Igår var det sökdags igen! Som vanligt samling på klubben först. Jag gjorde lite småpyssel, hopp, läggande och ställande under gång mm - allt helt okej (till och med riktigt bra!). Sedan passade jag på att köra framförgëde när jag hade hela långa planen till förfogande. Satsade på minst 30 meter långa sträckor. Det hade Vilda inga som helst problem med, gick sådär riktigt rakt och fint så man bli varm i hjärtat! Nu jobbade jag ännu mer mot helt moment och tränade halter, hela serien med halt, fot, helt om - nytt framåtsändande etc. Den svagaste länken där var helt klart fot, eftersom hon mycket drag framåt! Men nu har hon fått känna på det ännu lite mer, nästa gång kan jag faktiskt välja att placera en belöning i själva fotgåendet. Nu hade jag belöningarna: 1 - efter lång sträcka, 2 - efter att ha gått sträckan, gjort helt om och kommenderat igen, 3 - efter att ha låtit henne gå en lång sträcka och sedan ställt henne (gick fram och lade bollen), 4 - under gång, i slutet av en lång sträcka. Tror/hoppas den här variationen på belöning blir väldigt bra för henne.

Sittande och liggande i grupp blev ömsom vin, ömsom vatten. På sittandet imponerade hon med att sitta kvar när Freda blev lite för sprallig i benen och kom rusande förbi och ville leka. Roligt eftersom Freda är en mycket uppskattad lekkompis!

På platsliggningen var hon också duktig, men där lyckades jag med riktigt dålig timing. Testade att för första gången gå utom synhåll. Gick bakom skjulet en kort stund, gick sedan fram igen. Gick tillbaks bakom skjulet... Stod där kanske en halv minut och hon såg ut att ligga stadigt. Precis när jag ska gå fram, kliver runt hörnet på skjuet, hör jag Elin "Anna, hon har rest sig". Rackarns, varför lät jag henne ligga så länge?? Nå, jag lade ner henne igen och gick faktiskt bakom en kort sväng till. Tyckte att hon trots allt kändes trygg i situationen. Och nu gick det bra. Måste fortsätta träna platsliggning utom synhåll i sådana här situationer, med välkända hundar, inget som skapar otrygghet.

Sedan - söket! Började med ett Hawaiisök. Det är mer en springövning än en sökövning, ett sätt för hunden att känna på själva söksystemet. Så här körde vi:

Figge rakt ut på fullt djup, står upp, helt synlig. Vid behov rörde han/hon på sig eller till och med ropade på hunden. Hunden skickades, fick godis av figge som lockade med den ca tio meter framåt i rutan. Samtidigt gick matte 20 meter framåt på stigen, så framslaget fick två delar, dels det figgen gjorde med hunden, dels en ingång till matte med framåtbjudning (eller vad man ska kalla det!). Väl på stigen är figgen på motsatt sida redan utplacerad rakt ut, fullt djup, så hunden får prova "båda sidor"-sök. En rolig övning som Vilda älskade. Men... Hon avslöjade verkligen sin taktik!! Skick ett, två och tre var bra. På skick fyra trodde jag att hon hade sett figgen, men det hade hon inte. Gissa hur hon gjorde då? Sprang rakt ut ca 10 meter, vek 90 grader höger och sprang sedan rakt (!), parallellt med vägen, ända tills hon korsade figgens ingångsspår... Plockade det och hittade figgen. Jag erkänner, jag blev tokfrustrerad. Visste inte vad jag skulle göra. Men - det kändes helt fel att belöna, dels för att hon gjprt "fel" sökmässigt, men där känner jag mig osäker. Allra mest för att jag hade försökt kalla in henne under hela repan, och hon inte gjort en tendens att komma... Så, rätt eller fel, jag bad figgen att inte belöna, kallade in hunden, och skickade om henne till figgen. Nu sprang hon rakt ut (förstås) och fick en rejäl belöning. Två Hawaii-slag till, sedan fick hon vila.

