Igår var det kurs i tävlingslydnad. Vår instruktör var själv, de brukar vara två, så det blev inte så många minuters individuell träning per ekipage. Vår kursledare var i alla fall väldigt positiv till Vilda - roligt att höra, förstås!

Under kvällen hann vi få med: sittande i grupp, liggande i grupp (har bestämt mig för att inte börja slarva med gruppsittandet, vill inte få in förväntan att så fort det är grupp så ska man lägga sig!), tandvisning, genomklämning inkl tandvisning på bord (utställningsträning på G!), budföring, hopp över hinder (ut- och återhopp, men separat), apportering x flera, fritt följ, läggande under gång och rutan.

Moment värda att kommentera är apporteringen, där Vilda har en tendens att hålla apportbocken väldigt löst. På Kjells förslag testade jag att hålla emot några gånger och låta henne dra loss den från mig. Resultatet blev jättebra, genast började hon hålla den med ett fastare grepp. Ska köra så ett tag (inte glömma bort..!) Kändes som ett bra steg framåt.

Lägger in en filmsnutt från filmningsdagens apportering. Jag kastar nästan aldrig apportbocken, utan kör mycket inkallningar med apportbocken i munnen.

Nästa moment värt att kommentera är rutan. På kursen hade Kjell ställt upp två rutor åt oss, en med vanliga koner, en med sådana där som är ganska platta. Jag tänkte inte träna rutan, men... Tja, första rutan gick jättefint, fick faktiskt ett par riktigt fina placeringar även utan target. Allt eftersom kvällen gick och vi hade tränat det mesta, inklusive passivitet, så började jag fundera på om jag inte skulle testa "svårrutan" med plattkonerna också. Annars har ju Vilda bara kört på vår egen ruta. Bestämde mig för att göra det, men lägga target redan från början för att hon skulle få lyckas. Vad händer? Jo, när jag börjar gå mot rutan för att lägga dit targeten så drar Vilda, från kanske 20 meters håll, studsar in i rutan och bjuder på en fullt godkänd placering! Jag blev paff, glad och lyckades aldrig hitta belöningsbollen i någon av alla mina fickor... Sprang dit och godisbelönade i stället. Extra roligt att detta var efter drygt två timmars kurstid och Vilda var precis lika energisk och snabb som vanligt! Körde sedan ett par skick till med förvånansvärt bra resultat.

Sammantaget var vi på kursen i tre timmar, vi tog det lugnt, varvade ner ordentligt mellan momenten, var sociala med kurskompisar men fick ändå massor av saker tränade. En lyckad och trevlig kväll.

Det blev ingen vila igår heller. Vädret var härligt och Vilda pigg. Jag bestämde mig för att passa på och filma henne lite, för att få en uppfattning om hur det egentligen ser ut, det vi gör.

Sammanfattningsvis blev det inte så många överraskningar. Jag vet ju redan att vi har en bra start på många moment, men få färdiga moment.

Jag ska lägga upp lite klipp eftersom, så får ni se.

Första klippet får väl bli fria följet. Här ser man att hon har en härlig attityd, är följsam och fin men släpper ibland, t ex i helomvändningen (som verkligen är en akilleshäl just nu, ska nöta det lite extra). Dessutom för hon stöttning då och då under programmet, hon är absolut inte färdig att gå ett helt tävlingsmässigt program ännu. Vad hon också gör ibland är att missa sättande vid halterna. Att jag ser ut som om jag har en planka i ryggen och ett gångjärn i nacken beror på tillsägelsen jag fick av vår instruktör att jag går som en ostkrok! Eftersom det tycks vara ett generellt problem, och inte bara när jag tränar hund, så blir jag lite konstlad i min nya uppräta position! Men jag tränar så mycket jag kan, även i vardagen, kanske får en allmänt bättre hållning efter det här!

