Lördag. Började med ett spår, lätt terräng, ca 400-500 meter, icke förarspår. Gjorde ett spårupptag, som hon löste jättfint. Har det faktiskt på film, men eftersom alla datorer trilskas med mig just nu så dröjer det innan den kommer på nätet! Själva spåret var inga problem, hög intensitet, spårnoga förutom på ett ställe där hon drev lite i den kraftiga vinden. Mest glädjande är dock att hon fortsätter plocka pinnarna så bra! Tog allt, inklusive skogspinnar. Nu testade jag att lägga ett riktigt spårslut som slut (hon är inte så förtjust i långa pinnar!) och belöna den först med en godis, sedan byta den mot en boll. Hoppas det kan bli en bra långsiktig strategi!

Lydnad skulle vi köra, men då var både vi och hundarna trötta så det blev ett minipass med lite ruta, hopp och apportering. Testade hopp-apport, funkade fint.

Skott gjorde vi ordentligt. Vilda fick två skott under inkallning, som en förberedelse inför budföring med skott. Sedan tog vi några skott med Freda och Vilda sittande i koppel, Elin som skytt. Nu fick jag klart för mig att jag misslyckats med min skotträning! På ett ”positivt” sätt, men ändå. Vilda förväntanspep! Hon tyckte allt att Elin skulle kasta något föremål också… Förstås fick hon inte göra det. Efter avslutade skott fick hundarna lite godis och gå raka vägen till bilen!

Söndag. Agilitytävling, KM! Vilda var anmäld till hoppklass, man fick två lopp på samma bana. Jag var ganska säker på att vi skulle diska oss på slalomen, men Vilda överraskade med att sätta den både snabbt och snyggt i båda loppen! Dessvärre överraskade även matte med att ha glömt banan(!) första varvet! Så vi diskade oss för att jag sprang fel väg. Lopp två kunde jag banan, men då gjorde jag ett handlingsfel i stället. Började fokusera på en svår sväng lite för tidigt, innan Vilda fäst helt på hindret innan. Signalkänslig som hon är läste hon mig helt korrekt och böjde av till den svåra svängen i stället… Helt mitt fel.  Trots allt en rolig premiär, och vad Vilda beträffar så tycker jag att hon gjorde riktigt bra ifrån sig!

Efter agilityn körde vi ett sökpass. Vilda fick en appellruta. Första figgen låg på fullt djup. Ingen synretning, men vi tyckte att det var lite motvind. Det var det inte! I princip helt vindstilla och Vilda fick inget stöd alls ut i rutan. I stället fick jag stötta henne, följa med henne ut en bit och skicka om. Tre riktigt positiva saker trots allt: hon fortsatte försöka och försöka, hon försökte inte lösa problemet genom att spåra och hon hittade till slut! Fick sedan en figge på motsatt sida, enklare terräng och bara 30 meter ut. Ingen retning. Den löste hon väldigt fint, gick ut ganska rakt och på djupet direkt. Fin markering. Sedan fick hon vänta i bilen och avsluta med ytterligare ett skick utan retning, men på ca 20 meters djup. Kändes som en bra träning där hon fick ytterligare förståelse för vad det är jag vill att hon ska göra – leta rakt ut framför mig!

Sök på schemat. Roligt! Vi hade en ny medlem i gruppen som ska tävla appellen i helgen, så vi vallade helt enkelt en appellruta. När det var Vildas tur var jag lite kluven hur jag skulle lägga upp övningen åt henne. Valde att göra figge 1 som vanligt tantsök. Hon fick sedan se figgen gå iväg från legan, ganska nära bakre baslinjen på rutan, ca 30 meter. Under tiden smög en annan figurant ut och lade sig ca 20 meter från stigen, på linje med figge 1 (går det att förstå hur jag menar..?). Så gick jag tillbaka till stigen och skickade, med planen att draget från figge ett skulle få henne att gå ut, och att hon på vägen skulle få figge 2 i näsan och markera honom i stället. Planen gick åt skogen! Hon gjorde ett jättefint skick ut till figge ett och markerade henne i stället. Då valde jag att inte göra något andra skick på figge 2. Skickade sedan på andra sidan stigen. Men nu fick hon ingen retning först, utan två figgar låg ”på rad”, den ena ca 10-15 meter ut, den andra ca 30 meter ut. Hon gick ut fint och markerade ettan. Nu bestämde jag mig för att testa att även skicka p+å figge två.Första gången gjorde hon en snurr i gammellegan och såg allmänt förvirrad ut. Då följde jag med henne ut till den och gjorde om skicket därifrån. Inga problem, gick ut fint och hittade figge 2. Som sista skick (hade jag tänkt!) lade vi en figge ca tio meter från vägen. Men honom fick hon inte i näsan alls! Efter att ha gjort två jättefina tomslag så kallade jag in henne och belönade, sedan lade vi ut figgen på andra sidan i stället. Där gick det hyggligt, hon hade lite spårtendenser men hittade när hon jobbade i vind. Sammanfattningsvis en rolig träningsdag, men jag känner att jag är ute på lite hal is när det gäller hur jag ska gå vidare…