Efter fikat planerade vi för några vanliga tantsöksskick. Första skicket fick Vilda planterad figge, sedan fick hon stå kvar i legan och se figgen gå iväg till nästa. När jag skickar ut henne på skick ett så går hon rakt och fint, markerar och är på väg in. Då kommer en ung riesen farande genom skogen, i 110 knyck, rakt mot min hund. Precis det som INTE INTE får hända henne, som redan är rädd för stora livliga hundar, och det får absolut inte hända när hon är på väg in med rullen! Jag erkänner, jag fick panik. Försökte bedöma vad som var bäst, frösöka få tag på Vilda eller fånga hunden. Jag satsade på Vilda, som nu bara hade ca tio meter kvar till mig. Till min stora lycka så gör Håkan, som är stighållare och befinner sig mitt emellan Vilda och den framstormande, en heroisk insats och lyckas fånga hunden. Hundra meter bort (minst) sitter en människa på häst och vrålar och skriker efter sin hund... Men, ska man inte ha en grymt bra lydnad på vovven om man ska ha med den på ridturer? Blev ganska sur. Mest frö att jag blivit så rädd, och hunnit tänka konsekvenserna av vad som kunde ha hänt. Tack och lov var Yvonne snäll och kopplade hunden och knallade iväg med den till ägaren. 

Återstående två skicken gick fint. En omedelbar vinst från Hawaiisöket var att det var lättare att få Vilda att springa snett framåt med rullen när hon markerade.

Avslutade med en kort men skön promenad där Vilda fick lära känna Loke lite bättre. Hon tycker vanligtvis att han är alldeles för stor och livlig, men hon börjar vänja sig. Dessutom är han behagligt ointresserad av henne och en riktig gentleman. Så hon tyckte att han var ett rätt trevligt sällskap!

Pudelträffens sista dag blev det lite lydnad, agility, skotträning, spår och uppletande!

Egentligen hade vi bara planerat in ett spårpass, men jag var sugen på skotträning och åkte upp på klubben med Elin och Freda. Först körde vi lite agility (!!). Repeterade slalom, öppen och sluten tunnel och ett par enkla kombinationer. Och mattes skräck – lite högerhandling…

Därefter fokuserade jag på framförgående. Ville försöka få till det lite mer tävlingsmässigt. Körde själv först, med olika belöningsvarianter. När jag ställer henne och belönar stoppet så har jag valt att gå framför henne och lägga ner bollen någon meter bort. Sedan gått tillbaka och sagt ”varsågod”. Nu lade jag på att jag tog henne fot en bit först, sedan fick hon ta bollen. Testade också att koppla ihop momentet så att jag gick upp bredvid henne i halten, fortsatte med fot och sedan gjorde helt om och skickade henne igen. När det funkade bra, tja, då körde jag samma sak men med kommendering av Elin! Gjorde också en liten minilänkning mellan linförigheten och framförgåendet. Elin fick kommendera några förflyttningar, sedan säga ”moment slut”, jag kopplade om stryper och så kommenderade hon framförgåendet. Mycket framförgående blev det! Men det kändes som en jättebra träning för Vilda. Nästa gång måste jag dock tänka på sträckans längd, nu körde vi på kanske 10-15 meter.

Därefter skott. Testade för första gången att lägga Vilda. Elin stod kvar hos hundarna. Men på första skottet flög Vilda upp. Såg dock inte särskilt rädd eller berörd ut, mest bara överraskad (jag som trodde hon skulle känna igen kassen och patronskramlet…). Jag valde att helt lugnt be henne lägga sig ner, vilket hon gjorde bums och trots att jag var kvar på långt avstånd. Sedan gick jag tillbaka, avslutade platsliggningen, lät henne springa och kolla ”skottplatsen” (där jag lämnat apportkastaren och ett par leksaker på backen). Hon for iväg dit som ett spjut och visade inga tecken på osäkerhet. Då valde jag att skjuta två skott till, men nu med henne sittande. Inte en tendens till reaktion, och full fart fram till skytten (mig!) och leksakerna när hon fick varsågod en stund efter sista skottet. Jag låter henne nästan alltid få belöning i form av leksak hos skytten. Kanske blir bakslag på det någon gång, men jag tror inte det. Vill ge henne an stabil grund där skott är någonting positivt. Att hon inte ska vilja rusa till skytten kommer i nästa steg. Hon får ju aldrig ”knallapportera”, dvs rusa iväg till mig direkt på skottet.

