men visst gjorde hon slarvfel några gånger. En sak som är tydlig med henne är att hon blir stressad om man springer med för nära. Hon har ju lärt sig slalomet med 2x2-metoden, och jobbar således väldigt bra självständigt. När jag kommer upp bredvid henne vill hon att det ska gå snabbare, och börjar slarva. Bra grej att komma ihåg att träna på! Ingångarna sitter hyggligt bra, men inte vid ren högerhandling. Fortsätta träna.

Ett par korta hinderkombinationer och, otroligt nog, några kontaktfält blev det också!

Slog mig ned vid datorn och kikade på hur många gånger jag hunnit träna Vilda med poppar. Bara sex gånger innan vintervilan! Med tanke på att det var hennes starka vilja att försöka spåra sig fram till figgen som gjorde att jag bytte metod, så måste jag säga att jag tycker att det hänt väldigt mycket på dessa få popp-tillfällen. Nu sedan snön försvann har vi kört tre gånger till. Visst plockar hon fram spårbeteendet ibland (t ex första slagen igår), men hennes sökmönster har i stort ändrats kraftigt till det bättre.

Tror på att fortsätta ungefär som igår (men med lyckade första-skick!), bryta henne när hon 90-gradersvinklar, köra enstaka oretade skick och försöka hålla nere storleken på popparna. Men nu väntar jag med spänning på vad min Skåne-coach ska säga, eftersom jag till slut lyckats få ordning på en liten sökfilm!

Hade med mig sonen ut i härliga vårvädret. Myste med fika, trevligt sällskap och hundpromenader. Allt som allt blev det fem avkopplande timmar i skogen. Höglöpande Vilda fick 8 skick.

Skick 1 - meningen var att Vilda skulle få en ljudpopp, jag har ingen aning om hon hörde någon eller inte. Men hon verkade fokuserad så jag släppte henne. Hon drog iväg, och vinklade 90 grader vänster med ca 10 meter kvar till figgen... Jag gjorde ett försök att bryta henne, men lyckades inte och vips var hon vid stigen med slangen i munnen. SUCK!

Skick två - synlig popp. Igen- trodde Vilda sett den. Nu springer hon ut bara ca 25 meter innan hon tar ett varv 90 grader vänster. Nu fick jag spunk! Bestämde mig för att hon inte skulle få hitta och sprang efter henne i rutan. Först tänkte hon strunta i mig, men matte såg väl så bestämd ut att hon till slut kopplade på öronen... Tack och lov hade sambon stängt av filmkameran när jag älgade runt där med värsta 9-månadersmagen och försökte få stopp på min ivrigt letande lilla odåga! Tog tillbaka henne till stigen, gick ut ca 10-15 meter i rutan och skickade om. Tyvärr ingen kamera på då heller, men nu gick Vilda spikrakt ut och hittade. Bingo!! Måste börja nöta mer svåra inkallningar med henne, men tror att hon lär sig en del på detta också. Det är andra söket i rad som hon faktiskt gått spikrakt på omskick.

Skick 3-4. I stort okej, vad jag minns. Lite väl stora poppar, men nu ville jag inte chansa. Skick 5 oretat, jätterakt och fint skick. Vid återgången från ett av skicken missade jag helt att en man med stor svart hund kom och gick på stigen och befann sig mitt i gruppen! Vilda blev rätt förskräckt vid upptäckten och skälde ut hunden, men jag tycker hon förtjänar ett plus för att hon hyggligt lätt kunde släppa det och sticka ut på nästa skick.

Skick 6 helt ok men efter stor popp.

Skick 7 oretat, rakt och fint.

Skick 8 tog hon på vind, fick direktbelöning med favvo-leksaken hos figgen.

Sammanfattning:

Dagens plan var att hålla nere antalet skick. Märkte på Vilda igår att hon var lite tröttare än vanligt, dessutom har mina två löpande damer knappt sovit en blund i natt, de har haft fullt upp men att uppvakta varandra... Tanken var att börja med 2-3 skick med tydligt stöd av poppar, för att sedan lägga in ett par oretade skick rätt tidigt medan hon fortfarande var pigg.

Så blev det: Eftersom skick 1 o 2 gick åt pipan så sparde jag länge med fler oretade. Är grymt missnöjd med 1 o 2, men såhär efteråt liiite nöjd med tvåan i alla fall eftersom jag lyckades bryta, skicka om och då fick ett rakt fint skick med utdelning. Jättenöjd att hon fixade de oretade skicken på slutet. Väldigt glad över hennes uthållighet, hon jobbar på med samma höga tempo hela tiden. Trots att hon borde vara rätt mentalt slut vid de sista skicken så är det egentligen dem hon gör snyggast. Duktig tös! När man tittar på filmerna så ser man också att hennes svårighet att gå rakt ibland (och då pratar jag inte om när hon gör sina 90-graderssvängar, utan när hon ibland gör mer av en böj) är starkt terrängberoende. Och det är väl rimligt, så liten som hon är så tycker jag inte att det är konstigt att hon får svårt att hålla en spikrak väg när det kommer en massa stenbumlingar i vägen som skymmer sikten.

