I dag hade vi en agilityträning som klubben bjöd sina instruktörer på. Jag var inte så taggad innan, har inte tränat sedan nybörjarkursen slutade och tycker att det mesta strular nu. Men såklart åkte jag, och jisses, vad roligt det blev! Ett trevligt gäng, bra inomhushall (Kilafors hundhall - rekommenderas!) och en instruktör som var både trevlig och superduktig. Vi började med en mini-hoppbana, videoklipp finns på Youtube,  http://www.youtube.com/watch?v=evHrlWa2NAY  . Matte är toksnygg med gravidmage och bara underställströja, men det får man väl ta... :0)   Vilda gjorde den jättefint tycker jag, med tanke på vad lite erfarenhet hon har. Vi testade sedan att byta och göra ett bakombyte före slalomen och då blev svängen där mycket snyggare.

Andra passet tränade vi byten. Bakombyten funkar jättefint på henne, jag fick lära mig att optimera min timing. Blindbyte fick jag till riktigt hyggligt när det var tillräckligt långa sträckor, när banan blev tightare så var det svårt. Framförbyten är inte min grej!!

Dagen som helhet var jättenyttig för Vilda. Första gången hon hoppad andra hinder än de som finns på vår klubb, ny inomhuslokal, träning på att ligga i tygburen och vänta på sin tur (vilket hon gjorde exemplariskt, tyst och fin, helt nervarvad), plus en promenad med en ny malle-tik som hon inte träffat tidigare men blev förtjust i. Och så fick hon och jag ha roligt på rätt nivå!

Tja, ska man blogga meningsfullt gissar jag att även motgångarna ska stå här?

Har kört ett uppletande sedan sist, och ett lydnadspass.

Uppletandet hade jag bara Vilda. Lade ut fem föremål, fyra mjuka och en plastskopa som jag hittade i bilen och slängde med på impuls. Vallade en ca 15 meters korridor och ut med alla grejerna. De fyra första var helt exemplariska. Jättefina sökslag, bra apporteringar och avlämningar, fint tempo. Möjligen ett byte av föremål, jag såg inte riktigt bakom en gran. Sedan var det bara plastskopan kvar... Jag hade klantat mig och inte låtit henne provapportera den innan. Testade plast i våras och då var det inga större problem. Sedan har det mest blivit tyg och en och annan hockeypuck. Vilda letade, letade, letade... Jag skickade om. Initialt sprang hon jättefina slag, efter ett tag blev hon helt klart förvirrad och testade nya strategier, bla att springa kort och huller om buller...

Till slut, efter alldeles för lång tid, så bröt jag. Satte henne, gav en synretning och skickade om. Nix. Följde då med henne ut i rutan. Till slut fick hon plastskopan, och det syntes verkligen hur tveksam hon var på om den "hörde till" eller inte. Trots att hon nästan klev på den så gjorde hon bara en jättesvag markering, och hade inte jag förstärkt hade hon nog lämnat den. Är JÄTTESUR på mig själv för att jag: 1. Inte lät henne känna på den innan uppletet. 2. Inte avbröt mycket, mycket tidigare när hon fick problem. Oskickligt.

Lydnaden i dag var inte mycket mer att hurra för. I ett försök att hitta inspiration beslöt jag att jobba med ett par nya moment, framåtsändande och rutan från kon. Framåtsändandet började sopigt. Jag har svårt att bestämma mig för strategi, tänkte kolla på hur hon reagerade på att få långlina på sig och gå ut på längre avstånd från mig. Och visst, det greppad ehon och gjorde riktigt fint. Gick i lagom skritt ca tio meter framför, toppen! Enda negativa där var att jag fick spunk på henne första sträckan när hon nosade, tramsade, tjafsade, nosade ännu mer (färsk rådjursskit på planen)- så jag surade ur rejält. Inte bra. Men sammantaget blev det riktigt okej. Konen/rutan blev väldigt bra. Jag började med att skicka till rutan som vanligt, ställde sedan dit kon. Hade bara tio meter till rutan. Ställde mig någon meter från konen, fick henne nyfiken på den, belönade när hon gick dit. Tempot från konen till rutan blev däremot jättelågt. Men det känner jag mig inte orolig för - bollbelöning ett par gånger där så lär problemet vara löst! Apportering - ett par klockrena! Undrar om det är uppletet som smittat av sig? Inte en tendens till skall heller. Sedan - hoppet. Körde några repetitioner med uthopp och det märktes från början att Vilda backat i momentet. Tyvärr hade jag glömt hjärnan hemma, så i stället för att stötta henne och backa i svårighetsgrad så körde jag på. Fick halvhyggliga resultat och försökte få till belöning ändå, men bar blev det inte. Till slut blev hon osäker på om hon skulle hoppa eller inte, vi strulade, gjorde lättare, strulade mer - och till slut blev jag sur igen. Så otroligt dumt så det är inte sant. Skärpte mig, fick till ett par hyggliga hopp, ställde undan hindret... Lite fler apporteringar, någon inkallning, ett ställande, lite mer ruta och sedan fick det vara nog. Blir bara sååå besviken på mig själv när jag blir sur och grinig i stället för att analysera situationen och gör något som kan ta träningen framåt i stället för tio steg bakåt. Vill ju inte att Vilda ska behöva känna sig osäker på om matte tänker bli sur när hon går ut på en lydnadsplan. GAHHHH!!!