Därefter skog! Testade att köra konkurrens på Freda i uppletet, men insåg att vi nog valt fel hund. Vilda är ju liksom inte någon konkurrent, mer en favoritkompis… Så Freda fick mer drag på Vilda än på föremålen. Feltänkt av mig. Om vi provar konkurrens igen får det bli med Daisy. Eftersom vi planerat en konkurrensövning så hade vi lagt en hel hög med föremål mitt på ”djuplinjen” i rutan. Att vi valde mitten beror på att vi inte ville ha utgångsspår från oss förare. Aj, vad svårt det blev! Märker vilket enormt stöd Vilda tar av dem. Hon tog in ett par föremål efter ”hullerombuller”-upplet. Därefter gjorde vi så att jag gick ut till prylhögen för att ge Freda en synretning. När Vilda gjorde sina skick efter det gick hon – spikrakt. Förstås. Men jag gillade läget och bestämde mig för att använda föremålshögen till att träna många repetitioner. Så fem gånger till fick hon springa ut och hämta. Det gick jättefint, högt tempo, raka fina skick (suck), bra ingångar. På sitt sätt ändå lyckat.

Vildas spår var roligt med flera utmaningar. Det var flera terrängskiften mellan skog och öppen kraftledningsgata. Fredas spår gick parallellt, bara ca 20 meter bort, i ca 100 meter. Dessutom hade vi ett planerat förledningsspår. Och så gick det väldigt nära vägen, där det fanns helt färska spår från människor och hundar. Apporterna var: strumpa - 20 meter spår – spårpinne - 20 meter spår- naturpinne. Därefter ett par hundra meters ostört spårande, sedan jeanstyg - 20 meter spår-lång slutapport - 20 meter spår-apport i snöre (som var det egentliga spårslutet).

Fredas spår vindade hon in, men hade inget egentligt drag på. När hon fick lite motstånd från mig valde hon bort det och gjorde inga fler markeringar. Att gå bredvid alldeles färsk vittring från vägen gjorde henne förvirrad en liten stund. Jag bromsade, hon valde sitt eget spår och höll sedan fast vid det. Förledningsspåret, som var ungefär lika gammalt som hennes spår, markerade hon inte ens. Nyttig träning!!

Apporterna missade hon naturpinnen, men plockade de andra hur snyggt som helst. Hela hennes spårarbete var väldigt fint, inga tapp, inget strul, hög motivation, överkomligt tempo…

Till slut avrundade vi med en liten pudelpromenad, en flock lösa ”galningar” som röjde runt i skogen! Tack alla, för en underbar helg!!

Glömde skriva igår att Vilda löper...

I dag fortsatte vårt lilla pudelläger. Först på programmet stod - agility! Trodde väl aldrig att jag skulle bli någon agilitytjej, men jisses vad roligt det var!

Vi gick igenom de olika hindren och fick bra tips för hur man lär in en hållbar grund. Gjorde också några enkla kombinationer, bara för att få hundarna att tänka framåt. 

Vilda älskade det! Jisses, vad snabb den här lilla damen är! Hon visslar över och genom hindren. 

Några saker för mig att komma ihåg/tänka på/träna på:

- Ofta köra flera hopphinder i rad. Redan från början variera vänster/högerhandling, ibland lämna henne sittande och ibland skicka henne framåt. 

- Tunnel: lägga in kommando. Träna på böjd tunnel. 

- Sluten tunnel: Tror Vilda tyckte den var lite extra spännande... Lägga in den med kombinationer. 

- Däck: Börja med löst däck. Variera utseendet på det. 

- Balanshindret: Kontaktfältsträning! Börja med att förstärka targetsäkerheten hemma, gärna vid trappan eller liknande. 

- Slalom: Korta sektioner, träna på "u-svängar" runt pinnarna. Alltid träna på jämnt antal pinnar. 

- Bord: används nästan aldrig på tävling!

Har jättefina bilder från agilityträningen men pga alla minadatorhaverier så lyckas jag inte få upp några nu...

Innan träningspasset var slut hade jag mailat iväg en anmälan till höstens agilitykurs!

Efter lunch var det dags för lydnad. Jag passade på att träna en hel del själv, för att få arbeta igenom en rad moment. Har ju börjat fundera på appelltävling om en månad... Körde bl a en hel del framförgående, nu även med halter och terrängskifte. Det var rätt roligt att använda vår parkering, då fick hon fortsätta från grus till gräs och vidare in i höggräs. Tränade också mer komplett moment, med ställande och sedan fotupptag. 

