Var laddad inför dagens sök - nu äntligen skulle hawaiit bli av! Hade gjort blodpuddingbitar stekta i baconflott till Vilda, packat en hel kasse med fika och bylsat på mig supervarma kläder. Efter att ha hackat mig fram efter en eländig skogsbilväg så kom jag fram till en tom, jättetom, parkering. Ingen där. Nå, jag tog en prommis, rekade marker, insåg att jag fortfarande var ensam. Tillbaka till bilen, fram med mobilen - två sms med återbud som jag missat. Surt!

Bara att åka hem igen...

Bytte ut kängorna mot gympaskor och åkte till klubben i stället. Ett pass lydnad och lite gott fika fick det bli. Lydnaden var samma gamla vanliga moment: rutan, hopp, inkallning, ställande, läggande, tvåan-fjärr, apportering och så lite fot. Foten är den som går sämst just nu, Vilda glider fram i position mer och mer. För bara en månad sedan tyckte jag att vi var på rätt väg, men icke nu. Hopp över hinder blev utan target, men hon fattar faktiskt rätt bra "ut" nu om hon sätter sig för nära. Skall kom det några enstaka, men bara på apporteringen.

Sammantaget var jag nöjd!

Hade tagit med mig kameran för att fota Vilda med sin ursöta, pyttelilla sökrulle. Klädde på henne ändå bara för att få ta bilden, men det var ju nästan omöjligt att få till. Så här ser hon ut i alla fall, nästa gång är det förhoppningsvis "in action" hon blir avbildad!

Igår tog jag tjuren vid hornen och körde lydnad med Vilda trots att hon vilat hela veckan, förutom prommisar, och var rejält pigg. Dessutom öste jag på med många fartmoment.

Det blev rutan (x många...), hopp, hopp-apport, apport, inkallning, men också fot, ställande, läggande, tvåanfjärr och framförgående. Och gissa vad? Inte ett voff!! Det kom ett halvkvävt ett på väg till rutan en gång, men det kändes som om hon "kom på sig" så jag lät henne fullfölja. Var lite nyfiken på hur hon skulle göra skicket efter  - tyst!

Kan jag ha sådan tur att det räckte med att förklara spelreglerna för henne? Ska inte ta ut segern i förskott, men jag var rejält glad när jag åkte hem!

Momenten i sig gick i stort bra.

Hopp: kom på ett nytt sätt att träna uthoppen. Lade target på ena sidan (tre meter ut, som är mitt mål). När hon stannat på targeten gick jag över till den sidan, godisbelönade, tog henne fot och kommenderade sedan "hopp" till andra sidan. Hon gick ut riktigt skapligt, och när jag sade "ut" och pekade så gick hon till ganska exakt tre meter! Så den metoden kommer jag att använda fler gånger.

Slätapportering: lite svajigt. Tendens att morra (attackera!) vid gripande, lite jonglerande på invägen och ibland en fundering på att ta ärevarv! Men i stort fungerar den, gäller nog mest att jag fortsätter träna - och variera utseende (längd, tyngd, grovlek) på apportbockarna.

Framförgående: testade terrängskifte, att gå från gräs- till grusplan. Inga svårigheter alls.

Ställande och läggande under gång: Ställandena är ok, inte tiomässiga men kanske åttor. Ändå att stort framsteg. Problemet har varit att när jag tränar mycket ställande så fixar hon läggandena dåligt och tvärtom. Särskilt om hon är lite het. Då vet hon att något ska hon göra, men lyssnar inte. Nu provade jag en ny metod. Efter tre-fyra ställanden så gjorde jag ett läggande. Lade ner henne vid sidan först, för att ge henne en ärlig chans. När hon ändå "aldrig hade hört" ordet ligg två sekunder senare under gång, så blev jag faktiskt lite sur på henne. Pratade lugnt men allvarligt med henne och förklarade att nu fick hon faktiskt lyssna. Resultatet blev lysande! Därefter gjorde hon snabba, snygga lägganden. Jag kunde också växla mellan ställande och läggande utan att hon tog fel eller slarvade en enda gång. Undrar efter att ha korrigerat henne om jag lever kvar på 80-talet, med dinosauriemetoder? Jag försöker verkligen träna henne positivt. Men ibland tycker jag ändå att man, på ett väl avvägt sätt, måste kunna säga ifrån.