Klipp två blir rutan. Där är det tre skick, alla från olika håll. Här ser man Vildas lite lustiga sätt att använda targeten! Hon stämplar den inte längre, men använder den ändå som stöd för att komma rätt i rutan. När jag tar bort target så hamnar hon för nära. Jag undrar lite om det också har att göra med att jag gjort flera skick och förväntan om belöning har stegrats – kan vara så. Ska testa att börja utan target nästa gång, och lägga dit targeten på skick två få se vad som händer! Lite lustigt är att hon lägger sig i rutan på tredje skicket, jag har aldrig någonsin kommenderat ligg i rutan.

Allra sist kommer en promenad på stegen. Jag belönar henne rätt flitigt för att hålla tempot nere. Trots att det bara är tredje gången hon går på stegen har den snabbt blivit ett favoritmoment. Ett par minuter after att den här snutten filmades gick hon faktiskt ur hand, sprang bort till stegen och tog den själv ett par gånger!

Sammanfattning: fredag spårade vi. Vilda fick ett av sina hittills få icke-förarspår. Ca 150 meter, lätt böj, ut på en kraftledningsgata, bara spårslut. Spårade som vanligt ganska hett men mindre slagigt. Bara en pinne, en vanlig spårpinne som slut.

Okomplicerat och rätt lyckat.

Budföring: Körde fyra sträckor, de första två gick finfint (förutom att hon fortfarande tycker det är småtrist att komma till mig!). Andra skicket från mig till Mattias blev det tvärnit! Då upptäckte hon vad spännande det luktade bredvid vägen (Stackars Edgar med förstoppning hade suttit och klämt en stund var femte meter och droppat blod). Perfekt träningstillfälle, iofs. Jag talade om för damen att luktar på blod gör man inte när man tränar, Mattias blev lite extra skojig och vips sprang hon sträckan igen, åt båda håll.

Tandvisning: Utan problem.

Lördag: Vilda stod på klippbordet en stor del av dagen. När vi kom tillbaks till Ultuna övergav jag Katti & Edgar en stund för att träffa Elin och träna lite lydnad med henne. Efter Fredas genomkörare så fick även Vilda prova appellydnaden. Det gick verkligen över förväntan. Hon borde ju ha varit supertrött! Men det var (tror jag?) hennes premiär med någon som dirigerade. Jag kunde inte märka att hon brydde sig alls. Momenten gick som förväntat, möjligen en bättre apportering än jag trott, bra störningstålighet (bredvis oss höll en familj på att packa flyttbilen, inga problem!), fullt ös på inkallning, läggande, fin kontakt i fria följet men lite svajig position, bra tandvisning & budföring, ok hopp.

Körde ett snabbpass på klubben.

Rutan: duktig matte, bara fyra skick! Eller var det fem..? I rutan alla gånger, lite skiftane position, hamnade rätt innan belöning varje gång. Jag varierade avståndet men körde alla skick utan target. Måste fundera på belöningskriterier, ska läsa på och fundera lite.

Hopp: testade 70 cm (Vilda ska hoppa 65 cm i högre/elit) och det fungerade med tre meters ansats. Men hon tyckte det var besvärligt att hoppa så högt och , vips, kom hon på att man kan springa bredvid! Så nu gäller det att köra mängdträning på låg höjd. Jag vet i alla fall att ansatsen är ok.

Stegen: Vilda hade en allvarlig fallolycka när hon bara var tre månader. Jag kom på att den kanske satt spår och att stegen är ett presumtivt problem. Testade därför av den idag, men lilla glada Vilda knallade bara rakt över, glatt mumsandes falukorv!

Fot, ingångar mm: kort träning, helt ok. Försöker vänja henne vid långa sträckor utan belöning i fria följet. Har återgått till moderna ingångar, vilket förstås förvirrar henne (och mej!) lite.

Läggande: kändes riktigt bra.

Slutade tidigt, ilade iväg till bruks innan jag hämtade sonen på dagis. Hade bestämt mig för att köra rutan och träna hopp över hinder.