Lägganden blev det förstås några, jättefina! Och så lite mer fotposition, halter, bakdelsarbete. 

När det blev vår tur att ha instruktörsträning så började jag med en budföring. Klok som hon är så tyckte Lisa att jag skulle ha en tävlingsledare bredvid mig. Vilda blev jättedistraherad och ville springa till henne först... Nejade och så sprang hon iväg. Övade sedan lite ingångar, och fick en sträng förmaning att bestämma mig! Nu är det ju Vilda som bestämmer hur hon ska komma in, och det blir hur som helst och inte alltid bra... Intensivträning!

I väntan på vår tur nästa gång så satt vi och myste. Då började Vilda hämta apportbockar som låg på en bänk, och gjorde det så fint! Det var större apporter än jag brukar använda till henne. Hon grep dem jättefint, höll dem i fast grepp utan tugg, och satte sig sedan svansviftande vid mig. "Korv, matte?". Och det klart att hon fick det!! Efter en stund så testade hennes luriga matte att byta ut träapporterna mot stora metallen och se, det funkade också!

När jag bestämde mig för att testa ingångar med apporten så blev Vilda ivrig. Jag satte henne mitt emot mig och lade apporten framför hennes tassar. Sedan fick hon i princip ta appoten och snurra 180 grader så hon kom i fotposition. Jättekul, tyckte Vilda, och blev lite väl entusiastisk... När vi tränat en stund så backade hon ett helt varv runt matte, viftade glatt på svansen och väntade på korv!

Sista instruktörsstunden använde vill till bl a hopp över hinder och rutan. Båda delarna går riktigt hyggligt, men jag fick en hel del användbara tips ändå. Bland annat ska jag bara ge henne en chans när hon springer till rutan. Vänder hon upp för idigt så tar jag in henne och skickar om. Sedan kan man göra nästa skick med target om man är rädd för att hon ska bli osäker. 

Avslutningsvis lade vi en platsliggning, där jag lämnade Vilda på rejält avstånd men inom synhåll. Hon låg lugnt och fint. Och sedan, allra-allra sist, så åkte jag och Elin och tränade lite skott!

Testade en variant där Elin höll i hundarna och jag gick iväg med apportkastaren. Hundarna fick sedan sitta och titta på mig medan jag sköt två skott. På andra skottet kastade jag föremål. Sedan släppte Elin Vilda som fick rusa och göra ett litet mini-uppletande efter det. 

Kopplade upp igen, nu gick jag iväg och ställde mig halvdold i ett buskage. Sköt tre skott. Hundarna skulle sitta lugnt och fint med Elin. Sedan gick hon med dem i koppel fram till mig, där vi släppte dem. Jag had elagt ut några leksaker i gräset runt mig som de fick hitta som belöning. 

Kändes som en lyckad träning och ingen av hundarna visade någon som helst skottreaktion.

Har tillbringat en dag i skogen med ett gäng glada pudlar, mattar och en jätteduktig instruktör. Tog en del bilder och tänkte visa er, men har haveri på våra datorer så de här raderna knackar jag ner i hast på en lånedator (tack, Elin!). Fyller på mer om jag får ordning på vår egen. 

Började med lydnad på klubben och fick massor av nyttiga tips på hur jag kan förbättra Vildas fotgående. Både svängar, halter och raksträckor. När det gäller läggande så testade vi mer intensiva belöningar och, framför allt, lite lägre tempo på framföringssträckan. Dessutom stöd av Lisa som skötte klickandet. Blev riktigt bra. Ställandet testade vi med bakombelöning, det ska jag nog fortsätta med. 

Rolig och nyttig övning var att vara hundar åt varandra! Dels insåg man hur svårt det är att hänga med i svängarna om man har en ohjälpsam förare, dels fick jag en aha-upplevelse hur oerhört svårt det är att hålla koncentrationen!

På bilden är jag förare och Elin hund, instruktören Lisa går bakom. 

    Annika o Maja tränar fot.  Susanne och Flinga shapar till ligget! Får goda råd av vår superduktiga instruktör Lisa Sandström. 

Vilda passar på att koppla av en stund!