I dag hade vi kraftig blåst här. Inte så trevligt. Men solen sken. Jag valde promenader i stället för träning (mentala orken var rätt slut). Rekade lite sökrutor. Och så gjorde vi något slags upplet, jag gick i princip en lite kringelkrokig linje 50 meter ut och placerade ut fyra föremål. Sedan fick Daisy och Vilda turas om. Jättetaggade båda, förstås! Vilda började med att plocka in en hockeypuck! Sedan var det mest mjukisgrejer. Övningen var bara tänkt som en aktivering, men i någon mån är den ju även en uppletandeträning för Vilda. Hon jobbar jättefint och kommer in med grejerna bra - även om jag i dag märkte en lite fundering på ärevarv även här! Än så länge är hon dock för lydig för att sätta sina planer i verket om jag förstärker med att ropa på henne.

Väderleksrapporten för i morgon är inte rolig, men jag hoppas ändå på att få till en sökdag. PLanen är Hawaiisök, få se om jag håller mig till den eller krånglar till det i sista sekunden!

Igår blev det hundbad i stället för lydnadsträning. Vilda hade samlat på sig tovor i nacken och jag hade inget spraybalsam. Löste situationen genom att offra en igendammad flaska från mitt eget hårvårdsförråd och det funkade utmärkt! (gråt inte, Lina, jag jobbar hela tiden på att bättra mig...) Tovorna löste sig utan att särskilt många hårstrån hamnade i kardan.

I stället blev det minilydnad på köksgolvet. Kryp (riktigt fint) och metallapport (den stora). Först tramsade hon jättemycket med den, men jag testade att faktiskt neja henne då och verkligen förstärka ett bra gripande och tänk - då blev det riktigt bra! Roligt att se hur hon bara på ett par apporteringar lärde sig att gå runt apportbocken innan hon greppade den, för att slippa vända med den i munnen! Några enkla tvåan-fjärrar och ett par ställanden fick det också bli. Trevligt och lugnt. Borde kanske börja med vittringen på köksgolvet också?

I dag åkte jag upp till klubben en sväng. Vilda var sansad och fin efter helgens hårdkörning. Jag var helt fokuserad på anti-skallträning. Började med en kvarts promenad, sedan fot, som var helt ok. Ett par ställanden också, sedan valde jag att provocera med två ganska långa inkallningar. Inget problem. Fortsatte med ett gäng uthopp, med targetplatta tre meter bakom hindret. Jättefint, hon trampade och stod stabilt kvar. Sedan rutan. Skick ett var halvdåligt i position, skick två kom det ett halvkvävt litet pyttevoff samtidigt som hon vände upp i perfekt position... Vad göra?? Fya?? Acceptera? Jag gjorde det sistnämnda. Skick tre (jag vet vad du tänker, Kerstin, jag ska ju inte köra så många skick...) så kom voffet ungefär vid rutans framkant, och då valde jag att bryta henne med ett nej. Helt oförstående hund! Skick fyra (ja,ja...) blev riktigt bra! Gjorde sedan ett par skick senare under passet som också blev bra, både tysta och med bra position (nej, det ena fick jag säga "bättre" på, kommer jag ihåg).

Nästa kritiska moment var apporteringar. Började med träapporten, fick till någon riktigt bra, fin hopp-apport, men så kom det ett skall vid en slätapporteringen. Och när skäller hon? Jo, millisekunden innan hon ska gripa! Men jag nejade ändå, kallade in henne och gjorde om. Stackars hund, snacka om förvirrad! Tror kanske att hon så småningom faktiskt fattade, för hon slutade med skallen och fortsatte apportera... Med metallen var det svårare, så där bröt jag och ska träna mer inne först.

Framförgåendet var fint i dag, trots rutan som störning.

Sammanfattning, då: En trevlig träning med "lagom"hund, Belönade bara med godis, och mycket mer socialt än jag brukar. Det kommer säkert att ta ett antal träningar innan hon är helt klar över kopplingen mellan mina nej och skallen, men jag tror att det här är rätt väg att gå. Plus allt tänk runtomkring, rätt grundstämning hos både mig och henne innan träningsstart etc. Och när hon är hetare får man passa sig för att lägga så många högtempomoment efter varandra. Samtidigt är det så sällan jag kommer iväg och tränar lydnad, så när jag väl gör det vill jag hinna mycket, och många repetitioner...

