I dag var det spårdags. Mannen och sonen följde också med ut i skogen, de tränade på att cykla utan stödhjul medan jag och Vilda spårade! Vilda hade sin nya, fina spårsele som egentligen är en dragsele. Tack vare den slipper hon låta som en halvkvävd höna när hon ligger på i spåret... På bilden nedan är hon precis på väg ut på spårupptaget, har fått vittringen i näsan och väntar bara på att tjatiga matte ska säga varsågod! Gjorde ett ca 20 meters upptag. Riktningsbestämningen gjorde hon bra.

Spåret var drygt en timme gammalt, "mellanlångt", dvs ca 5-600 meter. Sex pinnar. Lite trixigt med terrängbyten, störningar och övergångar, men lätt på så sätt att det var många rakor och snälla vinklar. Första pinnen efter ca 100 meter. Nu glänste Vilda verkligen! Från att knappt ha tid med pinnar till att markera varenda en! Jag hade glömt klickern men körde med mitt "muntliga klick" som är ett kort "ja!". Hon var så duktig! Var det någon pinne som var svårlokaliserad så jobbade hon verkligen på att hitta den. Sedan körde hon sin egen uppfinning - när jag sa "ja" och kastade köttbullen, så släppte hon pinnen, slukade köttbullen och skyndade sig sedan att plocka upp pinnen och komma in med den för att få mer köttbulle... Duktiga, duktiga!

Själva spårandet var som vanligt ganska högintensivt, men betydligt bättre än förra gången. Hon var inte så slagig i spåret. Inga tapp. Däremot så blev hon osäker en gång när jag tyckte hon slog lite väl mycket och bromsade henne.

"Vadå? Ska jag inte spåra nu, eller??" Efter kanske 20-30 sekunder så återupptog hon spårandet och höll sig då fint i spårkärnan.

En orsak till att hon var mer balanserad i spåret tror jag var att jag tänkte till lite idag! :0)  

Förra gången tränade jag ju bl a rutan under liggtiden, och det är ett rätt högintensivt moment. Nu använde vi liggtiden till en liten promenad, sedan till fika och avslappningsträning. Betydligt bättre om man vill få sin ivriga tös i rätt stämningsläge!

När vi spårat färdigt så passade jag på att köra några riktigt långa budföringar med husse som mottagare. Superskoj, sa Vilda och sprang tills tungan nästan släpade i backen!

Igår hade jag planerat ett lydnadspass med Vilda, men fick ett rejält bakslag i kroppen och trötthet efter att ha tagit ut mig maximalt de senaste dagarna. Innan jag somnade på soffan klockan sju hann jag i alla fall köpa en ny spårsele åt Vilda (hennes tredje). Nu blev det en riktig dragsele, svindyr, men det kan det vara värt om jag därmed får en hund som kan andas och spåra samtidigt!

Sedan körde vi en minilydnad, fortsatte jobba operant med rutan. Det fungerar fortfarande bra, men jag funderar på om jag ska lägga in externbelöning med godis i stället för att bara köra boll. Hon blir lite väl "glad i hatten" av bollen, vilket gör hennes hjärnkapacitet begränsad efter ett tag. Ett pass med tvåanfjärren hann vi också med. Tycker den fungerar skapligt men int eklockrent. Nu hade jag bara bollen med som belöning, och behöll den själv i stället för att lägga den bakom. Som ett brev på posten kom då att hon satte sig framåt. Med minskat avstånd så gjorde hon rätt igen. Men uppenbart är momentet långt ifrån färdigt, även om man kan lura sig själv att tycka det ibland...

Vi börjar i söndags. Sök, samma ruta som veckan innan, men nu hade jag gett mig katten på att få in fler skick (=acceptera sämre terräng och direkt närhet till parkeringen i början). Tyvärr var det sjukdom i gruppen så vi blev bara tre personer. Hade tack och lov walkietalkiesarna med. Vi gjorde en noggrann planering av rutan, märkte ut skickpunkter och legor i förväg för att ändå kunna få till fina skick. Det kändes tämligen vindstilla, men under söket insåg jag så småningom att vi nog hade en ganska rakt och snyggt motvindsdrag på den ena sidan.