Efter lunch så spårade vi. Jisses, vilket spårarbete Vilda gjorde! Klart hennes svåraste, men också bäst genomförda, spår någonsin. Efter cirka 10-15 meter en leksak, 5-10 meter senare ett korsande spår, 5 meter till och där låg nästa apport (vanlig). Hur hon reagerade på denna spårstart? Hon blev tvärpeppad! Sög fast i spåret och skulle FRAMÅT! Hög intensitet men inte en tendens till slarv, faktiskt tvärtom. Hon gick baske mig exakt vid varenda snitsel. Och i första vinkeln så gjorde hon en 90-graderssväng som om det varit i ett fotgående, inte en tendens till tapp. Sedan kämpade hon på i den knöliga terrängen, markerade tredje apporten (men plockade inte upp den), fortsatte följa spåret. Vid andra förledningsspåret så markerade hon det men valde fort bort det. Avslutningsvis hade spårläggaren gått parallellt med vägen en bit. Jag trodde förstås att spårslutet skulle ligga vid vägen, men Vilda kämpade envist vidare... Som "bonus" gick de sista 20 metrarna genom en tät granskog med, tro det eller ej, en halvmeter(!) höga granar, som bildade en synnerligen svårgenomtränglig häck. Litet frågetecken från Vilda, som samtidigt såg vägen och de medföljande personerna som gick där. Men sedan sög hon tag i spåret igen, tuffade igenom gran-eländena och kunde triumferande få sitt spårslut! Ett roligt och annorlunda spår och en grymt duktig spårhund som visade sig från sin allra bästa sida!

I uppletandet tänkte jag börja med att skicka på de båda hörnen. Men Vilda gick som sistahund, så vallningen "rakt ut" hade hunnit bli gammal och jag var noga med att inte ge henne någon ny. Det blev uppenbart att de fina, raka skick hon gör till hörnen bygger på att hon springer i vittringsfälten! Nu jobbade och slet hon länge för att ta sig ut till föremålet, och gjorde ett antal försök att lösa uppgiften genom att ta Elins spår. Tack och lov hade hon kastat föremålet sista biten, så spårandet gav ingen utdelning. Jag följde med henne längre och längre ut i rutan, och till slut fick hon vind på grejen och tog den på helt "rätt" sätt. Efter det tyckte jag att det kändes meningslöst att lägga föremål i nästa hörn. Gjorde i stället en egen övning, med fyra föremål på rad på djupet för att träna raka skick. Det "egna" iu det hela var att Elin fick gå ut med prylarna i ett slalommönster, och kasta dem mellan spåren så att det inte fanns någonting att tjäna på att spåra. Sedan testade jag att skicka. Vilda gick ut fint några meter och fick genast sak ett i näsan, den låg bara 5-10 meter ut. Därefter fnattade hon totalt! Rusade runt i rutan som en toka med föremålet! Eftersom jag gjorde alla desperata inkallningsförsök jag kunde komma på så såg jag inte riktigt hur hon betedde sig, men kom gjorde hon inte!!! Däremot blev de följande tre skicken riktigt bra. Jag fick följa med henne en bit ut på ett av dem, men det tycker jag är okej. Känner att det här är rätt metod för oss att träna. Inga mer vittringsfält att följa! Ingångarna och avlämningarna var också fina på de följande föremålen. 

Sammanfattningsvis är jag jättenöjd med dagen och funderar på att anmäla till tävling... :0)

I dag körde vi vår andra lydnadsetta, kvällstävling i Hudik. Vilda var extra berörd av de andra hundarna, vet inte om hon kanske har lite hormonspöken på gång? Kan vara löpdags när som helst nu. En ung, yvig goldenhane tyckte hon var extra jobbig. Självklart hade han numret bredvid oss, dvs skulle ligga bredvid oss på platsliggningen. Ettans platsliggning var delad i två grupper. I den första gick två hundar upp. Lite obehagligt såg det ut, den första gick upp och smög mot sin matte, då rusade en annan upp med rest ragg och mot den första. Men den gick att bryta och så blev det omläggning. I vår grupp kom jag på den ljusa idén att vända bort Vilda när goldenhanen kom in på planen. Hon tycker annars att det är lite jobbigt just när en sprallig hund kommer och går nästan rakt mot henne. Nu slapp vi det problemet!

Själva platsliggningen kändes ganska orolig. Tror alla de andra hundarna fick avdrag för pip, nosande och gnäll. Men ingen reste sig. Vilda låg som ett litet ljus och fick en välförtjänt tia!

