Äntligen, äntligen fanns det en tillräckligt lång och bred snöfri markremsa!

Inte var den lång, ca 200 meter, och upptaget råkade hamna där älgarna haft sin vintertoalett... Dessutom blåste det kraftig sidvind, men ändå, det gick att spåra!

Nu visade det sig att höstens flitiga grundande av spårarbetet lönat sig. Vilda visste precis vad hon skulle göra. Struntade faktiskt i älglorten också (något förvånande, får jag säga, hon har annars rätt underliga matvanor!). Själva spårandet gjorde hon med låg näsa, befann sig i spårkärnan kanske 60% av tiden, men mtp den kraftiga vinden var jag nöjd ändå. Pinnarna plockade hon (två plus slut), såg väldigt förvånad ut när den första kom. "Hallå, nu spårar vi väl, eller..? Ingen apportering nu, va?!". Men med hjälp av lite godis så kom hon på att det gick utmärkt att kombinera båda delarna!

Det var så roligt!!! I kväll ska det dessutom bli sol, så vi satsar på en repris.

Medan spåret låg till sig så körde jag lite lydnad. Fot, inkallning, läggande - gick riktigt fint alltihop.

Rutan - vilken skräll! Pudelskruttan fattar faktiskt vad hon ska göra! Måste säga att jag är imponerad, hon är riktigt smart den här lilla damen. En stor fördel hon har jämfört med Daisy är att hon kan uppskatta föremål själv, på avstånd. Daisy älskar prylar, älskar att kampa etc. Men att få en tennisboll kastad till sig i rutan är sådär, och att springa ut till rutan för att hitta favoritleksaken på backen där är totalt ointressant. Vilda är tvärtom, hon blir överlycklig när tennisbollen kommer. Detta, i kombination med att hon är väldigt repetitionstålig, gör henne så gudomligt lättränad.  

Nu kör jag enstaka rutskick med target, för att befästa den exakta positionen, men ca 80 % av skicken gör jag faktiskt utan hjälp. Ändå går hon in i rutan 99 % av gångerna, och i acceptabel position ca 70 %.

Lite vanlig apportering körde vi också. Började med att lämna Vilda med apporten i munnen och köra inkallningar. Fungerade fint, ingångarna var ok och tempot bra. Det enda jag inte gillar är att hon har ett ganska löst grepp. Funderar på att testa med en lite mindre apportbock ett tag. Provade sedan att lägga ut apporten på gräset. Det positiva var att hon tog den direkt, utan att leka med den först (som hon gör inne, på våra hala golv. Slår med tassen etc). Det negativa var att det kom några små tugg... Hmm. Mer inkallningar med apportbock i munnen innan hon får hämta själv!

Sedan var det färdigtränat!

Här har det hunnit hända mycket!

En veckas fjällsemester, där Vilda fick följa med men Daisy stanna hemma, gav massor av träningstid. Har dessutom hunnit börja en tävlingslydnadskurs (i spöregn - heja aprilväder!).

Som alltid är Vilda lätt och okomplicerad att ha med. Slappnar av snabbt i liftområdet, trots att det åker barn och vuxna överallt runt henne. Inget krångel med andra hundar, lydig och lyhörd att ha lös.

Momentmässigt så började jag med att se över ingångar och utgångsposition. Nötte det intensivt några dagar (inomhus) och nu tycker jag att hon sitter där hon ska!

Apportering så tränade jag ingångar med träapporten. Hon kommer ju in och lämnar av allt, men andra föremål har jag låtit henne lämna i handen framifrån, som vid ett upplet. Nu vill jag få till riktiga ingångar med träapport. Fungerar riktigt skapligt. Har tränat genom att lämna henne sittande med apporten i munnen och kalla in. Den riktigt svaga punkten är hennes gripande av träapporten! Måste sluta träna på hala golv, hon älskar att leka med apporten med tassarna!

Introducerade budföringen, jätteroligt tyckte Vilda! Har kört den ganska tävlingsmässigt redan från början, hon får sitta fot och göra riktiga ingångar. Inga problem med henne, hon fattade så fort. >Och själva springandet älskar hon ju. Planen här är att “hjärntvätta” henne i momentet med människor hon känner och gillar. Har hittills bara använt sambon som mottagare.

Framförgående. Började träna, avbröt för att jag inte hade en genomtänkt plan. Vill ha ett framförgående som på ett naturligt sätt leder vidare till framåtsändandet. Funderar på att ta framåtsändande som mitt specialmoment på tävlingslydnadskursen.

Inkallning. Funkar fint, bra stabilitet i sittandet, bra tempo, fina avslut.

Läggande under gång. Här har det rått lite förvirring! Hon lägger sig fint, men ligger inte kvar och är också lite beroende av kroppshjälper för själva läggandet. Jag började träna, fick snabbt stabilitet men sämre lägganden… Kliade mig i huvudet och läste Kent och Ninas bok. Fick där inspirationen att fortsätta låta momentet vara uppdelat, fokusera på snabba lägganden, få det att fungera under gång och parallellt träna stabilitet i ligg med återgång. Använda tempot i gången som hjälp mer än kroppshållning, händer etc. Gärna lägga ner henne innan marschstart etc.

Tandvisning. Jag har börjat gräva henne i munnen i tid och otid, vilket hon med en suck accepterar. Nu ber jag de flesta lyfta på hennes läppar och visst vrider hon på huvudet, men hon är lugn och tycker det är ganska okej. Planerar att dela upp momentet, träna mungrävande för sig, kvarsittande vid matte när okänd kommer fram och lutar sig över henne för sig.