När jag stannade med bilen så såg jag en fågel som satt på lydnadsplanen. En närmare titt visade att det var en liten rovfågel, är inte så bra på att artbestämma dem, men en rovfågel var det. Jag hann tänka tanken att den var väldigt orädd, innan jag såg att det rörde sig under hans fötter! En liten fågel hade blivit tagen, och låg nu och försökte kämpa sig loss. Mitt blödiga jag ville genast springa ur bilen och hojta, mitt förståndiga jag insåg att rovfågeln nog också måste äta - samt att risken var överhängande att bytet redan var illa skadat, vilket skulle innebära att jag stod där med en trasig liten fågel. Kompromissen blev att jag försiktigt klev ur bilen, då lyfte rovfågeln med sitt byte i klorna. Det blev ingen räddning i sista sekunden för den fågeln.

Väl på planen satte jag upp rutan. Vilda var snabb, men tveksam i position. Ofta väljer hon att gå bakom kon. Jag växlade mellan att ha target och köra utan. Tyckte att hon har förstått ganska väl vad momentet handlar om.

Att minnas för mig: Inte nöta för många repetitioner!! Tror jag körde 20 gånger igår, alldeles för mycket. Sista gångerna var Vilda lite tveksam i starten, vilket jag borde ha noterat mycket snabbare och brutit. Dumt, dumt. Nästa gång ska jag köra max tre skick!

Hopp över hinder: Bra uthopp med target, men - hon springer inte ända till targeten! Stannar en halvmeter framför, så momentet, elelr snarare belöningen, blir lite konstig. "Hopp" - hon susar iväg, hoppar, men i stället för att få belöning så stannar hon framför target, tittar på mig, backar lite, kommer på targeten, och, voila, där komemr belöningen. Hmmm, inte bra.

Två funderingar kring lösning: en variant är att justera avståndet till targeten. Vilda stannar nu spontant ca 3 meter från hindret. Kanske räcker det? I så fall har jag plötsligt kommit långt i momentet!! Ska lägga upp hinderhöjden nästa gång och se vad som händer.

Variant två, som jag ska göra i vilket fall, är att köra lite separat target-träning. Nu när jag tränat rutan så har det varit lite avdressyr på targeten, har hon stått bra i rutan men inte trampat på target så har hon fått belöning ändå. Kanske det som går igen i hoppet - med viss rätta!

F ö så körde jag bara ett par minuter fot, försöker att inte gå som en ostkrok och Vilda börjar vänja sig! Gjorde också enstaka inkallningar. Jag håller på och lägger om ingångarna (klant-jag!) men Vilda verkar köpa det. Ja, hon är ordenligt positiv, för nu kan man ju "stämpla" matte i bara farten!

Inne på kvällen fick hon hämta tungen ett par gånger (fortfarande bara ettkilos) och gjorde det jättefint, med högburet huvud och viftande svans. Hon behöver inte göra några ingångar eller så med den, inte heller gå mer än ett par meter. Men jag tror det är nyttig teknikträning.

Och så körde vi även lite fotpositioner inne på köksgolvet.

Så blev vår träningsdag igår, lite nytt huvudbry, som alltid!!

Gårdagen började med kursen i tävlingslydnad. Jag har gjort en ganska usel debut på den kursen. Första tillfället var vi bortresta. Andra tillfället hade jag missat, fick tack vare FB reda på det en timme efter kursstart. Kastade mig iväg, dåligt förberedd, och kom inramlandes mitt under teorin. Dessutom regnade det intensivt, så prestationen på planen var väl inte heller så imponerande.

I går var det så dags för tillfälle tre. Vi delades upp i två grupper, den ena fick börja med hopp, den andra med att visa upp sitt självvalda moment. Jag och Vilda började i hoppgruppen.