Som sagt, får nog verkligen tänka igenom träningen den närmsta tiden. Vila? Välja bara roliga moment? Vi får se vad jag kommer fram till - men det här är inte bra alls. En stor del av problemet är nog att jag så otroligt gärna vill träna men mentalt är väldigt slutkörd. Samtidigt är hundträningen det som ger mig mest positiv energi.

Kanske ska lägga in en pepp-period och bara planera momenten så att de inte kan misslyckas..? Hmm, skulle kunna vara en idé!

Efter att ha haft uppletet lagt på is en längre tid så har vi börjat småträna igen. Mest för att det är en snabb, enkel aktivering, som dessutom grundar ett bra näsarbete. Eftersom jag alltid gjort det i halv tidsbrist och när båda hundarna varit med så har jag vallat allt från ultrasmala (i princip ut- och ingång men med lite serpentiner) till smala (10-15 meter breda) korridorer. På så sätt har jag fått raka skick "gratis" och inte befäst något felbeteende. Misstänker starkt att Vilda skulle svepa hela rutan om hon fick chansen...

Roligt att se i alla fall hur fint hon jobbar med nosen. Sökträningen har npg hjälpt till för att få ut henne rakt på djupet, hon sticker ut jättefint, griper bra och gör fina avlämningar. Har ibland haft tendens att byta föremål men det har blivit bättre. Att varva henne och Daisy är väl inte optimalt, ingen behöver egentligen den extra laddningen, men igen så har det blivit en bra aktivering för dem båda.

Sist vi körde fick de en ca 15 meter bred ruta, 7 föremål. Vilda fick börja, sedan körde de varannan. Vilda tjuvade på första skicket, bröt inte när jag kallade in henne. Kom tillbaka stolt med föremål och jag valde att belöna. Tänkte att jag får ha tummen i ögat på henne skick två. Det hade jag, men det hjälpte inte. Hon tjuvade ändå, och innan jag hade hunnit tänka ut någon bra strategi var hon tillbaka med ett föremål. Hennes tredje skick var jag mer förberedd. När hon stack så galopperade jag gormande efter. Vilda struntade högaktningsfullt i det! Tack och lov hittade hon inte föremål på en gång, utan jag hann få tag i henne innan. Höll en föreläsning för henne om att man måste lyssna, tog tillbaka henne till stigen och skickade om. Det fjärde och sista skicket tjuvade hon inte! Märkte inte heller någon osäkerhet i starten.

Roligt att se hennes arbete på sista skicket, det var ju rutans sista föremål också. Hon letade, letade, letade. Gjorde väldigt fina slag. Till slut började jag fundera på om hon "tomsprang", men jag skickade om henne ändå. Efter flera minuters högintensivt avsökande av rutan gick hon några meter utanför vallningsgränsen och vips, då fick hon sista grejen i näsan! Det var väl en lätt vind däråt, och föremålet låg precis på vallningsgränsen. Nyttig erfarenhet för henne - både att jobba ner i vind och att det lönar sig att fortsätta leta så länge matte tjatar!