Svarade på en fråga om uppletande på ett forum och insåg att det var väääldigt länge sedan jag kollade av Vilda i ett ensamt upplet. Har kört en del aktivering med henne och Daisy och då vallat en ganska smal korridor och varvat hundarna. Då har Vilda utan problem gått ut på fullt djup, ganska rakt och fixat 4-5 skick. Men hur fixar hon ett "vanligt" uppletande? Dags att kolla av var hon står!

Sagt och gjort. Planen var att valla av en hel ruta, men köra en skicklinje mitt på baslinjen och där lägga fyra föremål på varierande djup, för att uppmuntra henne att jobba rakt ut framför mig. Har ju en vag minnesbild av att det var en rejält svag punkt i fjol när vi höll på... Hon for runt i rutan lite huller om buller... Vilda fick sitta kvar i bilen medan jag vallade. Sedan gjorde jag några apporteringar med henne för att försöka undvika "sök-läge" på damen.

Matte, varför sitter du på backen med en pipande kamera..?

Äh, tydligen inget man ska bry sig om, jag gör som vanligt ändå!

Sedan var det skarpt läge. Skickade Vilda, hon sprang ut rakt och fint, hittade ett av de djupa föremålen nästan på en gång och kom in superfint. Puh!

Skick två gjorde hon en lov och kollade av rutan, vek sedan in och fokuserade letandet framför mig, hittade och återigen en fin ingång. Så långt allt väl, är ju enkelt det här... Trodde matte!

Skick tre på samma linje - ut, leta, in tom. Omskick. Ut, leta över hela rutan. In tom. Sedan körde jag en rad skick som alla var rätt katastrofala. Något gick hon faktiskt rakt och fint ut, men lyckades inte få någonting i näsan i alla fall. Något skick spårade hon baske mig vartenda vallningsspår i hela rutan (och de var många!), fick tack och lov ingen utdelning för det heller. Till slut, när hundstackarn försökt i en halv evighet och började se rätt trött ut, fattade matte att det var läge att ge upp. Tog med mig Vilda lös och gick sakta, sakta rakt ut i rutan för att ge henne en chans att få vittring på föremålen. Och se, nu var lilla näsan med bättre. Hon plockade det första efter mycket stor tvekan. Visade att hon hade den, men tvekade att gå och ta den. Tror det var mitt fel, jag hade lagt föremålet högt så hon var tvungen att stå på bakbenen för att nå. Men när hon i början av uppletet markerat en hög snitsel, hade jag förklarat för henne att "nej gumman, dem ska vi inte bry oss om". Så möjligen trodde hon inte att höga prylar "gilldes"? Fjärde och sista var det tvärtom, så fort hon fick lite, lite vittring på den så vek hon dit och jobbade järnet för att hitta.

Äntligen är Ru funnen! Nu var jag väl duktig, matte?! (Ja, Sessan, det var du verkligen!!)

Lärdom av detta: 1. När, när, när ska jag lära mig att hundar faktiskt blir ringrostiga efter att ha vilat en hel vinter?

2. Ha en bättre plan för vad jag ska göra när det inte blir som jag har tänkt mig!!

3. Nästa uppletande: samma upplägg som i dag MEN redan efter första tomslaget koppla Vilda, gå med henne i ett U runt linjen med utlagda föremål så hon får en chans att vinda in dem, sedan gå tillbaka till stigen och skicka om. Överväga att valla minikorridorer i uppletanderutan (á la Järverud).

Sedan blev det en minilydnad. Eftersom hon löper så fick hon vänta till nästan alla andra hundar åkt hem från klubben. Körde lite hopp, ett par apporteringar, stegen och rutan. Var rätt nöjd med alla momenten, även om Vilda var märkbart mindre laddad än vanligt. Löpet? Helt slut efter uppletandet? 

Skönt med en hund som för ovanlighetens skull tog det lugnt på stegen!

Lite väl långt fram i rutan, men jag köpte det. Svårt att veta exakt när man ska vara nöjd i rutan-träningen!

Boll på G och Vilda är beredd!

Just det, en sak till hann vi med. Budföring. Jag var noga med att inte låta Vilda se någon godisöverlämning, och så passade vi på att göra en rejält lång sträcka, ca 100 meter. "Va??" sa Vilda!

Det tog ett antal omskick innan hon sprang iväg. Hon som brukar älska budföring! SKickade henne totalt tre gånger, och visst blev det bättre. Men inte bra. Jag stod som ett frågetecken. Sedan körde en kompis sin hund, med samma fenomen. Då först förstod jag hur avståndskänsliga hundarna är i budföringen. I mitt huvud så har jag tänkt att "kan hunden så spelar det väl ingen roll om sträckan är 50 eller 100 meter". Fel, fel, fel!!! Avrundade med att låta Vilda springa två budföringar till, nu på 50 meter, och då var det fullt ös igen!

Lärdom: Såklart att ha en stegringsplan  för sträckan!!