Strategin för dagen var: många skick, hitta på varje, mycket stöd (poppar) för att lyckas med föregående punkt! Hade fipplat hemma och kortat in remmen på hennes fastrulle, så jag hängde på den igen också. Men träningen var bara med lösa. Hade funderat på kopplade påvis, men dels blev det mycket gå ändå eftersom vi var få som vallade, dels var terrängen för stenig för att jag skulle våga. Vill inte ramla på magen nu!!

Vänster sida: Jag hade jättesvårt att se popparna, men Vilda visade med hela sitt kroppsspråk att hon hade figgen inför vartenda skick. Insåg till slut att det nog var lite vind ändå och att hon helt enkelt löste uppgiften med nosen. Fina skick, hittade varje gång utan strul. Dessutom så gjorde hon vid flera tillfällen jättefina framslag in med rullen – jippi! Det allra sista skicket vindade hon in figgen redan på vägen tillbaka till stigen, roligt att se hur hon jobbade.

Höger sida – medvindssida, dålig sikt-sida, strulsida! : Skick ett, omöjligt att ha en synlig popp, körde med ljudretning (knaka med pinne). Tyvärr hade vi störning på walkietalkiesarna just då (fick in någon annan människa på tråden) så figgen hörde aldrig när jag bad om ljud-poppen. Det blev alltså ett helt oretat skick för Vilda. Positivt: Hon gick ut rakt och gjorde ett fint framslag. Negativt: Vek av lite för grunt igen. Negativt med matte: Glömde helt bort min egen plan för hur jag ska göra om hon kommer in tom… Gav henne en godis, gick tillbaka till stigen, kollade av med figgen vad som hade hänt. Eftersom hon inte fått något stöd alls så valde jag att be figgen göra ljudretningen inför omskicket – vilket är helt tvärtemot vad jag själv tror på!! Men, men… Bra gick det i alla fall…

Skick två på högersidan, samma steniga, knöliga kulle med nerförsbacke och noll möjlighet till synlig popp: gjorde en till ”bryta pinne”. Även den här gången kom Vilda in tom, efter ett helt ok framslag. Nu  hade jag kopplat på hjärnan så jag höll mig till planen. Belönade henne för tomslaget, gick sedan tillbaka till skickpunkten, följde med henne 5-10 meter ut i rutan och skickade om. Nu gick hon spikrakt och hittade figgen. Bingo!

Resten av skicken på medvindssidan var mer vanlig terräng så vi kunde köra synliga poppar. De fungerade bra. Försöker hålla popparna så små som möjligt, helst bara att man viftar med en kvist, men det är svårt i den terräng vi kör. Hela tiden en svår avvägning då en liten popp ökar risken att hunden faktiskt inte sett den. Och med Vilda ökar då risken att hon plockar fram sitt gamla spårbeteende…

En sak till som jag lade in i träningen i dag var skogslydnad, dvs att kunna gå ”här” bredvid matte även när man kör roligt sök! Hade inte tänkt göra det än, utan träna mer utanför söket först. Men Vilda spiller så mycket energi i början på sin sprallighet och nyfikenhet – upp på varenda sten, försöka få igång matte i lite lek, hoppa, studsa etc,  så jag tröttnade. Plockade fram köttbulle och klicker, och började konsekvent klicka henne när hon gick lugnt vid min sida. Medvetet valde jag att försöka hitta tillfällen när hon var tvungen att samtidigt fokusera på terrängen, jag vill inte att hon ska blanda ihop detta med ”fot”. Tyckte att hon fattade riktigt snabbt (dessutom har man ju hjälp av att de blir tröttare och tröttare!). Men jag ska absolut försöka köra detta varje gång framöver.  

Efter söket blev det en härlig, solig promenad där Vilda röjde loss ordentligt med Fasa.

