Igår blev det ett mini-lydnadspass och ett sökpass.

Lydnaden började jag med att köra rutan, lite oklart varför... Jag hade inte ens någon target med. Tanken var att markera rutans mitt genom att gå ut till mitten och ställa mig i den före skick. Men jag måste ju alltid testa saker, så jag testade förstås först att skicka henne utan retning. Vilda sprang ut, ställde sig bakom en av de bakersta konerna. Då provade jag hennes lyhördhet genom att försöka dirigera henne till mitten av rutan och se, det gick utmärkt! Hon förstod vad jag menade både när jag viftade vänster/höger och när jag sa ett försiktigt "kom". Då smög hon som en katt mot mig och var ganska lätt att stanna på rätt ställe. Det var en skön känsla och jag gjorde nog 7-8 skick till, vissa gick hon direkt rätt (minoritet!), några hittade hon själv mitten med lite betänketid, något skick dirigerade jag henne rätt. Egentligen tror jag inte på dirigering som någon särskilt användbar metod när det gäller rutan, men samtidigt så tycker jag att det är ett bra komplement för att kunna rädda upp en situtation. Dessutom är lyhördheten trevlig inför t ex apporteringsdirigering. 

Sedan blev det hopp (se upp, hon sätter sig allt närmare hindret! Mer target!!), något ställande och läggande (helt ok) samt en platsliggning (bra). Testade dessutom ett sittande i grupp, en miniövning på tre meters avstånd i cirka en minut. Bara för att vänja henne vid att momentet finns. Framförgåendet var lugnt och fint, känns riktigt stabilt. Fotgåendet var däremot ovanligt dåligt, och jag grubblar lite på varför. Hon var mindre engagerad än hon brukar vara. Egentligen tror jag orsaken var att jag hade lite fel attityd in i momentet. Möjligen spelade det också in att jag tränade det sent, efter ett antal bollkast i rutan och vid hindret. Nå, ska bli spännande att se vilken intensitet hon bjuder på nästa gång. 

Efter lydnaden var det sök. 

Vi vallade av en ruta på ca 80-100 meter (ta och ge!). Den var lättsprungen, platt backe, med rikligt med stenar (gömmen!) på 50-meterslinjen. Loke fick två skick (Var med och planterade figgen, eller "tantsök" som det tydligen heter i Skåne!). Gick dem jättefint. Sedan fick han vila och så var det Vildas tur. För att inte bjuda henne vittringsstigar så valde jag att börja skicka henne från andra hållet på mittstigen. Samma procedur med plantering. Men hon valde att ta hela rutan i ett svep. Gissningsvis var det gammellegorna i rutans andra ände som spökade? Nå, hon fick ju ingen utdelning på springandet, jag gick in längre i rutan opch skickade om. På tredje försöket, typ 20 meter från figgen, lyckades det och hon fick hitta sin figge. Skick två, nu var vi lite närmare rutans mitt. Hon gjorde en avstickare mot fel del av rutan igen, men återgick nu ganska snabbt till att leta framför mig och hittade figgen fint. Skick tre och fyra hade vi kommit till den del av rutan som vi använde till Lokes första två skick. Nu gick hon spikrakt ut båda skicken. Tempot och intensiteten var jättebra samtliga skick. Markeringarna också, även om hon har en rackarns förmåga att tappa rullen åtminstone en gång per markering... Sammantaget kändes det som en lyckad sökövning.

Allra först hade vi förresten gjort en repris av gårdagens markeringsövning, med godis i ena handen och rulle i andra handen på figgen. Hon bestämmer sig snabbare och snabbare, snart sitter det riktigt bra! :0)

I dag blev det en typisk "Anna har haft för långt träningsuppehålls"-träning. Dvs alldeles för mycket inklämt på samma dag.

Först: 

Lydnad. Hjälpte Elin lite med Freda. Sedan körde jag lite fot med Vilda. Gick ganska bra, hon har fin kontakt men går lite långt fram. Flertalet svängar och halter var ok. 

