Dagens sök var på ett roligt område där vänstra sidan är stenig uppförsbacke, rejält jobbig för hundarna, och högra sidan är slät och fin appell-skog.

Vildas plan för dagen var:  12 skick, inga tomma. Skick 1-4 oretade, skick 5-6 minnesbild utifrån transporten, skick 7-8 oretade, skick 9-10 minnebild, skick 11 oretad hitte, skick 12 full-kareta-hare fr stigen - avslutar direkt som hitte.

Först räknade matte ut att vi bara fått ut elva skick, så jag minskade de första fyra oretade till tre, för övrigt allt som ovan.

Skick ett och två strulade lite. Skick ett var på lätta sidan. Vilda var npg lite övertaggad och rätt vimsig. Det som var roligt att se var att när jag försökte kalla in henne för att skicka in henne så rätade hon i stället in sig framför mig och hittade figgen utan omskick. Inte toksnyggt, men heller inte så tokigt.

Skick två (tuffa sidan - vi kör ju hela tiden varannan) så vek hon alldeles för tidigt, det var fin skog som övergick till stenig kulle och hon vek vid terrängskiftet. Dock inga spårtendenser. Jag kallade in, hon kom, jag skickade om. Nu gick hon spikrakt ut, klättrade upp fint bland stenarna och hittade. Sedan följde sju klockrena skick i mina ögon. Hon gick ut jättefint, på enkla sidan spikrakt, på den steniga sidan lite mer kringelkrokar men inte mer än terrängen mer eller mindre krävde. Hon jobbade sig hela tiden upp i den steniga, brötiga delen och slet som ett djur däruppe för att hitta sina fig - vilket hon också gjorde. Inga spårletartendenser. Dessutom så gjorde hon superfina framslag med rullen de första sju skicken. Sedan, när hon blir trött, märker man att det lättare faller bort.

På slutet blev det lite struligt för att jag inte klarade av att räkna till elva, eller tolv, och för att jag inte lät stighållaren göra sitt jobb... *rodnar* Trodde att skick tio var sista skicket och instruerade figgen att göra en hare. Blev jättelyckat och Vilda, som i och för sig hållt i bra och energiskt hela banan, taggade verkligen till! Men... när jag stod på stigen för att skicka henne såg jag att vi vallat för två skick till. Och nu var det ju uthållighet vi skulle träna. Så jag tänkte att hon får ta en hitte på andra sidan, ställde upp henne vid markeringen - men vi lyckades inte lokalisera figgen, varken jag eller stighållaren!! I förvirringen som uppstod tröttnade Vilda och tjuvstartade. Hon rusade spikrakt ut ända ut i hörnet. Där hamnade hon i den underliga situationen att det inte fanns någon figge, dessutom så tog rutan/vallningen slut... Det löste hon genom att göra ett jättefint, skolboksexempel!, sökslag - men åt fel håll. I det läget måste jag säga att jag ändå tycker att hon löste situationen på ett logiskt sätt. Bara att sticka ut med den intensiteten och jobba så fint med tungan hängande som en slips och jättetrött hjärna tycker jag var en bedrift. När hon kom tillbaka så klappade jag om henne, sa ett hjärtligt menat "bra" och lät henne sedan få en hare till på stensidan. Därefter - klart!!

Bra: hennes jättefina arbete i terrängen. Att uthålligheten faktiskt var riktigt god. Många raka, fina skick. Många framslag. 

Dåligt: mattes snurr-och-vims-hjärna. De två första slagen - men jag tycker nog ändå att det kändes rätt bra. Att vi hade jättesvårt att få till "minnesbild utifrån transporten". Väldigt oklart om Vilda såg några av retningarna, och i så fall vilka. Terrängen blir snabbt alldeles för brötig för att lilla hon ska se någonting av vad som händer på andra sidan. I vilket fall så hade hon nog stöd av vittringskorridoren som blev på andra halvan av skicket, och sannolikt såg och/eller hörde hon i alla fall några av retningarna...