Platsliggning. Knappt tränat alls, däremot sittande i grupp, Återgångar från ligg gillar hon inte, vill gärna resa sig när jag kommer för nära. Ren vanesak, känns det som.

Rutan. Körde jag som mitt moment på lydnadskursen. Fick en riktig aha-upplevelse där! Lade targeten där jag brukar (bakre tredjedelen) och frågade lite bekymrat instruktören hur jag skulle göra när hon stannade en gnutta för tidigt och inte stämplade targeten. “Belöna” hojtade hon, och påpekade sedan för mig att Vilda ju faktiskt stod perfekt i rutan - och det var väl rutan jag tränade…? Så vi plockade bort targeten till nästa skick och, yes!, hon placerade sig mitt i rutan! Upprepade x flera med samma fina resultat. Varför? Tur? Tidigare targetplacering? Eller tittar hon på konerna? Ingen aning. Men jag ska försöka jobba så mycket som möjligt utan target framöver, få se vad som händer. Känns spännande!

Tunga apporten. Upp som en sol, ner som en pannkaka… Testade ettkilos-apporten på Vilda och hon var så duktig! Angrep den, blev förbaskad över att den “satt fast”, morrade och “kampade loss” den! Började med att bara få upp den från backen, lyckades så småningom bära in den ända till mig. Roligast var att hon på slutet bar den med lyft huvud, jättestolt! Tyvärr, tyvärr, tyvärr så fick jag för mig att det var ett roligt moment att träna igår kväll (efter nästan fyra timmars hundkurs!) och då gick det uruselt. Gissar att hon var för trött, hoppas att jag inte förstörde något. Hur 2-kilos ska gå kan jag inte föreställa mig, det är tungt för en sexkiloshund! Men hon har mycket jäklar anamma, så det är i alla fall inte omöjligt!

Hopp (uthopp), Har testat några gånger, och hon börjar förstå. Använder tennisboll som belöning när hon landar på andra sidan, för att “dra ut” henne från hindret. Men det krävs en hel del mer träning innan kommandot är klockrent. Funderar på att använda target för att få henne på rätt avstånd från hindret inför återhoppet. Det behövs inte just nu, men med tilltagande erfarenhet så är jag rädd att hon flyttar närmare och närmare hindret. Vore smidigt att redan nu lära henne ett “rätt” avstånd. Vi får se…

Tja, det är vad vi hunnit göra den senaste veckan. En hel del, känns det som. Nu ska jag snickra ihop en träningsplan. Jag avskyr att skriva planer och träningsdagböcker, så jag kör en förenklad variant. Lägger nog ut den också på bloggen så kan ni som inte heller gillar alltför detaljerat skrivande kanske få lite idéer!

I onsdags bestämde jag mig för att göra ettlitet genrep med Vilda inför tävlingslydnadskursen. Åkte upp till klubben, konstaterade att det blåste kraftigt samt att valpkursen hade upptaktsträff inne i klubbstugan. Prioriterade således fika i klubbstugan före träning!   

Men helt ogenomtänkt var inte det heller, nyttigt för sessan att få komma in, se alla människor och sedan lägga sig och sova medan vi fikade och pratade hund. Avkopplingen fixade hon galant.

Sedan fick fyra olika personer träna tandvisning med henne - äntligen kom jag ihåg att det momentet finns! Avslutningsvis blev det ett par hopp, lite fotgående och sitt stanna kvar på bron (planen var makalöst kladdig och smutsig). Sammanfattningsvis en mysig stund på klubben, låg i stress, bra i passivitet, alert i träning, bra fokus.

På hemvägen stannade vi till på bilprovningens asfaltsplan, som till stora delar var torr och fin. För Vilda var det premiär. Det blåste som sagt, det var mörkt, skuggor från belysningen - egentligen rätt läskig miljö. Det tyckte inte Vilda! Hon bjöd på 100 % fokus på mig, gjorde ett jättefint fritt följ (nå, hon har en del problem att reglera avståndet, ffa i sidled, och sneda sitt) men hennes fokus var grymt och hon gjorde verkligen sitt allra, allra bästa! Läggande, sitt stanna kvar och en apportering körde vi också innan vi blåste in i bilen igen.

Men, sammanfattinngsvis, så fick jag ett fint kvitto på att hon vuxit på sig när det gäller miljökänslighet, att hon är högmotiverad till träning och att hon inte är särskilt störningskänslig.

Träningstips:

Har säkert skrivit det förr, men: glöm inte passivitetsträningen! Lär hunden att följa din aktivitetsnivå.

...i morse. Brukar köra små minilydnadspass i köket när jag väntar på att kaffet ska bli klart. I morse var målet att se om Vilda klarade "ligg" på bara kommandot. Och ja, efter lite tvekan så fixade hon det faktiskt. Roligt är att hennes allmänt snabba rörelser smittar av sig, så hon kastar sig ner i backen rätt snyggt.

Målsättning: fortsätta varva träningen så att jag använder hjälper ibland, för att bibehålla högt tempo i läggandet. Men ca hälften av gångerna bara använda kommando, så hon lär sig vara uppmärksam på vad jag säger.

Ikväll: Då blir det spår! Sonen &fikaryggsäcken får också hänga med! :0)