Sedan körde vi ställande, jag kommenderade och Elin klickade när Vilda stoppat helt. Då kastade jag bollen bakom ryggen. Det fungerade fint, Vilda fattade snabbt poängen och minskade från att ta flera steg till att ta ett eller max två. Ska försöka jobba vidare på samma princip. Gjorde också ett läggande för att hon ska fortsätta lyssna på vad jag säger och inte bara gissa. Läggandet var bra. Avslutade med att hopp, som också var fint. 

I skogen körde jag först lite sök. Började med en markeringsövning. Vilda har börjat tveka att springa in med rullen till mig. Jag har ju byggt upp markeringen så att hon de allra första gångerna fick leka med figgen och "vinna" sin leksak. När hon väl vunnit den var hon ju helnöjd med att lämna figgen och komma in till mig för att visa upp föremålet. Då sa jag "tack", ropade "var är du?" och så fick hon göra påvis ut till figgen och få korv. Vips, så satt markeringen redan från första början. "Probloemet" nu är att hon gillar figgarna mer och mer, och vet att de levererar korv! Alltså är hon lite tveksam till att göra sig besväret att springa in till mig med rullen först...   Ett förväntat problem med den här metoden. Så nu körde vi min favorit-tänkarövning. Elin fick sätta sig på stigen och hålla rullen på marken med ena handen. I den andra handen, bara en decimeter därifrån, hade hon godis. Jag skickade Vilda. Första gången nöp hon rullen och missade nog godishanden. Blev en bra markering. Andra gången upptäckte hon godishanden, försökte bryta sig, pysslade på i någon minut, tills hon småfrustrerad högg tag i rullen och sprang till mig. Jag tog den snabbt, sa "visa" och lät henne rusa iväg till Elin och äta upp godiset. Tanken är att, genom upprepade övningar, få henne att förstå att rullen till matte är nyckeln till godishanden... Det blir lite shaping över det hela eftersom hunden själv ska komma på lösningen (även om det är en lösning hon egentligen redan har lärt sig, om hon bara tänker efter...) 

Effektivt var det i alla fall, vi körde 5-6 gånger på detta sätt. Lite strulade hon med ingångarna till mig också, blev nog lite osäker när jag inte ropade som jag brukar. Men jag tror att hon med några fler repetitioner på samma sätt kommer att bli ännu säkrare i sina markeringar. 

Gjorde sedan två vanliga sökskick som fungerade fint, inte riktigt spikrakt ut men bra driv och sökte verkligen. 

Därefter gick vi ett spår på 400-500 meter, icke förarspår, fem apporter varav två naturpinnar. Vilda var väldigt het i början och jag får nog sluta ta spår och sök samma dag. Inte för att hon gick upp med näsan, men hon var helt enkelt lite för het. Tyckte ändå att hon spårade fint. På ett ställe ville hon byta spår, en person med hund hade gått på en stig parallellt med Vildas spår. Tack och lov hade Elin snitslat bra så jag kunde bromsa henne och belöna upptag av rätt spår. På slutet hade vi också ett problem. Jag "visste" att spåret gick åt höger (såg en snitsel) men Vilda envisades med att slita på rakt framåt. Trots att jag backade i spåret och gav henne en andra chans fortsatte hon att spåra "fel". Till slut gav jag upp och, i brist på bättre idéer, följde jag med henne. Behöver jag säga att hon hade rätt och jag hade fel...? Pinsamt, men det blev rätt lyckat för Vildas del ändå eftersom hon lyckades övertyga mig! 

Pinnarna var en framgångssaga i dag. Första pinnen gjorde hon en millisekunds lång nosdutt på, då bromsade jag faktiskt henne och sa "apport". Andra pinnen blev det en lite bättre markering på, och tänk, sedan så gjorde hon riktigt fina markeringar på de sista tre! Jag ska nog börja lägga mer pinnar i spåren nu, och testa att hjälpa henne med markeringen de första gångerna. 

Sammanfattningsvis en bra kväll, jag tror att hon faktiskt lärde sig en hel del i såväl lydnad som sök och spår. I morgon är det nya tag! 

Och så har vi faktiskt anmält till en ny lydnadstävling.... :0) 

En snabbrapport från kvällens debut i lydnadsettan!