Lydnadsmässigt så funderar jag på att byta strategi och verkligen börja jobba in lite svårare moment, för att få på mer hjärna och mindre spring. Tittade på Vildas helbror Prime, www.kerstinspudlar.se  , och blev inspirerad! Vi får se...

Det blev ett kort pass i ridhuset igår. Jag var måttligt inspirerad men masade mig dit ändå. Sittande i grupp, platsliggning, lite ställanden och lägganden, framförgående och tvåan-fjärr lyckades vi ta oss för. Momenten gick fint (förutom att Vilda reste sig från platsliggningen när jag gick förbi henne "som man gör i eliten" vid återgången. Ganska paff blev jag, har inte hänt förut).

Kvällens stora behållning var att se henne hålla ihop så fint med alla störningar. En hund som körde agility för fullt, ganska många unga hundar som var lite yviga (vilket hon tyckte var jättejobbigt förr, men tycks ha släppt. Puh!) och, på ridhusets andra halva, en ryttare som jobbade sin häst i alla gångarter på volt.

Jo, och så provade vi lite agility också. Efter ett första trevande försök satt slalomen som ett smäck igen! Så roligt att se! Nu ser vi fram emot fortsättningskursen så vi kan lära oss lite mer handling, för där är jag lost rätt fort...

Var laddad inför dagens sök - nu äntligen skulle hawaiit bli av! Hade gjort blodpuddingbitar stekta i baconflott till Vilda, packat en hel kasse med fika och bylsat på mig supervarma kläder. Efter att ha hackat mig fram efter en eländig skogsbilväg så kom jag fram till en tom, jättetom, parkering. Ingen där. Nå, jag tog en prommis, rekade marker, insåg att jag fortfarande var ensam. Tillbaka till bilen, fram med mobilen - två sms med återbud som jag missat. Surt!

Bara att åka hem igen...

Bytte ut kängorna mot gympaskor och åkte till klubben i stället. Ett pass lydnad och lite gott fika fick det bli. Lydnaden var samma gamla vanliga moment: rutan, hopp, inkallning, ställande, läggande, tvåan-fjärr, apportering och så lite fot. Foten är den som går sämst just nu, Vilda glider fram i position mer och mer. För bara en månad sedan tyckte jag att vi var på rätt väg, men icke nu. Hopp över hinder blev utan target, men hon fattar faktiskt rätt bra "ut" nu om hon sätter sig för nära. Skall kom det några enstaka, men bara på apporteringen.

Sammantaget var jag nöjd!

Hade tagit med mig kameran för att fota Vilda med sin ursöta, pyttelilla sökrulle. Klädde på henne ändå bara för att få ta bilden, men det var ju nästan omöjligt att få till. Så här ser hon ut i alla fall, nästa gång är det förhoppningsvis "in action" hon blir avbildad!

I dag var inte vädret med oss. Regn, kallt och en ruta där det var lite svårt att få till popparna. Som extra trix ville jag inte riskera mina walkie-talkies genom att använda dem i regnet.

Rutan var rolig och varierad, med första skicket i skog, resten på kalhygge av blandat stuk. Skick fem var i skogen bakom ett kalhygge, så de måste ta sig igenom den "vägg" som skogsbrynet innebar för att komma till figgen. Första skicket såg inte Vilda poppen, vimsade lite men jobbade sig ut bra. Skick två var det dålig sikt och jag trodde att jag hade motvind, så jag valde bort poppen för att slippa gå för långt fram i rutan och skicka henne snett bakåt. Tredje skicket var roligt. Rakt över ett helt öppet och ganska lättsprunget kalhygge, sedan en liten höjd med ett älgpass på. Där satt förstås figgen! På det skicket valde jag bort popp, för att jag ville att hon skulle lösa den lite annorlunda legan utan att ha sett lösningen först... Skick fyra, uppvuxet kalhygge med rätt mycket smågran. Här fick vi äntligen till en fungerande popp och Vilda jobbade sig ut jättefint. Skick fem var jag nästan säker på att hon hade vind på figgen, alt sett henne, innan jag släppte. Hon var så otroligt fokuserad ut. Men ack, vad fel jag hade... Hon vimsade iväg ordetnligt en sväng, först åt vänster, sedan åt höger. Det lustiga var att när jag surade ur (jag vet, Gunilla, men jag gjorde i alla fall ett framsteg i dag - tränade i regn! Kan ju inte få till allt!) så rätade hon in sig och började söka rakt ut framför mig!