Började agilitykurs i tisdags. Men våra agilityträningar orkar jag inte riktigt blogga från. Det blir för mycket. Fort går det i alla fall... Kommer att få lägga en hel del krut på kontaktfälten. Just nu försöker jag få till slalomet och lite hinderkombinationer.

I går var det sökkväll! Länge sedan sist, tog ju uppehåll under höglöpet. Började med två vanliga tantsöksskick. Skick tre lurade jag Vilda lite. Hon fick se figgen gå iväg, men figgen fortsatte långt bort, kanske 75-80 meter och gömde sig. I stället så hade jag lagt ut en ny figge på ca 15 meters djup. Blev ett rätt rakt och bra skick med fin utdelning. Däremot så hade hon ju helt glömt bort den figge hon fick synretning på när det var dags för den... Stod först som ett frågetecken. Vindade sedan in ett spår rakt bakom sig (då fååår man säga nej!). Men på tredje försöket gav hon liksom upp, "jaja matte, jag springer väl ut dit och kollar då, när du tjatar så förbaskat" och tänk, där låg det ju en figge!!

Sedan körde vi de andra hundarna, och så gjorde jag en liten övning till på att skicka rakt itan att placera figgen först. Vilda fick se figgarna gå iväg parallellt med stigen på 20-30 meters djup, sedan tog jag bort henne. Sedan tillbaka på stigen och testade att skicka. Nu gick hon klockrent på båda! Men, i ärlighetens namn, så tror jag att vi för en gångs skull hade lite nytta av vinden. Annars vet jag inte om hon hade gått ut lika fint.

Testade att hissa ner rullen lite. Hon verkade inte bry sig. Men på sista figgen, när hon inte hittade lösrullen på en gång, ja, då tog hon sin egen!

Lördag: agility.

Lydnad smyger vi in lite här och där, hittar inte inspirationen just nu.

Igår var det sökdags igen! Som vanligt samling på klubben först. Jag gjorde lite småpyssel, hopp, läggande och ställande under gång mm - allt helt okej (till och med riktigt bra!). Sedan passade jag på att köra framförgëde när jag hade hela långa planen till förfogande. Satsade på minst 30 meter långa sträckor. Det hade Vilda inga som helst problem med, gick sådär riktigt rakt och fint så man bli varm i hjärtat! Nu jobbade jag ännu mer mot helt moment och tränade halter, hela serien med halt, fot, helt om - nytt framåtsändande etc. Den svagaste länken där var helt klart fot, eftersom hon mycket drag framåt! Men nu har hon fått känna på det ännu lite mer, nästa gång kan jag faktiskt välja att placera en belöning i själva fotgåendet. Nu hade jag belöningarna: 1 - efter lång sträcka, 2 - efter att ha gått sträckan, gjort helt om och kommenderat igen, 3 - efter att ha låtit henne gå en lång sträcka och sedan ställt henne (gick fram och lade bollen), 4 - under gång, i slutet av en lång sträcka. Tror/hoppas den här variationen på belöning blir väldigt bra för henne.

Sittande och liggande i grupp blev ömsom vin, ömsom vatten. På sittandet imponerade hon med att sitta kvar när Freda blev lite för sprallig i benen och kom rusande förbi och ville leka. Roligt eftersom Freda är en mycket uppskattad lekkompis!