Vilda var helt ljuvlig, lika pigg som vanligt, märktes inte att hon hade en lägervecka bakom sig. Jättefin i kontakten och bra tempo och intensitet genom hela tävlingen. Liteslarvig i halterna i linförigheten. Ställandet gjorde hon riktigt bra, men klant-matte gjorde ett helt onödigt dk genom att sänka farten och sänkte därmed betyget rätt rejält... Sedan, tyvärr, så nollade Vilda sitt paradmoment Hopp över hinder. Hon förstod vad jag sa, och hon ville göra rätt. Men hon förstod inte att hindret var just - hindret. Så i stället gjorde hon ett snyggt skutt rätt upp i luften! När hon efter några dk hittade hindret flög hon över med stor lättnad - där var det ju! Med facit i hand skulle jag ha satt henne närmare, men det här var för mig en helt oväntad nolla. 

Platsliggningen varlugn och fin och en positiv erfarenhet för henne. 

Betyg: 

Platsliggande 10

Tandvisning 10

Linförighet 8

Läggande 9

Inkallning 10

Ställande 7

Apportering 8,5

Hopp 0

Helhet 9

Summa: 158,5 och 1,5 poäng från ett förstapris... Men det gör faktiskt ingenting att vi missade det, Vilda var ljuvlig att tävla ikväll!

Tillägg: 

Passade förstås på att göra några hopp efter tävlingen, och de satt som smäck!

Väl nere på planen kom jag på att det finns några till moment som kan vara lite platskänsliga, så jag passade på att träna såväl framförgående som budföring. Vilda var jättefokuserad och gjorde alla momenten på bästa sätt. Kändes lite bra att träna på tävlingsplanen också, få tillfälle att belöna henne rikligt och sudda ut gränsen mellan träning och tävling lite...

Har haft en grymt rolig och lärorik dag i skogen med Cefeus-gänget. Kört både sök, uppletande och en mini-lydnad (bara platsliggning och budföring!). 

Är otroligt nöjd med Vildas prestation, hon har sprungit raka, fina skick i högt tempo och med fina markeringar. De övriga i sökgruppen har gett oss massor av tips om hur vi kan planera träningen framöver. Också roligt att få så positiva omdömen om sin hund! Nu har jag fått lite mer självförtroende med mig, och bestämt mig för att vi visst kan köra söket! Med rätt konditions- och sökträning ska vi nog kunna ta oss upp en bit i klasserna också. 

Nu har jag också fått se hur de som kommit riktigt långt tränar sina hundar och hur man kan lösa olika typer av problem. Ska försöka skriva mer om det när jag får tid och ork, om inte annat så för mitt eget minnes skull! Lite lustigt dock att de inte körde med pop-uper, jag som just bestämt mig (lite mot min magkänsla) för att det nog får bli sådana ändå. Dags att ändra sig igen..? 

Samma sak i uppletandet. Vi fokuserade på att hämta flera föremål på rak linje. När Vilda ville hitta alla innan hon kom in, fick jag testa med att gömma mig för att få bättre ingångar och "tvinga" henne att sluta byta föremål. Fungerade finfint. Roligt att se hur många skick hon glatt fixade utan att gå ner sig i intensitet. 

Längtar redan till i morgon...   

Måste bara börja med en bild från gårdagens kennelträff: 

Står på två ben (som alltid!) gör Vilda. Närmast kameran är hennes pappa, härliga Star, och bakom skymtar kullbror Prime, som också ägs av Stars matte Kerstin (som också är fotograf). Fler bilder pch en filmsnutt, samt blogg om deras träning etc, finns på http://kerstinopudlarna.bloggagratis.nu/ 

Jag lånar en bild till, på hela gänget: 

Lina, som är uppfödare, sitter längst fram i randigt linne. Jag tror att det är Prime hon har i sitt knä, och en hand på Sam från A-kullen. Längst bak i blå tröja är Gunilla med Binks (också A-kull). Prime, Rocco (längst till höger i bild), Lowe (längst till vänster på bänken, matte i vitt linne) och Nicke (sitter på bänken, pussar mamma Spookies öra) är alla kullsyskon till Vilda. Snoddas, längst till v'nster, är från A-kullen. 