Jag har inte tränat så mycket hopp med henne. Återhopp, dvs typ lydnadsettan-hoppen, är dock inget problem. Hon har ju stadgan att lämnas sittande, och hoppa gillar hon. Ingångarna har jag lyckats få till. Så det ser helt okej ut. Däremot så är hon tveksam vid uthopp, plus att jag redan från början vill befästa att hon ska långt ut innan hon sätter sig. Jag började med boll, att kasta den som belöning på andra sidan. Fungerade ganska bra, men det fanns fortfarande en del tveksamhet på kommandot, plus att avståndet på andra sidan blir rätt slumpmässigt. Jag hade också tagit med mig targetplattan. Jag har en tanke att lägga den på andra sidan hindret för att nöta in ett "rätt" avstånd. Med den på plats blev Vilda mycket säkrare. Hon var fokuserad, svarade på startsignal, flög över hindret och stämplade plattan. Väldigt lyckat, helt klart kommer jag att fortsätta träna hopp på det här sättet. När hon har trmapat på targeten kastar jag boll som belöning, sedan försöker jag få henne att ta vägen över hindret tillbaka med bollen. Tjuvtränar lite hoppapportering!   

Efter fikat bytte vi grupper och jag skulle träna rutan, som var vårt egenvalda moment. Jag ville dock inte lägga för mycket tid på den, mest för att jag tycker att fotgåendet är ännu viktigare. Men, vi började med rutan. Roligt var att se Vildas entusiasm redan när jag plockade fram rutan ur bilen! Hon studsade som en känguru bredvid mig hela vägen ner till planen. När vi skulle visa momentet så började jag med target - fullt ös ut, stämpla, belöning. Nästa skick gjorde jag utan target - fullt ös, rätt position, belöning! Skick tre försökte hon stanna för tidigt, mellan de främre konerna. När belöningen uteblev studsade hon in på rätt plats direkt. Så duktig!! Och med så skön, positiv, full fart - livet är stenkul-attityd! Sedan bröt vi.

Fria följet har mognat mycket på henne. Däremot fick matte underkänt - "går som en ostkrok" sa instruktören, och dessvärre så måste jag ge honom rätt! När jag sträckte på mig så blev nog själva fria följet inte sämre, tvärtom inbillade jag mig att det blev lite mer stuns i det (eller så var det bara för att jag inte såg lika bra längre!). Däremot så förstod inte Vilda någonting vid halterna! Så här brukar det inte se ut matte! Som ett levande frågetecken stod hon och frågade mig vad hon skulle göra! Jaja, det är bara att vara tacksam för att vi fick det här påpekandet nu, ju fortare jag kan jobba bort min krokposition desto bättre. Det är farligt att bara träna själv hemma på köksgolvet. F ö tror jag Kjell var rätt nöjd med hennes fot, positionen är rätt bra och hon har engagemang och fin kontakt. Nå, nej, nu överdriver jag. Eller inte. Hon har fin kontakt, men jag tycker att hon släppte lite i några svängar mm. Men i stort bra. Värt att tänka på också vilken ny situation det var för henne!

Instruktörerna vi har på kursen, Lisa och Kjell, passar mig som handen i handsken. Jag tycker att de har många kloka synpunkter och det är verkligen roligt att jobba moment med dem. De är också väldigt genomtänkta i detaljer. Synd att jag missat så mycket i kursen, skulle gärna ha dem som bollplank alltid!

F ö så blir det en hel del väntetid på kursen. Det passar mig utmärkt! Dels gillar jag att kika på andra ekipage och höra vilka råd de får, dels så är jag rätt duktig på att utnyttja väntetiden! Vilda är ju en väldigt energisk och intensiv hund. Hon har redan skaffat sig höga förväntningar på allt roligt som ska hända när vi kommer till klubben eller ut i spårskogen. Det känns därför toppen för mig att det blir vilotid mellan aktiviteterna. Igår var hon fantastisk. Fast flera av de andra hundarna var lite pipiga och "på", så lade hon sig lugnt på backen och kopplade av. Nyttigt och viktigt!!  (Som ni förstår så är även passivitet att utnyttja väntetid för mig!).