Körde lydnad igår. Inga perfekta förhållanden - stressigt, snabbrastning innan, och sedan in på planen. Fot, ställande: helt ok. Sedan framförgående - katastrof! Ofokuserat, nosen i backen i vartenda fotspår (det var frost!), vingligt. Jag fick henne aldrig att förstå att nosdoppandet var fel. Till slut surade jag ur ordentligt, skällde på henne och började om. Belönade så fort hon gjorde minsta rätt och sista sträckan blev helt ok. 

Inkallning - ett skall i slutet av sträckan. Men supertempo och fin ingång... Ny inkallning, nytt skall... Kortade till slut sträckan till ca 7 meter och prasslade med godispåsen när hon var på mitten, då glömde hon skallet. Ett par repetitioner till på längre sträcka, inget skall. Nytt framförgående, nu jättesnyggt. Rutan - precis som hon brukar göra när hon har för bråttom - hon springer och ställer sig bakom kon. Säger jag "bättre" så går hon in fint i rutan... På fem skick gick hon in rätt direkt två gånger, fick ge dk "bättre" vid tre av skicken. Belönade med godis. 

Hopp-apport: kastade apporten jättelångt (för att vara jag... 20 meter?) och hon hoppade ut fint, grep och apporterade fint, men missade återhoppet. Gjorde om ett par gånger med kortare kast,  

då blev det riktigt bra! Tiomässigt?!

Gjorde därefter en slätapportering och för första gången någonsin tänkte Vilda ta ett ärevarv med apportbocken! Bröt och kallade in henne, hon kom in med apporten fint. Kastade om, fick en tjuvstart! Men en fin apportering...

Budföring med fejkad tävlingsledare: fullt ös, inte så väldigt störd av tävlingsledaren, men drog av ett skall precis när hon kom fram till figgen och stämplade honom på benet med framtassarna. När han skickade tillbaks henne så höll hon på att dra av planen, vet inte vad hon såg! Bröt på min inkallning och kom in. Skickade om, nu blev det rätt. 

Sista momentet jag tänkte köra var hopp över hinder. Då började hon med en helt ny grej: hoppa över hindret och blixtsnabbt hoppa tillbaka igen. Upprepade samma beteende fölera gånger trots att jag försökte hinna med att stoppa henne. Så jag gjorde ett ettan-hopp och bröt. 

Sammanfattningsvis hade jag en jättetaggad tjej som tyckte att det mesta var så kul att man måste skälla, hoppa, studsa och ta ut svängarna lite! Iofs trevligt, men det ger ju inte så bra betyg... Förut när jag märkt tendenser ho henne att bli lite het så har jag planerat träningarna så att hon varit ganska genomarbetad i brukset samma dag eller dagarna innan, men nu är det mörkt när jag slutar jobba och i helgen verkar första snön vara på väg. Så det blir helt enkelt bara promenader på vardagarna - och så lydnad, om jag törs. Hur ska jag tänka för att gårdagens beteende inte ska återupprepas?? Jag försöker att i princip bara godisbelöna henne. Vad kan jag mer tänka på? Vill ju kunna träna rutan och andra fartiga moment, men de verkar vara så självbelönande att hon taggar igång av själva momenten. Ni som är vana att jpbba med arbetsglada hundar, hur tänker ni???

Känner att jag håller på att glida in i någon slags vinterdvala... Har i af hunnit med två träningar i veckan, torsdag och lördag. Inga större nyheter på någon av dem. Vilda jobbar på fint. Rutan fortsätter funka bra när jag kör godis i stället för boll, nu väljer hon rätt position 9 gånger av 10 (peppar, peppar...). Jag försöker också komma ihåg att inte nöta för många repetitioner! I torsdags gick det bra (bara tre!) men igår skenade jag lite och gjorde fem. Men det hanterade hon bra, det var i början av träningen och hon var pigg och fokuserad. Annars blir det det vanliga, fot läggande, ställande - i det sistnämnda har det förresten skett stora framsteg! Jag försöker hitta en "busig" känsla, och det har lett till resultat. Ställandet är både snabbare och säkrare. Apportering, hopp-apport är paradgrenar, inkallningen jättefin. Framåtsändandet kom jag på att det kanske var dumt att köra igång me dinför vintervilan, så jag återgick till framförgåendet, som sitter fint. Hade en rejäl störningsträning igår, det stod massor av koner på planen som Vilda först ville dra till. Dessutom hade vi en busig hund nära "vår" linje. Men hon fixade allt efter en liten stund. Duktig! Platsliggningar hoppar jag nu, för kallt ute. Då måste jag komma ihåg att ta med en filt.