I dag tog jag en tur till Mohed och smög in på ett hörn på Cefeus kennelträff! På programmet stod lydnad. Jag började med en helt tävlingsmässig budföring - och min hund fattade ingenting! Den enda som möjligen förstod ännu mindre var jag! Hon gillar budföring, vi har tränat hyggligt ofta på sistone - vad, vad, vad var så annorlunda att hon inte ens greppade momentet?? 

Analysen slutade i att det antagligen sitter i överlämnandet av belöning. När vi tränar så brukar jag, slentrianmässigt och dumt, lämna över belöningen till mottagaren när Vilda är med. Hon är alltså fullt medveten om att en korvbit precis bytt ägare... Nu, när vi körde tävlingsmässigt, fanns ingen sådan retning. Efter ett par misslyckade, med lite tjat åtminstone enstaka hackigt genomförda, skick, så gick jag till mottagaren med korv. Och tänk, då sprang lilla fröken sina sträckor i full fart! 

Åtgärd: genast sluta överlämna belöning när hon ser. Köra några gånger att vi hälsar, jag och Vilda går iväg, efter halva sträckan ropar mottagaren på henne och visar att han/hon har en boll. På så vis bygga upp en förväntan att även en person som inte luktar korv är värd att ha kvar i minnet! 

Senare på kvällen gjorde jag en ny budföring. Jag lämnade inte över någon belöning, men mottagaren var extremt välkänd (Elin!).För att göra det svårare gick jag ut i höggräs och skickade henne, så hon såg inte mottagaren när hon fick kommandot. Men nu var det inga problem. (Dels känd mottagare, dels redan gjort momentet samma dag och sist men inte minst, tittat när Binks sprang precic innan). Ännu en träning som gett aha-upplevelser! 

F ö körde jag igenom lydnadsettan, helt okej. Ställandena börjar funka. Körde en platsliggning också. Fröken var lite nosig men f ö stabil. Dock förstår hon inte ligg när det är platsliggning i grupp! Hmm, antingen betonar jag helt annorlunda eller så har hon för låg förväntan på belöning. Får alltid ge dk där. Träna...

Framförgåendet var bättre i dag men fortfarande lite tveksamt. Ska backa bandet lite och börja markeringsgå sträckan igen för att stötta henne. Känns ändå ganska bra. 

Sist men inte minst blev det en kvällspromenix med Binks & Gorm. Mysigt!

I dag fick jag mig en riktig näsbränna! Men vi ska börja i rätt ordning...

Började eftermiddagen med skott + lydnad på bruks. Eftersom apporteringen blev kaos efter förra skott-tillfället så hade jag bestämt mig för att bara kasta ett föremål den här gången. Tre skott, föremål på sista. Vilda satt uppbunden under tiden. Såg hur lugnt och fint ut som helst. Hon går inte heller upp i stress av att jag slänger föremålen, sitter bara fokuserad som den värsta retriever! Nå, jag sköt, kastade, packade lugnt ihop mina saker och gick tillbaka till henne. Skickade - och visst sprang hon iväg! Fullt ös, hittade leksaken - men hade inte en tanke på att komma in med den! Nu blev jag riktigt upprörd! Inte så jag visade henne det, lockade och pockade och fick till slut in henne. Men hallå, en hund som apporterat in föremål spontant sedan åtta veckors ålder ska väl inte plötsligt börja bete sig som den värsta slyngel! Nå, jag får helt enkelt se till att komma igång med upplet-träningen igen, ska bli spännande att se hur hon beter sig där!

Körde sedan igenom en lydnadsetta hyggligt tävlingsmässigt (men var ensam, ingen som kommenderade). 

Linförighet: ok, men en hel del slarvfel. Beter sig fortfarande riktigt bra i språngmarschen! Tränade att köra ettganska långt program och sedan belöna under en lång raksträcka. 

Läggande: körde hela momentet, såg riktigt bra ut. 

Inkallning: Bra tempo, lite tveksamt på slutet (väntade väl på var belöningen skulle dyka upp!)

Ställande: Jomen faktiskt, nog fick hon till ett par ställanden som åtminstone skulle ha gett poäng på tävling. Men inga tior, precis!

Apporteringen: snygg! 

Hopp: snyggt!

Platsliggning gjorde vi inte, eftersom vi var ensamma. 

Framförgående: repeterade eftersom det var så länge sedan, och visst märktes det. Hon var lite osäker i starten, men gick sedan rakt och fint. 