Skick 2,3 och 5 där hon inte fick popp följde hon i princip samma mönster på alla. Sprang ut, gjorde en liten lov kanske 15 -20 meter framåt, vek av kraftigt och kom tillbaka. Det underliga var att hon på alla skicken gjprde jättefina andraskick! (Utom sista, där hon rättade in sig på min korrigering och inte behövde skickas om)

Hmmm... Antingen fattar hon inte - men hur kan hon då fatta när jag skickar om henne? Eller så fattar hon, men vill kolla av rutan etc. Och i så fall har hon inte tillräckligt sug på figgen. Det tycker jag iofs att hon har, ett väldigt sug. Men å andra sidan kanske hon ändå tycker att hon hinner kolla av rutan lite först?

Några direkta framslag bjöd hon inte på idag, blev faktiskt lite putt på ett par av skicken där hon tydligt såg att jag flyttat mig framåt på stigen.

Sammanfattningsvis ett helt okej sök i rolig ruta men med sur väderlek och lite krångliga omständigheter. Bl a stelfrusen hjärna hos matte. Vilda jobbar ut figgarna fint, markerar och påvisar bra. Känns väldigt motiverad. Hade det varit tävling så gissar jag att vi blivit godkända men inte fått några superbetyg mtp omskicken. Kul att hon löste älgpasset!

Igår tog jag tjuren vid hornen och körde lydnad med Vilda trots att hon vilat hela veckan, förutom prommisar, och var rejält pigg. Dessutom öste jag på med många fartmoment.

Det blev rutan (x många...), hopp, hopp-apport, apport, inkallning, men också fot, ställande, läggande, tvåanfjärr och framförgående. Och gissa vad? Inte ett voff!! Det kom ett halvkvävt ett på väg till rutan en gång, men det kändes som om hon "kom på sig" så jag lät henne fullfölja. Var lite nyfiken på hur hon skulle göra skicket efter  - tyst!

Kan jag ha sådan tur att det räckte med att förklara spelreglerna för henne? Ska inte ta ut segern i förskott, men jag var rejält glad när jag åkte hem!

Momenten i sig gick i stort bra.

Hopp: kom på ett nytt sätt att träna uthoppen. Lade target på ena sidan (tre meter ut, som är mitt mål). När hon stannat på targeten gick jag över till den sidan, godisbelönade, tog henne fot och kommenderade sedan "hopp" till andra sidan. Hon gick ut riktigt skapligt, och när jag sade "ut" och pekade så gick hon till ganska exakt tre meter! Så den metoden kommer jag att använda fler gånger.

Slätapportering: lite svajigt. Tendens att morra (attackera!) vid gripande, lite jonglerande på invägen och ibland en fundering på att ta ärevarv! Men i stort fungerar den, gäller nog mest att jag fortsätter träna - och variera utseende (längd, tyngd, grovlek) på apportbockarna.

Framförgående: testade terrängskifte, att gå från gräs- till grusplan. Inga svårigheter alls.

Ställande och läggande under gång: Ställandena är ok, inte tiomässiga men kanske åttor. Ändå att stort framsteg. Problemet har varit att när jag tränar mycket ställande så fixar hon läggandena dåligt och tvärtom. Särskilt om hon är lite het. Då vet hon att något ska hon göra, men lyssnar inte. Nu provade jag en ny metod. Efter tre-fyra ställanden så gjorde jag ett läggande. Lade ner henne vid sidan först, för att ge henne en ärlig chans. När hon ändå "aldrig hade hört" ordet ligg två sekunder senare under gång, så blev jag faktiskt lite sur på henne. Pratade lugnt men allvarligt med henne och förklarade att nu fick hon faktiskt lyssna. Resultatet blev lysande! Därefter gjorde hon snabba, snygga lägganden. Jag kunde också växla mellan ställande och läggande utan att hon tog fel eller slarvade en enda gång. Undrar efter att ha korrigerat henne om jag lever kvar på 80-talet, med dinosauriemetoder? Jag försöker verkligen träna henne positivt. Men ibland tycker jag ändå att man, på ett väl avvägt sätt, måste kunna säga ifrån.