Även tandvisningen var en tia.

Resten:

Linförighet: 9. Hon gick verkligen toppensnyggt! Var med så fint i tempoväxlingar, svängar etc. Det hon tappade lite i var någon halt, som blev sned.

Läggande under gång: en fet nolla. Vilda hade aldrig hört ordet ligg förut!Ironiskt nog hade hon 9 i betyg på läggandet förra gången vi tävlade...

Inkallning: 9. Fint tempo, lite slarvigt avslut.

Ställande under gång: 5. Krävdes kraftigt dk för att få till något stopp över huvud taget.

Apportering: 9. Greppade och höll jättefint, men lättade lite på rumpan i samband med gripandet.

Hopp: 9. Nu satt hon nära hindret, för att det inte skulle kunna bli några missförstånd!

Helhet: 9.

Totalpoäng 154, och återigen ett andrapris. Men Vilda bjöd som vanligt på godunderhållning (bland annat med sina känguruskutt, och med en stark vilja att stjäla med sig en apportbock från domarbordet när vårt program var slut!). Dessutom gjorde hon ju stora delar av programmet väldigt, väldigt bra. Lite roligt var att två ur publiken blev pudelfrälsta på kuppen och åtminstone den ena tror jag faktiskt bestämde sig för att nästa hund ska bli en pudel!

Nu måste jag klura på hur jag ska få ställanden och lägganden som funkar även på tävling, och så måste jag bestämma mig för vad jag ska ha för tävlingsstrategi i höst. Hon är väl helt enkelt ung och inte tillräckligt genomarbetad. Klarar mig utan fler ”nästan”-platser nu! Å andra sidan så tror jag verkligen att tävlingserfarenheten är guld värd för lilla Vilda. Dessutom har vi ruskigt roligt när vi är ute. Tål att tänkas på...

 Ikväll var det ruskigt varmt. Hemma i stan hade vi 29 grader inomhus… Det blev ett kort lydnadspass på klubben med linförighet, ställande, läggande, inkallning, hopp, sittande o liggande i grupp. Lite överraskande reste sig Vilda på platsliggningen. Gick ingenstans, stod blickstilla som en staty, men ändå! Ställandet var ok, men lite väl hög förväntan på boll. Hmm.

Söket, då. Sonen var med och ville absolut gömma sig för Vilda. Och vad gör man inte för sin lilla unge?! Så vi gjorde först ett tantsöksskick med dubbelfigge – fullt ös, klockrent. Sedan stod Vilda och jag kvar i gammellegan och tittade när Simon o Håkan gick iväg till nästa lega. Gick sedan ut till stigen och skickade – spikrakt och fint! Markeringarna är också bra. På väg in från andra skicket snubblade Vilda och gjorde en ordentlig kullerbytta. Då stannade hon och letade plikttroget sin slang och gav sig inte förrän hon hittat den!

Skick tre kunde jag inte hålla mig utan gjorde en chansning (jag vet, jag vet…). Testade en hemmavariant av X-figge, som Järverud skriver om i sina böcker. Typ riktningsfigurant. Figgen fick gå ut tio meter i rutan sedan tog jag bort Vilda. Då backade figgen ut igen och gick via en omväg ut i rutan på fullt djup. Så Vildas minnesbild var en figge tio meter rakt ut från skickpunkten. Ingen vittringsstig att följa ut på djupet. Lite nervös var jag men – jisses, vad fint hon sprang! Spikrakt ut i ca 30 meter, en lätt båge bakåt, men rätade sedan upp sig och innan hon kom till den bakre linjen och spåret.

Stärkt av framgången gjorde jag samma sak skick fyra, med lika fint resultat. Därefter bröt jag. Så nu har jag möjligen hittat ett bra sätt att stegra svårighetsnivån för henne?

Tränade lite inne på köksgolvet igår. Lägganden (som var toksnabba!), ställanden (inte fullt så snabba men ganska okej), fot (med mycket varierande position, alltför ofta alldeles för långt fram), apportering (fin, både modell lydnadsettan, vanlig och metall.). Roligast var att jag testade fjärren för första gången och det gick jättefint! Hon sätter sig spontant på rätt sätt, är pigg och alert, och skiftar mellan positionerna utan att hitta på något annat. I dag hade jag tänkt träna lite skog och lydnad, men hittills har det bara åskat och spöregnat så vi får se hur det blir...