På kvällen var det dags för kursavslutning på agilityn. Behöver jag säga att Vilda var lite tröttare än vanligt..? Kvällens träning var hel bana (hoppklass). Malle sprang med Vilda, och som vanligt blir jag väldigt imponerad av hur bra de fungerar tillsammans. Första loppet skippade vi slalomen, eftersom det är det enda hinder de haft problem med. Men till lopp två stod slalomet på plats, och när det låg invävt i en bana så funderade inte Vilda så mycket, utan bara tog det. Sammantaget gjorde de flera jättefina lopp, lite småstrul på enstaka hinder men nog borde det gå att starta lillfröken i någon hopp-etta i sommar… :0)

Måndag blev det ingen träning för Vilda, men väl en behövlig make-over! Nu är hon så vårig och vacker! Ska försöka plocka fram en kamera så fort som möjligt…

Plan för nästa sökträning: Hmm. Egentligen så tror jag på en omgång till med mängdträning – poppar och /eller vindstöd så att chansen att lyckas blir stor. Kanske smyga in ett eller två oretade skick i mitten och se vad som händer..? Fortsätta jobba på fina transporter och, om terrängen tillåter, kopplade påvis. 

Planen de närmsta dagarna är att få in ett spår, samt att fortsätta köra operant ruta. Kanske också lite skott…

Gårdagen bjöd på två timmar i skogen. Planen var enkel: gå ut spår, se till att få lång liggtid, gå promenad och träna lite lydnbad medan spåret ligger till sig, ta spåret. Låter enkelt. 

Punkt ett, gå ut spår, var svårare än jag trott. Var tung och seg i kroppen, och det tog mig en halvtimme(!) att gå ut ett 500-metersspår. Klurade, men tänkte fel... Lade ett ganska trixigt spår, med upptag, övergång till fält, många övergångar över breda stigar smala vägar - och så massor av pinnar, blandat spårpinnar o skogspinnar. 

Tillbkas, prommis, och sedan tog vi krafttag med rutan. Jag hade läst på i "Med sikte på 10:an" eftersom det var där jag från början hämtade inspiration till min rutanträning. Har ju nu fastnat i att hon alltför ofta ställer sig i framkant. Insåg att jag lagt svårigheten för högt, haft för oklara kriterier och (i och med långt avstånd) även själv haft svårt att bedöma positionen när jag gått över till den operanta delen. Dessutom stärktes jag i att läsa att det ofta blir en - förväntad - nedgång i kvalitet när man går över till operant träning.  För er som inte snöat in i alla begrepp: operant träning är i praktiken när hunden själv försöker lista ut vad den ska göra och man förstärker rätt beteende, i stället för att hjälpa den att göra rätt. I fallet med rutan så innebär det att man plockar bort targeten och belönar när hunden lyckas hitta rätt position. Nu:

- satsade jag på att få till många repetitioner, för att ge henne chansen att förstå vad som belönades. 

- jag hade ett kort avstånd till rutan, både för att göra det enklare för henne och för att jag själv skulle kunna bedöma rätt belöningsposition bättre. 

- jag använde ruta med band, av samma skäl som ovan. 

Körde sedan ett antal repetitioner, och det var roligt att se hur väl det fungerade. På relativt få repetitioner slutade hon helt att testa framkant utan letade sig bakåt i rutan. Jag testade även att flytta rutan, för att inte ge henne vittringsstöd, och det gick också bra. Hoppas att det håller i sig!  :0) 

Sedan blev det framförgående, tvåanfjärr och lite skogslydnad (egentligen bara att träna på att hålla sig vid sidan när jag säger "här", att användas vid transporterna i söket). 

Sedan tog vi spåret, och där var det ömsom vin, ömsom vatten! Liggtid cirka en timme. 

Dåligt: Alldeles för högt tempo i början, struntade helt i första två pinnarna, slarvade lite. Hade sedan två tappt. Låg på som en dåre, jag blev jättestressad av att ha en hund som knappt kunde andas i spåret. 

Bra: Klarade flertalet av de svårigheter jag lagt åt henne, bl a spårupptaget och övergångarna löste hon väldigt fint. Lugnade sig efter ett tag.

Pinnarna: Det var ju det vi skulle träna, och där dök dagens överraskningar upp...  

1. Förutom den allra första så var hon klockren på alla spårpinnarna! Vände till och med tillbaka och jobbade ut pinnar som hon gått förbi men fått i näsan ett par meter senare. 