En rolig övning som kändes lite som ett kvitto på att vi ligger hyggligt rätt i träningen!! Nästa pass ska bli kort och lätt, 4-6 slag, varav 1-2 tomt hade jag tänkt... (Är jätteglad att vi hade det här passet innan, för bland storstenarna så kr'vs det att hunden håller i lite och letar för att hitta figgen. Inte bara springer upp en båge och sedan säger "sorry, tomt!" och kommer tillbaka.) Tack Gunilla, för upplägget, nästa gång ska jag ha matteträning innan... ;0)

Finns lite filmsnuttar, tyvärr fortsätter kameran krångla så vi får se om jag får till något användbart att visa.

Vilodag, men hann med fyra skott.

Två i aktivitet/kamp, två helt passiva. Två noterade hon inte alls, två tittade hon till på skytten - och ville dit. Vilket blir en naturlig följd av hur jag bedrivit min skotträning och inte gör mig det minsta. Inga tecken på rädslor. Nöjd!!

Dagens sök var planerat i ett område vi inte använt på länge. Lite rolig mark - enkelt och öppet på ena sidan (som dessutom bjöd på motvind i dag). Andra sidan är också öppen - i 30-40 meter. Sedan kommer en ås med stora stenbumlingar, som blir lite som en vägg för hunden. 1-2 skick ser ut så, sedan blir det dessutom en rejäl stigning + stenar. Sista skicket på den sidan är det avverkat och sönderkört och allmänt knöligt hela vägen.

Vilda fick åtta skick första gången, alla utan popp. Det gick superfint på 7 av 8 skick och jag var verkligen nöjd med henne! Fint djup, inget problem med övergångarna eller att leta sig in bland stenarna. ANdra skicket på motvindssidan strulade. Jag undrar om hon helt enkelt inte fick figgen i näsan och därför bestämde sig för tat den inte fanns där? Skick ett gick hopn ut 20-30 meter och gjorde sedan ett fint framslag. Första omskicket var ungefär samma historia, men slog bakåt. Skick tre så suckade hon och sa "jaja, jag springer väl ut då!" och kom rakt på figgen. Härligt! Men som sagt, riktigt fint jobbat på de övriga skicken.

Efter fikat tänkte jag bara köra två enkla skick med henne. Håhåjaja - det ska man aldrig tro...

Skick ett - ut mot stenarna igen. Hon sprang ut klockrent, letade en liten stund på fullt djup. Fick ingen figge, gjorde ett perfekt framslag och kom in. Huvudbry för matte!!! Köpa som tomslag eller önska mer intensitet i letandet och skicka om?? Mot min magkänsla bestämde jag mig ändå för att skicka om. Vad händer? Jo, hon springer ut på djupet, viker 90 grader rakt bakåt, lyckas antagligen få tag på ett spår och spåra fram till figgen. Dock - med viss reservation - pga stenigheten i terrängen så är jag inte helt säker på att det var spårvägen hon letade sig fram. Men det såg mycket misstänkt ut. Och vek gjorde hon. När jag försökte kalla in henne så stängde hon öronen och dök upp en halv minut senare med rullen i munnen... Vad göra nu??? Hittat figge har hon gjort, men antagligen genom att spåra F-n, f-n!!! Jag valde att låta figgen vara passiv, stannade kvar hos henne en stund för att planera ett tredje skick, och sedan gå tillbaka till stigen för att skicka på andra sidan. Var rejält sur, på mig själv, för att jag lagt upp övningen och hanterat situationen så att det kunde bli så fel. Motvindsskicket gick galant, men det borde det väl göra...

Tredje skicket var på stensidan, nu med rejält uppförslut på slutet. Figgen hade fått instruktioner att gå en rejäl båge från gammellegan och ut. Hon låg också väldigt väl gömd. Nu gick Vilda spikrakt, utan några tecken på att slå åt något håll. Väl på djupet fick hon jobba en liten stund med att lokalisera figgen, men höll i fint.

Så - sammantaget: 11 skick, alla utan poppar. Två dåliga, varav ett ändå löste sig rätt okej, det andra löste sig helt fel ur inlärningssynpunkt. Hmmm. 