Men så till höjdpunkten - dagens sök!

Vi vallade en riktigt tuff bana (Olberget, för er som också varit där!). Uppförsbake och rejält stenigt på ena sidan, snäll skog på den andra. Vi gjorde knappt 200 meter bana, totalt beräknat för fem skick per sida. Djup ca 60 meter. Eftersom vi bara var tre så fick vi märka ut skickpunkter och legor i förväg, fungerade riktigt hyggligt för det mesta. Och så hade vi walkie-talkies. Vilda hade sitt underbart söta nya sökhalsband med en pytteliten röd svenskrulle i! Tyvärr tappade hon hela alltet efter 3-4 skicket och det återfanns inte, så jag har inga bilder. Bara att göra ett nytt hål i plånboken och skicka efter nytt... Positivt i alla fall att hon inte alls störs av att ha en "vanlig" rulle som hänger och slänger runt halsen.

Skicken, då? Vilda gick så fint! Fullt ös hela tiden, bra markeringar och 4-5 riktigt fina framslag när hon kom in med rullen. Resten av skicken var framslagen av blandad kvalitet, men de 4-5 var riktigt - riktiga! Popparna fungerade fint. Enda bakslaget där var att när hon fick lite för mycket retning på en popp så kom det startskall... Något att se upp med! Att gå ut på båda sidor var inget problem. Inte uppförsbacke och stenig terräng heller. Allra sista skicket på stensidan fick hon verkligen ta sig fram bland stenbumlingar och gjorde det helt självklart. Roligt att se att hon inte mattades något i intensitet, trots att vi körde väsentligt längre och tuffare än vi brukar. Rent uthållighetsmässigt kan jag inte se att ett lägresök ska vara några problem för henne. Sedan är det ju en hel del annat hon ska fixa innan dess - plocka bort popparna, klara tomslag etc etc... Dessutom var det på ett slag på vardera sidan som hon inte såg poppen på, och då blev slagen lite grunda. Men faktiskt rätt fina för övrigt, inte så vimsiga utan mer som ett riktigt sökslag men där hon vek på ca 40 meter.

Nästa pass har jag ingen riktig plan för än, är fortfarande bara så nöjd med dagen!

Igår hade vi en intensiv dag, med sök, skotträning och lydnad. Jag börjar med det bästa – lydnaden! Det var
premiär för klubbens inomhusträning. Ett halvt ridhus hade vi till vårt förfogande.  Jag har inte varit med på några öppna träningar på evigheter, det har inte stämt med jobbet. Enda hundarna Vilda träffat har varit sökgänget och sina närmaste kompisar. Men jag har ändå haft känslan att hon stabiliserat sig mycket efter andra löpet. Och igår kom kvittot. Hon var grym! Vi var ett femtontal hundar på ett halvt ridhus = ganska trångt. Vilda var ändå helt oberörd av de andra.  T ex när jag körde rutan med henne. Tre-fyra ekipage stod ett par meter (!) bakom rutan. Vilda var helt cool, sprang dit hon skulle och tittade inte ens åt hundarna. 
På slutet av passet bestämde jag mig för att testa framförgående, med hundar till höger och vänster, som tränade allt från inkallning till fot… Hon höll en spikrak linje, jättefokuserad, trots att den närmaste hunden bara var ett par meter bort!  Ja, hon betedde sig mer som en jätterutinerad elithund på fem-sex år, än som en liten 1,5-årsskrutta! (Därav rubriken, när det gäller allt annat har vi lång väg kvar!)

Momentmässigt, då? Rutan var intressant. Jag hade ingen boll med, utan ställde henne i rutan och gick fram
och godisbelönade. Resultatet blev en lite tveksammare start efter några skick, MEN betydligt bättre precision i placeringen i rutan. Tror faktiskt att det kan vara ett  vinnande koncept med henne.