Spårade i förrgår. Kort förarspår, knölig terräng, tanken var att främst träna pinnar. Tyvärr hade jag klurat till det och lagt ut torra skogspinnar, färska skogspinnar och kottar... Hade väl en tanke att främja noggrannhet genom ökad svårighetsnivå. Resultatet blev att hon markerade de torra skogspinnarna hur fint som helst, men fattade nada av kottarna och de färska pinnarna. Jag provade till och med att visa henne, "de här gills också!", men hon fortsatte se ut som ett frågetecken. Gissar att det helt enkelt var alldeles för lite vittring. 

Spåret var hyggligt lyckat, hon spårade fint, markerade de "vanliga" skogspinnarna och blev inte alltför störd av mitt stökande med henne.

Igår var det dags för lydnad och sök. Varmt och knottigt var det, så lydnaden blev i miniformat. Först en tävlingsmässig budföring - fint sprang hon! Sedan ett ettan-hopp över hinder, en ettan-apportering och en vanlig appellapportering (båda med fint grepp!), kort fotgående, och så ett par framförgåenden. Avslutningsvis ett sittande i grupp och en platsliggning. Kort men bra lydnadspass för hennes del. 

Skogen sedan, aj, aj... Någon borde ta matte i örat... Jag har ju egentligen en bra stegringsplan från lägret. Men sedan läser man böcker, klurar själv och är en bråttom-människa. Så igår hade jag väl fått lite för mycket inspiration från Git Jerings bok, där man ganska tidigt kör in själva söksystemet med skick på båda sidor. Så jag planerade en Jeringruta, med 3 skick på varje sida. Lät Vilda följa med och plantera ut första figgen på varje sida, och skickade... Hon gick ut bra på de första två skicken, tredje skicket (dvs andra skicket på samma sida) drog hon mot gammellegan och jag kämpade för att hon inte skulle hitta den och spåra sig fram till figgen... Fick in henne, gick ut en rejäl bit i rutan och skickade om. Andra gången jag gjorde samma sak gick hon ut fint och hittade. Fjärde skicket, (dvs skick två på den andra sidan stigen) gick hon på vallningsspår gång på gång, så till slut gick jag med henne nästan hela vägen ut. Femte skicket gjorde jag som en hittaövning, och nu gick hon spikrakt ut, hittade och fick sin belöning. 

Något sjätte skick gjorde jag inte. Hon fick gå till bilen, vila, och komma ut efter nästa hund för att göra en enkel hittaövning på ena sidan och sedan få se en "hare" försvinna på den andra. Kändes jättemotiverad redan när jag plockade ut henne ur bilen, så jag tror inte att den rätt tuffa övningen innan sänkt hennes motivation. 

Analys: 

En alldeles för svår övning till en ny hund. Var ju i praktiken nästan ett lägresök... Varför jag tänkte så fel? Tror helt enkelt att jag gillar Gits tänk att få till helheten i momentet så snart som möjligt MEN jag missade den avgörande skillnaden att hon ju faktiskt ger hundarna en kraftig retning (popup!) inför varje skick. Då kan man säkert köra söksystem tidigt. Stackars Vilda fick ju ingen hjälp alls! 

Positivt:

+ Att jag inser problemet till slut... 

+ Att Vilda fortsätter att jobba, jobba trots att det är tufft.

+ Inga stopp eller andra tecken på bristande motivation.

+ Över lag bra markeringar och jättefina påvis. 

+ Jag kom ihåg att ladda henne med motivation innan vi avslutade.

Negativt:

- Att jag inte insåg svagheterna med upplägget i förväg.

- Att hon har en tendens att spåra/gå i vittringsfält. Måste träna henne mycket på att gå rakt ut när det är tävlingsvallat. 

- Att inkallningarna fungerade halvdant i sökrutan, och att jag inte hade någon plan för vad kag skulle göra när hon inte kom! Har nu tänkt igenom hur jag vill göra, tror på att göra "valpinkallningar", ropa och springa åt andra hållet. Vill helst slippa lägga in ledarskap men vill verkligen att hon ska komma!

Planering för nästa gång:

Tillbaka till grundövningarna!