Trött och seg i dag, men vädret var ljuvligt. Jag packade fika och begav mig ut i skogen, huvudplanen var spår men plan B var helt enkelt att göra det jag råkar orka med! Om inte annat ett litet upplet eller en skogspromenad. Nästan framme så stötte jag på två träningskompisar, som precis lagt spår! Vips, så kändes det så allmänt trevligt att lite av tröttheten försvann. Sedan var den ena så bussig att hon erbjöd sig att gå ut ett spår åt Vilda. Riktigt bingo, eftersom hon inte haft ett icke-förarspår på evigheter! Det blev ett roligt spår, med terrängskifte från skog till kalhygge, passage genom skvattram etc. Inga egna spårpinnar heller, och det var jag väldigt nyfiken på hur hon skulle hantera. Längd 5-600 meter, liggtid en timme. Spårupptag från ca tio meter.

Resultat: fint upptag, framspår. Bra spårarbete. Hade ett tapp, då var det toppen att ha spårläggaren med. Dels för att få stöd i den akuta situationen, men också få lite tips på hur jag kan testa att lösa liknande situationer i framtiden. Jag har fortfarande en stark minnesbild från när Vilda var riktigt grön i spåret och bara sprang mer och mer (och nosade mindre och mindre!!) när hon hamnade i sådana situationer. Men det är länge sedan, och jag måste nog testa att ge henne lina och utrymme att arbeta ut ordentligt när hon tappar. Lever kvar i bromsa-lugna... Roligt att se hur fint hon fixade terrängskiftena och hur hon fick jobba ute på kalhygget!

Pinnarna, då? Ja, rackarns hund! Hon plockade alla utom en plus slutet. Det var blandat naturpinnar och vanliga. Men det lustiga(?) var att de två hon lämnade båda var sprillans nya, fina pinnar. De enda nya pinnarna i spåret! Kan man be att få väl intuggade pinnar i sitt spår när man tävlar..?? Ska nu testa att bara lägga nya pinnar nästa gång, och så ska jag prova med minisöksrutor.

En enormt skön eftermiddag blev det i alla fall, och tänk, jag kände mig väsentligt piggare när jag tre timmar senare körde hemåt!

Bara för att jag badade Vilda igår så skickade himlen regn i dag... Passade på när det var hyggligt lugnt att ta en skogssväng med sambo och vovvar. Kom då på en enkel grundövning jag läst om, nämligen att låta hunden springa mellan två förare som flyttar sig framåt i terrängen. Helst 50 meter emellan, men det fanns inte att tillgå. Däremot var det rejält knölig mark där vi gick, så hundarna bjöds på en del utmaningar. Och jag fick upp ögonen för hur viktig träning det här kommer att bli för Vilda! Tog sig fram gjorde hon, snabbt som en iller. Något fel på viljan eller motorn är det inte heller. Däremot så väljer hon vägar efter eget huvud och det blir definitivt inte den kortaste/rakaste när terrängen brötar till sig. Efter ett par gånger valde jag att samla upp henne mycket noggrannare mellan skicken och se till att hon verkligen hade sambon väl i synfältet innan hon fick springa. Då gick hon betydligt rakare och finare. Samtidigt så var det ju en helt kravlös övning - tanken var ju att få henne att vilja springa den snabbaste vägen till husse. Så jag hade inga kommandoord, riktningsvisningar eller liknande. Därmed kunde hon inte heller göra "fel".

Bra konditionsövning, bra övning på terrängvana och säkerligen till viss nytta i söket uppfattade jag övningen, som definitivt kommer att upprepas!  

Dagens sökträning bjöd på ömsom vin, ömsom vatten. Som helhet får den ändå en fyra av fem tassar...