Åkte sedan hem och hämtade Daisy, shoppade med mig en kaffe och mjukglass från McDonalds. Planen var en skogspromenad, sedan ett upplet, och avslutningsvis en ännu längre prommis. Jag hade hittat en ny, härlig skog som jag ville undersöka. Det första som hände var att vi sprang på en älg! Daisy tycker att älgar är för stora djur, så hon låtsades inte se den. Vilda gruffade lite misstänksamt och blev överlycklig när jag kallade in henne... Fortsatte gå. Och gå. Hela tiden enligt min princip att promenerar gör man i terräng, inte på stigar. Konstaterade hur olika vegetationen var på olika skogsskiften. Bestämde mig för att gå tillbaka och köra uppletet innan hundarna blev för trötta, det var rätt varmt och Vilda galopperar ju hela tiden... Vände, gick några hundra meter och - kom fram på en grusväg! Vad i hela friden kom den ifrån?? Började fundera och bestämde mig för att jag nog visste vilken väg det var. Men lite obehagligt kändes det, då hade jag ju lyckats gå runt och förbi bilen... Knallade på. Längre och längre. Inte en bil, inte en vägskylt - och absolut inte ett spår efter asfaltsvägen jag trodde att jag skulle komma ut på, eller min bil. Bara en massa timmerhögar. När ska man egentligen vända? Till slut var det bara att inse - jag var helt vilse! Jag, som har så gott självförtroende i skogen och "alltid" har en fungerande kompass! Nu hade jag inte en susning om var jag befann mig (därav rubriken till dagens blogginlägg!). Efter ytterligare en rejäl promenad, två hundar med tungor som slipsar och en synnerligen urdrucken kaffemugg så hörde jag ett ljud i skogen. Någon röjde sly någonstans! Jag tog sikte på ljudet och plötsligt klev en man fram ur buskarna! "Skrämde jag dig?" Nej, jag blev jätteglad! Var i hela världen är jag?! Fick en vägbeskrivning och en trekvart senare var jag tillbaka vid min bil. Något upplet blev det inte... 

Men nu har jag lärt mig en läxa (för ett tag i alla fall!). Tänk om inte grusvägen varit där - hur långt in i skogen hade jag fortsatt då innan jag anat att jag var fel?? Antagligen minst en halvtimme - timme till, jag är ju rätt envis...

Så, att komma ihåg: Mobiltelefonen ska vara i fickan, inte i bilen!

På nya marker kan det vara idé att vara koncentrerad, och inte kika på älgar, rovfåglar, skogstyper och bara lita på "magkänslan". Typ. 

Nu är Vilda nybadad inför morgondagens kennelträff och bara en fråga återstår: varför växer den oanvändbara pälsen på rumpan dubbelt så fort som den värdefulla pälsen på hals och huvud? Kan pudelpälsar retas??

Mest har det blivit vila i midsommar. Eller vila och vila, full fart har det varit med många trevliga och roliga människor, full aktivitet även för hundarna men ingen organiserad träning. 

På söndag var det i alla fall dags. En liten tur till hundklubben. Först en genomkörare av lydnadsettan. 

Linförighet: Riktigt bra, inget tramsande vid språngmarschen!

Läggande: Snyggt! Körde bara en gång, hela momentet. Funkade. 

Inkallning: Två gånger, en gång med bollkast och "varsågod" när jag gått cirka 20 meter (för att hindra att hon lägger sig), en vanlig inkallning. Fin fart, lite slarvigt avslut. 

Ställande: Blir bättre och bättre, men hon sätter sig ganska ofta, går många steg ganska ofta, stannar snyggt ibland... Kommer nog att bli en nolla eller femma på tävlingen. 

Apportering: I stort sett bra. Hon kan glömma bort sig och resa sig när hon tar apporten. eller sitta och drömma och inte hålla fast den ordentligt. Men hon griper jättefint och tuggar inte. 

Hopp: Snyggt!

Körde även en platsliggning med Oscar som "grupp". Hon fick ligga länge, och låg stabilt med två undantag: när jag började störtnysa kom hon fundersamt smygande! Dessutom testade jag (lite ogenomtänkt) att gå utomn synhåll en stund. Då satte hon sig. Men för övrigt kändes det väldigt bra. Får låta bli att vara förkyld på tävlingen!