2. Totaldissade skogspinnarna! En fick hon i näsan, och då jobbade hon ut den fint också. De andra kunde jag inte se med en min att hon märkte. Fundering: är det så stor skillnad i vittring på vanliga spårpinnar och skogspinnar att man bör ha antingen det ena eller andra i spåret? Gör nog så ett tag. Förra gången, när pinnarna inta hade legat ute lika länge, så gjorde hon inte lika stor skillnad på dem. 

3. Vildas reaktion på belöningen. Jag körde ju åter att vid markering så klickade jag, kastade en köttbulle och lät henne spåra vidare. Toppen, sa Vilda - ungefär halva spåret. Sedan testade hon en ny variant! Vände sig mot mig när hon hittat pinnen, väntade på sin köttbulle, sedan plockade hon upp pinnen igen och kom in med den för att se om hon inte kunde få en köttbulle till! Superbra tycker jag. Helt plötligt har det kommit ett operant inslag även i pinnträningen. Det hjälper mig också att kunna göra ett lite längre stopp vid pinnarna, så hon får vila, dricka etc. Ska bli spännande att se om hon fortsätter göra så! Av misstag upptäckte jag också ett annat sätt att få lite längre stopp även när man kör den här metoden. Jag kastade nämligen en smulig köttbulle som gick sönder. Vips, blev det en liten mini-paus medan sessan sniffade efter köttbullsbitar... Passar nog bra att lägga in tidigt i spåret, när hon är som hetast. 

Slutsats: Jag tror fortfarande på min metod för pinnebelöning. Jag ska sluta blanda skogs- och spårpinnar. Gärna ge henne långa, enkla spår när jag kör pinnträning. Behöver nog inte köra fler pass med många pinnar heller, hon börjar greppa grejen så jag kan nog gå ner på normalt antal men bibehållen belöningsmetod. 

I dag på klubben tränade vi inte någon lydnad alls. Däremot så fick vi hjälp med skotten för första gången i år (jag vill ju inte skjuta själv med bebben i magen, blir för högt för nära). Första skottet hade jag synlig skytt, passiv hund (sitt, stanna kvar, jag stod ca 10 meter bort, i skyttens riktning) och signalerade innan med min "skrammeldosa" att det var skott på gång. Vilda tittade till rejält när skottet smällde av. Men hon satt lugnt kvar och var helt oberörd när jag släppte upp henne. Följde sedan med bort till skytten och tiggde godis... Följde upp med en budföring med skott. Inte full sträcka, kanske 50-60 meter. Husse och matte som mottagare. Skott på mitten av sträckan x2. Nu tittade hon inte ens på skytten när skotten brann av. Kändes så skönt - vi har kommit riktigt långt i vår skotträning och hittills varit befriade från bakslag (törs man ens tänka den tanklen, eller är det då bakslagen kommer..?). Nu jobbar vi på efter samma plan, vill gärna ha en överinlärning just på skotten.

Jag har ett erkännande att göra: jag är en nörd. En riktig skogsnörd. När snön försvann från asfalts- och grusplaner så trodde jag ett tag att det fanns hopp för lydnadsmänniskan i mig. Det kändes så roligt och inspirerande att äntligen kunna börja träna på riktigt igen, och jag var både flitig och lade upp fina planer. Men sedan tinade skogen också fram - och vips, nu känns lydnaden tråkig igen! Jag bara längtar ut till nästa sökpass, till nästa härliga spår, till alla roliga uppletanden, till mossa, träd och stenar...

I dag blev det dock ingen skog för Vilda. I stället ett besök hos veterinären (där hon skötte sig exemplariskt, först pussade hon alla men när det blev för tråkigt så lade hon sig på bordet och sov!) Fick i alla fall papper på att hennes knän är friska, dvs patella u.a Skönt! Hem fick hon och husse åka tåg - bra miljöträning, men inget som bekom henne.

Mannen smet från en inplanerad shoppingrunda igår så plötsligt hade jag en timme över till hundtärning! Kastade mig i bilen och åkte ut i spårskogen för att testa en ny idé om hur jag ska öka hennes pinnintresse. Fick en rad kloka råd på ett pudelforum, blandade dem och rörde ihop en egen "soppa"!