Delade upp träningen i två pass. Det första var det dags för mig att skicka Vilda på hennes första tomslag. Hua, nervöst! Finns en filmsnutt nedanför, lyckades krama de sista batterierna ur videokameran så jag fick med skick 1 och 2 på band. Lite osmart lade jag det första skicket (tillika tomskicket) i motvind. Orsaken var att den sidan är något mindre stenig så det är lite lättare för hunden att hålla riktning där. Men Vilda sprang ut jättefint på djupet - sedan blev hon stående alldeles paff i en mikrosekund! "Hallå, ni har glömt något! Det ska ju ligga en figge här!!" Gjorde inget toksnyggt framslag men jobbade sig i alla fall framåt i rutan med mitt stöd. Figge två låg bara tio meter in på andra sidan stigen, bakom en halvstor sten ( på filmen ser man hur hon dyker in där, sedan gav batteriet upp). Så långt väl godkänt, tycker jag! Blir dock rätt full i skratt åt mig själv när jag tittar på filmen. Jag är så glad över det lyckade tomslaget så jag fortsätter berömma det hela Vildas väg tillbaka till stigen - och efter att jag skickat henne på skick två... Hallå!!! Skick tre hade jag planerat att ha en rejäl popp, men i sista sekund ändrade jag mig och körde oretat. Kanske inte så smart. Hon gjorde ett halvdant slag ut - sedan framåt och skulle kolla av läget på andra sidan stigen! Jag fick i alla fall in henne, gick med några meter ut i rutan och skickade om. Då var det inga problem.

Efter fikat hade jag tänkt köra en Hawaii men bestämde mig för att köra vanliga skick i stället. Gjorde alla utan poppar eller annan retning. Varför? Tja, det är ju hela tiden en balans mellan lagom svårt, för svårt, för lätt... Nu blev det ganska bra. De fyra första skicken gick hon ut fint, inga problem med markeringar eller påvis. Blandat med framslag/inte framslag. Femte och sista skicket gick hon ut riktigt grunt och slog framåt. Fick ingen utdelning på det (tack och lov!!) och gick att skicka om utan problem. Då gick hon åter rakt och fint ut på djupet, och hittade figgen.

Summering: Jättenöjd med tomslaget och det efterföljande slaget. Ganska missnöjd med att jag måste skicka om henne på två av åtta slag för att hon viker 90 grader. Nöjd med att hon då faktiskt går jättebra att skicka om, och går ut rakt. Trots allt är det rätt nyss jag har börjat skicka utan popp. 

Ingen som helst tveksamhet hos Vilda inför en ny figge som var med i dag.

Fråga - när jag måste skicka om på två av åtta slag, gör jag för svårt för henne då? Eller är det okej, mtp att det faktiskt blir bra på omskicken?? Vad är lagom??

Kortis från igår. Var toktrött, lyckades tvinga iväg mig till klubben en liten stund. Körde repetition av enklare ettan- och appellmoment, fick till en hyfsat kvalitativ rutan-träning. Tog också en sväng på agilitybanan och blev imponerad över att Vilda var riktigt följsam när vi testade några kombinationer. 12-pinnarsslalom sätter hon, men ingångarna måste vi träna mer på från konstiga vinklar. Fortsatte klicka kontaktfält, det går faktiskt framåt även i nedfarterna!

Dagar kvar till beräknat förlossningsdatum: 11

... så det blev spår i stället i dag! Klockan nio fanns det chans att agilityträna, men då var jag helt nyvaken och hade en skolledig son att pyssla med, så det fick vara. I stället så tog jag med plutten ut i skogen mitt på dagen. Den elaka väderprognosen till trots så var det verkligen jättefint i skogen. Soligt, riktigt varmt och gott om platser att finna lä på.

Vilda fick ett spår av okänd längd,m gissar på min standard ca 500 meter. 6 pinnar. Hur lång liggtiden blev vet jag inte heller, gissar en timme drygt.

Medan det låg till sig hade jag och Simon en riktig guldstund i skogen. Vi hoppade på stenar och lekte "inte nudda mark", vilade i lä i solen och undersökte alla mossor och lavar som fanns på backen, hittade några vårtrötta svartmyror, tränade på olika träd och filosoferade om livet i största allmänhet. Precis vad jag behövde!!! Har ingen pigg dag alls i dag, vet inte varför? Om det är blodvärdet som havererat igen, förkylningen som däckar mig eller bara allmän gravidtrötthet som kommer och går. Men det var knappt jag orkade gå ut Vildas spår, och då är det illa! SÅ det var skönt att bara mysa med sonen under liggtiden.