Dessutom passade jag på att träna tandvisning, tror det var 5-6 personer som hade kikat på Vildas tänder innan dagen var slut. Jag vill att hon ska känna igen momentet, "jaha, nu ska de in och kika på tonsillerna igen", så att hon känner sig helt trygg i det när vi väl ska tävla. Mycket positivt var att hon redan verkar ha klurat ut det. Med en liten suck accepterade hon lugnt att sitta kvar och blängde sedan uppfodrande på mig. I hennes värld så ingår köttbulle efter avslutad titt i momentet!

Ett par korta platsliggningar klämde vi också in. Korta avstånd, korta liggtider, inga problem.

Och så fick jag till en budföring med en tjej som Vilda inte känner. Lilla råttan sprang gärna till tjejen, men tänkte inte gå tillbaks till matte!     Ett positivt fel i budföringssammanhang, tycker jag, och kände mig väldigt nöjd med övningen.

Sammanfattningsvis en toppendag på kursen. Vi var där i fyra timmar och jag njöt varenda sekund! Eftersom jag är en total nörd så firade jag detta med att hämta sonen och åka ut i skogen och lägga ett spår...

Vilda fick ett ca 150 meter långt, med ett par böjar och bara slutapport. Givetvis började det regna under liggtiden. Det bekom varken sonen, som glatt studsade runt i vattenpölarna, eller Vilda. Men jag började känna mig lite trött! Efter en halvtimme fick det räcka med liggtid! Vilda spårade med riktigt låg näsa, bara små slag i spåret och väldigt koncentrerat och fint. Slutpinnen tog hon. Nu hade jag tänkt till - inget spårslut utan bara en vanlig apport fick hon. Detta eftersom hon älskar att leka med de vanliga apporterna, medan slutet är lite för stort och tråkigt. Så när hon hittade sin apport fick hon komma in och visa upp den, få bacon (vadå skämma bort...) och sedan fortsätta leka med den. Vilket hon gjorde i säkert 20 minuter. Sonen vägraed åka hem innan vi lekt skattjakt, så vi blev kvar i skogen en stund (och ja, det regnade fortfarande!).

Väl hemma konstaterade jag att halva skogen följt med oss hem i Vildas ben. Bet i det sura äpplet, trasslade bort kvistar, badade, blåste och borstade benen så nu ser hon riktigt okej ut igen!

Var duktigt trött - och nöjd! - när jag gick till sängs!

Glömde en sak till som var så underbar igår: känslan att vara på en hundklubb, med flera kurser på gång samtidigt, och utan problem kunna distansbelöna Vilda med boll etc - och inte för en sekund vara orolig för att hon ska gå ur hand. För det mesta struntade hon helt i omgivningen, det var bara hon, jag, uppgiften och belöningen som existerade. Men inte riktigt hela tiden. Vid ett par tillfällen blev hon nyfiken på en annan hund, började springa dit, men minsta inkallning från mig så tvärbröt hon och kom tillbaka i fullt ös. Det kändes som att vara där med Daisy, inte med en tiomånadersvilde!

Tack vare allra bästa Annika så är Vilda nu nybadad, luktar gott, är tov- och kvistfri. Detta väder i kombination med tovålder är ett elände! Jag satt och torrborstade lilla trollet i två dagar med ambitionen att lämna ifrån mig en tovfri fröken, men det räckte nästan att sätta ner henne på golvet så återtovade sig allt. Nu är klipptid bokad, om en vecka ska det ulliga lilla fåret få vår/sommarfrippa!

Träningsmässigt bestämde jag mig för att Vilda nog var trött efter badet igår, så jag bestämde mig för att inte träna med henne. Det lyckades jag nästan hålla. Tungapporten såg så frestande ut där den låg, så framåt sjutiden på kvällen brast min sista självbehärskning och jag kunde bara inte låta bli att testa den igen...