Vilda tycker ju att spåret är så mycket roligare än att behöva stanna och plocka pinnar. Så jag ville störa Vilda så lite som möjligt i spåret, men ändå få in lite mängdträning à la pinnstig. Så jag lade "typ ett appellspår" med massor av pinnar, kanske 7-8 stycken. Blandat skogs- och vanliga spårpinnar. Tyvärr hann jag bara med en halvtimmes liggtid, alldeles för kort.  Sedan hade jag med mig klicker och köttbullsstora blodpuddingsbitar (tanken var köttbullar, men det får bli nästa gång. Mindre kladdigt för fingrarna...).
Sedan hade jag henne i kort lina, 5-8 meter, växlade lite under spårets gång. Tanken var att, när hon lyfte upp en pinne, klicka och kasta en godis till henne. Sedan låta henne fortsätta i spåret utan en massa störning från mig. Första pinnen som var "vanlig" gick jättebra, även om hon verkade lite förvånad över nyordningen. Andra pinnen, bra. Tredje var en naturpinne, den tänkte hon springa förbi. Då bromsade jag henne faktiskt för att få ett belöningstillfälle och stärka henne i att plocka naturpinnar. Extra plus ändå på den pinnen för att den låg nära färsk rådjursspillning, som hon inte brydde sig om alls. Resten av pinnarna plockade hon klockrent! Och det roliga var att hon verkligen jobbade på dem, och att intensiteten blev högre och högre ju längre vi spårade. Jämfört med förra gången, med mina gamla belöningar, då hon tappade markeringsvilja för varje pinne. Så rent spontant känns det som en bra metod, få se i längden om den håller eller inte. Men jag kommer i alla falla att testa att fortsätta så här så länge det går åt rätt håll. Sedan ska jag nog lägga in enstaka längre pauser, för att få in en naturlig vila i spåret. Och kunna ge vatten etc.

(Spåret i sig var väl ingen vacker syn, alldeles för färskt för min heta tös. Tycker ändå hon var hyggligt spårnoga, men lät som om hon skulle kvävas vilken sekund som helst. Och så hade hon lite struligt med vittringen från en stig som löpte parallelt med spåret i ca 70 meter, det gick människor och hundar där en stund innan vi skulle ta spåret och det var sååå spännande. Minns även från förra säsongen att jag fick träna förledningsspår aktivt för att få henne att släppa den nyfikenheten, men det gav sig efter ett tag! Kanske lite extra spännande med hundlukt nu också eftersom hon löper...)

Söndagens vädergudar var snälla. Inte så soligt och en del vind, men det klagar man ju inte på när man tränar sök! Temperaturen var nog runt tio plusgrader. Vi hade en ruta där det fick plats cirka tre skick åt vardera håll. Jag bestämde mig för att köra full ruta, men ge Vilda mycket hjälp och stöd eftersom det var första söket efter vintersäsongen. Ena sidan hade klockren motvind (nå, vindar är ju aldrig klockrena, har jag upptäckt, men hyggligt klockren och väldigt kraftig motvind var det i alla fall), där fick vinden räcka som stöd. På den andra sidan bestämde jag mig för poppar. Det började bra. Första tre skicken gick riktigt bra. Fjärde skicket tyckte jag att hon var lite ”orak”, men å andra sidan så det hon gjorde var att ta en omväg runt en bunt stora stenar som låg i vägen. Godkänt, tycket sökkompisarna och jag får väl hålla med dem! Hon rätade upp sig bra och fortsatte jobba sig ut framför mig. Femte skicket var vind igen och gick fint.