Sedan körde vi igenom det vanliga, ställande, läggande, fot, tvåan-fjärren, inkallning utan några konstigheter.  Framförgåendet, som jag redan nämnt, och som var kanon. Hade också ett sittande och ett liggande i grupp. Under sittande i grupp sprang hunden närmast Vilda till sin matte. Vilda rörde inte en min. Kändes bra!

Men dagen började inte i ridhuset, den började i sökskogen. Vi var bara två idag, så det blev av naturliga skäl en
sida. Vilda fick fortsätta med pop-uper på 60 meters djup. Första skicket var en blandning av katastrof och succé… Hon drog ut ca 40-50 meter, när hon inte fick figgen där så tog hon till sin favoritmetod ”leta spår”. Yrade runt som en toka lääänge, men fick ingen utdelning. Kom tillbaka till mig, jag skickade om, hon gick ut ungefär lika långt men vek nu åt andra hållet och kollade av halva sökrutan.  Suck.  Ingen utdelning. Åter till mig och nytt skick (inga nya retningar mellan skicken).  Nu gick hon rakt ut på fullt djup (men fel sida figgen, vi hade en ytterst lätt sidovind), gjorde ett framslag på 15-20 meter, vek tillbaka och fick då figgen nästan direkt i näsan! Kändes sååå ljuvligt att hon fick utdelning på ett riktigt fint sökslag och inte på vimsandet hon gjort innan. Sedan gjorde hon ytterligare sex skick, de flesta funkade popparna bra på och hon gick rätt ut. På ett av skicken missade hon poppen men gick ut riktigt bra ändå. En av figgarna hade hon svårt att hitta så jag fick göra omskick, inga problem, ut fint igen.  Har ju funderat en del på varför det blivit som det blivit med Vilda. Tycker vi lagt mycket arbete på att grunda. Därför var det roligt att se den andra hunden i dag, en rottishane som grundtränats på samma sätt som Vilda, men faktiskt lite färre tillfällen. Men där finns inget behov av att byta till poppar! Han går ut jättefina sökslag, rakt och fint, fullt djup, med hög näsa. Grymt bra, tycker jag. Jag tror helt enkelt att de individuella förutsättningarna inte talar till Vildas fördel i söket. Hon är väldigt stark i spåret och grundad i det sedan hon var valp. Är ganska smart och lär sig snabbt ta enklaste vägen. Dessutom undrar jag om inte storleken spelar in, till hennes nackdel. Sedan tror jag, med tanke på Vildas fina motivation och motor, att hon kommer att bli riktigt bra så småningom. Hon älskar ju verkligen sitt sök! Men det kommer att krävas en annan typ av träning. För henne blir det nog helt rätt med poppar, sedan får matte tycka vad hon vill! (Tack Gunilla, för din envishet! )

Efter söket körde vi lite skott.
Först en platsliggning med tre skott, dold skytt som inte var jag. Dock snett framför hundarna, inte bakom. Helt stabilt. Avslutningsvis två skick budföring där, pga för få personer, mottagaren också fick vara skytt. Vid första skottet höll hon på att ”knall-budföra”, dvs rusa iväg redan på skottet. Skick två satt hon lugnt och stadigt. Jag försöker vara noga med att vänta en bra stund mellan skottet och skicket, just för att hon inte ska bli alltför skott-tokig.

Kände mig jättenöjd med hela dagen, såväl sök som skott och lydnad. Vad duktig hon är, lillskruttan!

Är på kurs och kastar mig över en dator i pausen...

Har inte hunnit åka till klubben mer i veckan, men körde ett bra kökspass i onsdags. Det är bra att göra mycket grundträning inne på Vilda, hon har lite lägre förväntansnivå och är lite mer fokuserad då.

Vi jobbar med krypet. Där har jag valt att ha henne i fotposition från början och helt enkelt böja mig ner och visa och belöna. Hon har lätt för att krypa med bra teknik, låg såväl fram som bak. Med tanke på att hon är energisk som individ så har jag varit noga med att låta henne krypa bara ett steg i taget innan belöning. Ska försöka få till en fimsnutt på det.