Spåret, då? Tja, fint upptag, men nog hade jag släppt iväg henne på ett bakspår där om det varit tävling och "på riktigt". Tyvärr. Nu med lite motstånd och tvång att tänka så bestämde hon sig till slut för framspår. Själva upptaget var dock snyggt, om det är någon tröst... Sedan var det lite yrt i början, som det brukar vara. Resten av spåret var det bästa jag sett på länge från Vilda, väldigt bra i spårkärnan, fokuserat och fint. Pinnarna då?? Suck. Ja, en historia för sig! Hade sex pinnar, varav tre nysågade. De gamla pinnarna plockade hon klockrent, (hade av en slump en gammal både som första och sista pinne, sedan hade jag ett gammalt spårslut som näst sista). Ingen tendens att slarva över den första, ingen tendens att tappa intresse och skippa de sista. Men de nysågade blev helt dissade! Inte med en huvudvridning att hon visade att hon hade dem. Så - tre pinnar av sex borta!

Framsteget är att hon förr tappade intresset även för "sina" spårpinnar ju längre spåret led. Det gör hon inte nu, hon markerar så fint! Problemet: tja, det ska vara hennes spårpinnar, annars får det vara! Hon gjorde ju exakt samma sak när jag blandade naturpinnar och vanliga spårpinnar.

Planen blir förstås att inte blanda pinnar alls i spåret - en sort i taget! Och variation. Gärna andras pinnar, såga till fler nya etc.

Känner mig trots allt mer nöjd än missnöjd med dagen.

I dag var det hawaii-sök inplanerat. Stigen vi skulle använda var kortare än jag trodde, så vi fick bara in fem slag. Gjorde därför en omgång före och en efter fikat.

Första serien: Figgarna på fullt djup, stod halvdolda bakom träd, liten popp med armvift före skick. När hon kom fram blev det belöning direkt, sedan kampade de fram henne ca 10 meter längs bakre linjen. Samtidigt flyttade jag fram 20 meter, till nästa skickpunkt. När Vilda var färdigbelönad blev figgen passiv och jag kallade in.

Resultat: supermotiverad hund, högt tempo, fina, raka skick, bra fokus. Bra inkallningar när figgarna blev passiva. Hade varit guldläge att träna flying, men Vilda är alldeles för ofärdig i söket för det. Hon behöver stanna upp och koppla på hjärnan, tror jag.

Sedan kom en respektive till en i sökgruppen på besök. Jag passade på att använda honom som figge, för att Vilda skulle få hitta en ny karl i skogen. Det syntes på henne att det var skillnad på "hennes" sökgäng och denna nya, en viss osäkerhet fanns. Men inte värre än att hon både markerade och påvisade utan problem. Tror det blev lite extra läskigt av att han satt upp och hade kamo-väven över sig, lite spöklik blev han allt... :0)

Efter det blev det Hawaii-pass två. Nu var figgarna lite mer dolda, och så körde jag retning-retning-oretat-oretat-retning. Skick tre blev dåligt, då gjorde hon en 90-gradare igen. Dock lite osäker den här gången på om hon kollade gammellegan från den nya figuranten, eller om hon var på spårjakt. Tyvärr lyckades hon få tag på figgens spår. När jag kallade in så stängde hon bara öronen och sprang ända fram till figgen. Nu testade jag en annan strategi. Eftersom hon brutit inkallningen (både första gången när jag lät glad och lite senare när jag lät betydligt surare!) så bad jag figgen vara passiv, tog med Vilda till stigen och skickade om. Nu blev det såklart raka vägen ut och belöning som vanligt. Nästa skick var också oretat, men det gick hon spikrakt på. Sista skicket ville jag inte riskera ett misslyckande så hon fick en rejäl popp.

Sammanfattningsvis 10 skick av 11 som var riktigt bra. Det misslyckade visar hur nära under ytan hennes gamla beteende ligger, och vikten av att fortsätta poppa, vara medveten om risken etc även i fortsättningen. Men sammanfattningsvis är jag nöjd med träningen. Tror också att ett Hawaii-pass var alldeles lagom för henne i dag, som en "rensa hjärnan"-övning!