Sist men inte minst tre skott. Vilda uppbunden, jag kastade ett föremål för varje skott, som hon sedan fick apportera in. Kändes helt stabil på skotten, däremot var det apporteringsmässigt ingen bra övning. Hon ville kolla av alla prylarna innan hon kunde komma in, bytte föremål och strulade. Inget mer av den varianten!!

Nu fortsätter vi vila, tar en spårkväll i veckan och sedan kennelträff på lördag!

Igår när jag kom hem var Vilda "hund-nappad"! Det fanns ingen att träna med! Sambon hade åkt ut till stugan, och självklart tagit med vovsen. Så jag tänkte skippa träningen helt. Men så hamnade jag framför datorn, kom på att det var dags att anmäla till lydnadsettan i Gävle (tänkte köra kvällstävlingen där) och tänk, då blev jag genast lite träningsstressad! Så när Vilda kom hem så blev det en kvart på gården. Vi körde i stort sett lydnadsettan, och visst dök det upp problem både här och där!

Linförighet: går mycket bättre nu när jag börjat med boll/pip-belöning. Dock flippar hon totalt på språngmarschen och ska bara leka, hoppa, studsa, bita byxben... Min plan har varit att klicka bort beteendet. Har hittills inte blivit av en enda gång. I går surade jag ur, korrigerade henne (dvs sa ganska barskt ifrån att det inte var okej!) och belönade sedan med bästa pipisen när hon höll tassarna i backen. Det blev en avseväd förbättring och jag tror att jag sparade väldigt många timmars klickerträningstid...

Framförgåendet: jättefint, men halterna är dåliga. Då vänder hon upp mot mig. Tror inte jag kommer att lägga något krut på det, det är ju själva gåendet framför jag har nytta av i de högre klasserna.

Läggande: Snabbt och fint.

Inkallning: Den första var jättefin, men jag var tveksam om hon tjuvade, Hon började liksom samtidigt som jag öppnade munnen.  Så jag tänkte göra en till, för att träna stadga. Då började eländet...   

Jag satte Vilda, gick iväg, och när jag vände mig om så låg hon. Det lustiga är att hon ligger som värsta elithunden, med hakan i backen. Tillbaka, inte göra någon grej av det, lämna henne igen, kommer åtta meter, kikar bakåt, hon ligger... Tillbaka, flytta henne lite, sätta, gå två meter, berömma, fortsätta gå - hon ligger... Tillbaka, försöka säga ajabaja, lämna, gå tre meter, titta bakåt - hon ligger. Förstås. Varenda gång med hakan i backen, nästan så jag tror att hon driver med mig!    Vet inte hur många gånger denna cirkus upprepade sig, men det kändes som dolda kameran. Till slut så övergav jag både strategin "berömma att hon sitter" och strategin "fya att hon ligger" (den senare testade jag bara en gång, insåg väl egentligen redan från början att den var korkad).

Till slut stannade jag upp och tänkte. Insåg att jag faktiskt funderat igenom problemet i lugn och ro när jag gjort min träningsplanering, och att planen då var oväntade bollkast. Så nu satte jag henne, gick ett par meter, sneglade att hon fortfarande satt, hivade iväg en boll och sa varsågod. Upprepade ett par gånger och tänk, nu satt hon som ett ljus medan jag gick mina 20 meter!  Avslutade med bollkast. Måste träna detta mycket mer inför tävlingen!

Ställande: kan hon ju inte. Vi gjorde några grundövningar som var ok.

Apportering: Ettanapporteringen var ok. Hon håller i lösaste laget, tuggar inte men med lite otur kan en stor apportbock bli ganska besvärlig för henne när den glider runt i munnen. F ö väldigt lyhörd på kommando etc. Gjorde några metallapporteringar också. De var väldigt blandade, någon gjorde hon med full galopp i båda riktningarna, någon gjorde hon ganska försiktigt. Tror det berodde på hur apporten råkade slå emot hennes tänder. Finna i alla fall gott hopp om en framtida fin metallapportering!

Sedan var det färdigtränat och matte har fått ännu mer att tänka på!