Fjärrdirigering kör vi också, men bara mellan sitt och ligg. Där blir det väldigt tydligt att avståndet spelar stor roll! På en meter är hon klockren, på tre meter 70-procentig... Krävs mer rutin! Jag har också lite svårt att få till "smack i backen" på läggandet. Snabbt är det iofs, men kan bli bättre.

Läggande och ställande funkar fint inne. Nå, något enstaka steg på ställandet blir det. Nöta mer!

Och så har vi jobbat lite med tungen, apporten och de eviga fotpositionerna. Men nu är rasten slut... :o)

Har förresten insett att inkallning med ställande utgår från lydnadstvåan fr o m nyår - JIPPIE!! Äntligen ett bekymmer man får skjuta på framtiden!

I brist på stegringsplan så ger jag upp att försöka köra söket utan pop-uper. I dag var vi bara två som tränade, vilket gjorde att vi kunde köra endast en sida. Efter diskussion i träningsgruppen förra gången bestämde vi oss för att köra djupare rutor, alltid minst 60 meter. Så det införde jag i dag. Dessutom då nymodigheten med poppar. Dagen till ära invigde jag mina walkie-talkies... Från början hade vi rätt ren medvind, sedan svängde den till sidvind.

Det gick förvånansvärt bra att köra poppar utan stighållare. Jag hade koll på vart figgen låg, när hon skulle resa sig upp så tryckte jag bara på anropsknappen så det pep till i hennes wt. På så sätt kunde jag hålla fullt fokus på hunden hela tiden. Eftersom det var första gången fick hon helfigurspoppar. Första skicket gav hon matte gråa hår genom att i alla fall sticka och leta utgångsspår... *suck*. Men sedan så blev det snabbt bättre. Dock såg man vad väl avståndet var befäst, hon hade en tendens att vika runt 40-50 meter. Även det kom hon över efter några skick.

Sammanfattningsvis så var det en övning med barnsjukdomar, hon rusade inte självklart rakt ut hela vägen varje gång, hon kollade av någon gammellega etc. Men i stora drag så tycker jag att hon fick till det jättefint. På femte skicket sprang hon ut för grunt, gjorde ett hyggligt sökslag på bara 30 meter. Glädjande då var att hon gick nästan rakt ut på djupet när jag skickade om henne (ingen ny retning). Sista skicket blev också riktigt bra. Markeringarna sitter bra och det där med framslag gör hon små, små steg i rätt riktning med hela tiden. Nu väntar jag bara på att min nya svenskrulle ska komma med posten!

Efter söket blev det en härlig höstpromenad med Katti, Edgar och nyförvärvet Fasa. Fasa är allt annat än sitt namn! Hon är en söt liten malinois-tik på 18 månader. Väl grundtränad i både vardagslydnad och sök. Inledningsvis fick hon gå i koppel och Vilda lös, men sedan släppte vi tjejerna som kom väl överens.

När Vilda nu var väl genomarbetad så passade vi på med lite lydnad. Linförighet - positionen blir bättre och bättre, nu plogar hon inte alls ofta och jag är mycket mer uppmärksam och bryter henne. Framförgende - riktigt fint, även när jag kör hela momentet. Läggande under gång - kan fortfarande bli allt mellan noll och tio. Jag upplever att hon är dålig på att lyssna på ord, hon gör det hon tror är rätt. Och när hon gissar bra, så blir resultatet tioppen, annars rätt värdelöst... Ställandet körde jag först "nos mot näsa" några gånger, sedan under gång. Är inte alls nöjd, hon tar tre-fyra steg varje gång. Hmmm. Måste tänka till där. En slät inkallning blev det också, ionget ljud. Och en mini-tvåanfjärr - bara ett uppsättande från ligg.

Det allra bästa var att vi avslutade med skott med främmande skytt! Vilda fick sitta på kommando, jag gick ifrån henne ca 20 meter. Skytten stod snett i förhållande till mig och henne (en steg i att så småningom flytta skytten helt bakom henne). Fyra skott blev det, och Vilda satt hur fint som helst. Verkade inte det minsta berörd. Jag var lite kluven i hur jag skulle belöna. Bestämde mig för att jag kastade ett föremål på sista skottet. Antagligen inte jättebra, eftersom hon har rätt hög förväntan, men, men...