Gjorde ett lite annorlunda upplägg: Jag satt på vardagsrumsgolvet med ett stort fatt kött som blivit över efter middagen. Vilda och tungen var på ena sidan om mig, Daisy fick hålla sig på andra sidan. Så lade jag ut tungen och Vilda fick angripa den. Det som då hände (inte oväntat) var att hon åter blev arg över att den satt fast och började frustrationslåta. Det ledde i sin tur till att Daisy, som var supertaggad och inte kunde förstå varför inte hon fick hämta apporten i stället frö den där fjamsiga unghunden, gav ifrån sig skall. Konsekvensen för Vilda blev att hon, lite småfånigt, avbröt, började titta sig runt: "Va, varför skäller Daisy, kommer det någon?". Men hon var tillräckligt intresserad av arbetsuppgiften för att jag skulle acceptera den störningen och bara uppmuntra henne igen till att ta apporten. Tänker att det är ju rätt bra i framtiden om hon fortsätter jobba även om hon hör hundskall...   

Så höll vi på, och efter ett par minuter tröttnade Vilda på att bara känna lukten av det goda köttet, sög tag i tungen och kom in med den! Jubel! Jag lät henne apportera in den 3-4 gånger, roligt att se att hon gör det med svansen i vädret och högburet huvud, inte med apporten nere vid golvet á la döende svanen..! Ett stort obs är förstås att vi bara jobbar med ettkilosapporten, den dag det är tävlingsdags är det dubbelt upp som gäller för Vilda.

Avslutningsvis lät jag Daisy, som nu tyckte att livet var ORÄTTVIST, hämta in apporten 3-4 gånger. Tror det blev väldigt bra för Vilda, hennes minnesbild av träningen var att se en överlycklig, svansviftande Daisy kasta sig över apporten och leverera in den med rekordtempo. Vilda var duktigt sugen på att själv få hämta den fler gånger, men se, det fick hon inte! Förhoppningsvis lever den önskan kvar nästa gång vi plockar fram apporten!

En kortis från en fin dag:

Tre timmar på gamla flygplatsen, där den värdefulla plätten barmark har hittats! Med var sonen, Katti & Mattias.

Jag lade ut ett ganska kort spår, 100-150 meter, med en vinkel, 2 pinnar och slut. Under liggtiden fikade vi, Vilda fick ligga med och träna passivitet. Jätteduktig, låg helt avslappnat (nå, förutom när hon försökte tigga åt sig bulla!). Dessutom hann vi med att leka i härligt smutsiga vattenpölar (Simon!) och cykla lite.

Sedan lyckades jag hålla mig till min träningsplan - övade tandvisning och budföring x flera. Vilda känner ju Katti och Mattias väl, och inget av momenten var något problem. Minns inte om jag skrev det, men Simon fick vara mottagare i några budföringar med Vilda och Daisy häromdagen. Hundarna fick springa samtidigt och ingångarna blev ju stökiga, men jag tror att det var riktigt bra för Vilda som blev taggad i momentet och helt släppte all eventuell tvekan om vad det går ut på. I dag sprang hon varenda sträcka (sex stycken) klockrent åt båda håll. Nå, klockrent med undantag avlite sneda sitt hos mottagaren. Med beröm godkänt, särskilt med tanke på att vi hade en fyraåring på cykel mitt på sträckan!

Allra sist på kvällen, efter en påtår, gjorde vi en kort platsliggning. F ö så lät jag bli att träna några andra moment, bra gjort av mig! 

(Men när vi kom hem, och Simon ville fortsätta lekaute, så kunde jag inte låta bli att testa en idé jag har om framförgåendet. Men det är en annan historia...)

Spåret gick sådär. Vilda var supertaggad, lite yr i spårarbetet och missade en pinne. Funderar på att lägga in ett par godisspår som lite förebyggande. Hmm. Vi får se vad jag bestämmer mig för.

Måste köpa ny spårsele, bruden har växt en del sedan i somras!