Sedan kom haveriet! Sjätte och sista skicket, både jag och stighållaren uppfattar att Vilda sett poppen. Hon springer ut lite snett, men inte så farligt. Missar figgen, gör ett riktigt fint framslag men antagligen lite grunt, skulle gissa på att det låg på ca 40 meter. Men hon framslog!!! Och där hamnar jag i mitt dilemma – vad gör jag nu? Jag belönade henne med rösten och en godis för ett fint framslag, och gör en snabb övervägning med mig själv. Skicka om eller inte skicka om? Beslutar mig för att skicka om, och nu gör Vilda allt annat än ett snyggt sökslag. Viker nästan direkt 90 grader bakåt i rutan, jobbar sig sedan utåt tills hon hittar spåret efter figgen och får förstås utdelning i att hitta… Väl där blir hon kvar och jag funderar på om det blivit ett missförstånd mellan mig och figgen så att hon direktbelönat? Letar mig ut mot legan, när jag hunnit gå tio meter kommer Vilda glatt med rullen i munnen. Figgen berättar efteråt att Vilda sniffat reda på leksaken (en pipis), tryckt till på den så hon fått pipljud och sedan inte haft några större planer på att lämna figgen… Efter en stund så insåg hon det lönlösa och nöjde sig med slangen… Analysen efteråt var att hon antagligen var rejält trött på sista skicket. Hon hade lekt rejält länge med en annan hund när vi vallade rutan, hon har inte kört skog på flera månader (förutom dagen innan!) och har antagligen inte den mentala uthålligheten heller, även om hon fick mycket stöd. Och ni som följt bloggen tidigare vet att Vilda listat ut att det där med spår är ett rätt effektivt sätt att hitta figgar i sökrutan. Trodde jag fått bort det, men kanske återföll hon i gammalt beteende i och med tröttheten?

Min fråga nu är (Gunilla och andra sökkunniga - hjälp!): skulle jag ha tokbelönat tomslaget och brutit där? Hur ska jag tänka nästa gång hon kommer in tom fast det finns figge? Och hur gör jag om framslaget är fint men inte tillräckligt djupt? Hur skulle jag annars ha löst den beskrivna situationen? Tacksam för tips!

Signatur "desperat" !

Åkte upp till klubben i dag på lördagsöppet. Helt slut (har konstaterats ett rejält sänkt hb på 85, så nu vet jag varför jag aldrig återhämtar mig, däckar på soffan direkt efter jobbet och knappt orkar gå uppför en trappa) men mentalt ändå uppåt i den underbara solen och värmen. Fick inte mycket gjort men träffade trevliga människor, Vilda fick se en hel del nya hundar och så blev det i alla fall en platsliggning och inkallningsträning. Dröjde mig kvar i solen och då dök Tina upp och började prata om spår... Lät som ljuv musik i mina öron och vips var vi på väg ut i spårskogen! Till och med sonen var på sitt allra bästa humör och tyckte att det var riktigt roligt att leka i skogen i dag. Vilda fick ett ganska kort spår, kanske appell, möjligen 100 eller 200 meter längre. Upptag på ca 20 meters håll, motvind. Sex apporter. En timmes liggtid.

Det var så grymt roligt att se henne jobba! Inte snyggt, kanske, för hon låg på som en ångvält, grävde sig fram i spåret. Upptaget var hon väldigt het på och tog klockrent. Extremt spårnoga var hon, bättre än jag mindes henne från i fjol. Roligt att hon var det trots tempot (nå, jag var ju en rätt rejäl bromskloss där bak i linan). Enda jag möjligen kan klaga på var intresset för apporterna. En naturpinne markerade hon inte alls, den andra gjorde hon en liten titt på men tänkte inte alls ge sig tid att plocka upp! Vanliga spårpinnarna markerade hon samtliga, men med avtagande intensitet. Helt uppenbart har jag inte lyckats hitta rätt belöning där. Funderar på om jag ska ta med pipisen i spåret och ha den som "bingobelöning" som får dyka upp ibland? Annars är jag väldigt tacksam för förslag! Det vi testat hittills är väl mest byte med godis (tydligen inte tillräckligt bra!) och att leka med apporterna (provade det i dag, men inte hade hon mer tid att stanna vid nästa för det...). Hon vet att man får belöning för dem, men hon tycker inte riktigt att det är värt besväret att stanna upp så länge och leta, när det är så rackarns roligt att spåra.

Efter spåret blev det en liten prommis i vårsolen och sedan var jag helt slut! Men lycklig!

Hem, däckade på soffan och hörde efter en timme ett märkligt ljud... Det var en kombination av stark blåst och regn därute.

Tack, snälla vädergudar, för att ni lät solen skina på oss i skogen i dag. Tack för att ni sparde det elaka regnet och stormandet tills vi låg trötta och utslagna i soffan. Kan ni göra om det i morgon också, för då hade vi tänkt köra sök...