I dag hade vi kraftig blåst här. Inte så trevligt. Men solen sken. Jag valde promenader i stället för träning (mentala orken var rätt slut). Rekade lite sökrutor. Och så gjorde vi något slags upplet, jag gick i princip en lite kringelkrokig linje 50 meter ut och placerade ut fyra föremål. Sedan fick Daisy och Vilda turas om. Jättetaggade båda, förstås! Vilda började med att plocka in en hockeypuck! Sedan var det mest mjukisgrejer. Övningen var bara tänkt som en aktivering, men i någon mån är den ju även en uppletandeträning för Vilda. Hon jobbar jättefint och kommer in med grejerna bra - även om jag i dag märkte en lite fundering på ärevarv även här! Än så länge är hon dock för lydig för att sätta sina planer i verket om jag förstärker med att ropa på henne.

Väderleksrapporten för i morgon är inte rolig, men jag hoppas ändå på att få till en sökdag. PLanen är Hawaiisök, få se om jag håller mig till den eller krånglar till det i sista sekunden!

Igår blev det hundbad i stället för lydnadsträning. Vilda hade samlat på sig tovor i nacken och jag hade inget spraybalsam. Löste situationen genom att offra en igendammad flaska från mitt eget hårvårdsförråd och det funkade utmärkt! (gråt inte, Lina, jag jobbar hela tiden på att bättra mig...) Tovorna löste sig utan att särskilt många hårstrån hamnade i kardan.

I stället blev det minilydnad på köksgolvet. Kryp (riktigt fint) och metallapport (den stora). Först tramsade hon jättemycket med den, men jag testade att faktiskt neja henne då och verkligen förstärka ett bra gripande och tänk - då blev det riktigt bra! Roligt att se hur hon bara på ett par apporteringar lärde sig att gå runt apportbocken innan hon greppade den, för att slippa vända med den i munnen! Några enkla tvåan-fjärrar och ett par ställanden fick det också bli. Trevligt och lugnt. Borde kanske börja med vittringen på köksgolvet också?

I dag åkte jag upp till klubben en sväng. Vilda var sansad och fin efter helgens hårdkörning. Jag var helt fokuserad på anti-skallträning. Började med en kvarts promenad, sedan fot, som var helt ok. Ett par ställanden också, sedan valde jag att provocera med två ganska långa inkallningar. Inget problem. Fortsatte med ett gäng uthopp, med targetplatta tre meter bakom hindret. Jättefint, hon trampade och stod stabilt kvar. Sedan rutan. Skick ett var halvdåligt i position, skick två kom det ett halvkvävt litet pyttevoff samtidigt som hon vände upp i perfekt position... Vad göra?? Fya?? Acceptera? Jag gjorde det sistnämnda. Skick tre (jag vet vad du tänker, Kerstin, jag ska ju inte köra så många skick...) så kom voffet ungefär vid rutans framkant, och då valde jag att bryta henne med ett nej. Helt oförstående hund! Skick fyra (ja,ja...) blev riktigt bra! Gjorde sedan ett par skick senare under passet som också blev bra, både tysta och med bra position (nej, det ena fick jag säga "bättre" på, kommer jag ihåg).

Nästa kritiska moment var apporteringar. Började med träapporten, fick till någon riktigt bra, fin hopp-apport, men så kom det ett skall vid en slätapporteringen. Och när skäller hon? Jo, millisekunden innan hon ska gripa! Men jag nejade ändå, kallade in henne och gjorde om. Stackars hund, snacka om förvirrad! Tror kanske att hon så småningom faktiskt fattade, för hon slutade med skallen och fortsatte apportera... Med metallen var det svårare, så där bröt jag och ska träna mer inne först.

Framförgåendet var fint i dag, trots rutan som störning.

Sammanfattning, då: En trevlig träning med "lagom"hund, Belönade bara med godis, och mycket mer socialt än jag brukar. Det kommer säkert att ta ett antal träningar innan hon är helt klar över kopplingen mellan mina nej och skallen, men jag tror att det här är rätt väg att gå. Plus allt tänk runtomkring, rätt grundstämning hos både mig och henne innan träningsstart etc. Och när hon är hetare får man passa sig för att lägga så många högtempomoment efter varandra. Samtidigt är det så sällan jag kommer iväg och tränar lydnad, så när jag väl gör det vill jag hinna mycket, och många repetitioner...