På platsliggningen var hon också duktig, men där lyckades jag med riktigt dålig timing. Testade att för första gången gå utom synhåll. Gick bakom skjulet en kort stund, gick sedan fram igen. Gick tillbaks bakom skjulet... Stod där kanske en halv minut och hon såg ut att ligga stadigt. Precis när jag ska gå fram, kliver runt hörnet på skjuet, hör jag Elin "Anna, hon har rest sig". Rackarns, varför lät jag henne ligga så länge?? Nå, jag lade ner henne igen och gick faktiskt bakom en kort sväng till. Tyckte att hon trots allt kändes trygg i situationen. Och nu gick det bra. Måste fortsätta träna platsliggning utom synhåll i sådana här situationer, med välkända hundar, inget som skapar otrygghet.

Sedan - söket! Började med ett Hawaiisök. Det är mer en springövning än en sökövning, ett sätt för hunden att känna på själva söksystemet. Så här körde vi:

Figge rakt ut på fullt djup, står upp, helt synlig. Vid behov rörde han/hon på sig eller till och med ropade på hunden. Hunden skickades, fick godis av figge som lockade med den ca tio meter framåt i rutan. Samtidigt gick matte 20 meter framåt på stigen, så framslaget fick två delar, dels det figgen gjorde med hunden, dels en ingång till matte med framåtbjudning (eller vad man ska kalla det!). Väl på stigen är figgen på motsatt sida redan utplacerad rakt ut, fullt djup, så hunden får prova "båda sidor"-sök. En rolig övning som Vilda älskade. Men... Hon avslöjade verkligen sin taktik!! Skick ett, två och tre var bra. På skick fyra trodde jag att hon hade sett figgen, men det hade hon inte. Gissa hur hon gjorde då? Sprang rakt ut ca 10 meter, vek 90 grader höger och sprang sedan rakt (!), parallellt med vägen, ända tills hon korsade figgens ingångsspår... Plockade det och hittade figgen. Jag erkänner, jag blev tokfrustrerad. Visste inte vad jag skulle göra. Men - det kändes helt fel att belöna, dels för att hon gjprt "fel" sökmässigt, men där känner jag mig osäker. Allra mest för att jag hade försökt kalla in henne under hela repan, och hon inte gjort en tendens att komma... Så, rätt eller fel, jag bad figgen att inte belöna, kallade in hunden, och skickade om henne till figgen. Nu sprang hon rakt ut (förstås) och fick en rejäl belöning. Två Hawaii-slag till, sedan fick hon vila.

Efter fikat planerade vi för några vanliga tantsöksskick. Första skicket fick Vilda planterad figge, sedan fick hon stå kvar i legan och se figgen gå iväg till nästa. När jag skickar ut henne på skick ett så går hon rakt och fint, markerar och är på väg in. Då kommer en ung riesen farande genom skogen, i 110 knyck, rakt mot min hund. Precis det som INTE INTE får hända henne, som redan är rädd för stora livliga hundar, och det får absolut inte hända när hon är på väg in med rullen! Jag erkänner, jag fick panik. Försökte bedöma vad som var bäst, frösöka få tag på Vilda eller fånga hunden. Jag satsade på Vilda, som nu bara hade ca tio meter kvar till mig. Till min stora lycka så gör Håkan, som är stighållare och befinner sig mitt emellan Vilda och den framstormande, en heroisk insats och lyckas fånga hunden. Hundra meter bort (minst) sitter en människa på häst och vrålar och skriker efter sin hund... Men, ska man inte ha en grymt bra lydnad på vovven om man ska ha med den på ridturer? Blev ganska sur. Mest frö att jag blivit så rädd, och hunnit tänka konsekvenserna av vad som kunde ha hänt. Tack och lov var Yvonne snäll och kopplade hunden och knallade iväg med den till ägaren. 

Återstående två skicken gick fint. En omedelbar vinst från Hawaiisöket var att det var lättare att få Vilda att springa snett framåt med rullen när hon markerade.

Avslutade med en kort men skön promenad där Vilda fick lära känna Loke lite bättre. Hon tycker vanligtvis att han är alldeles för stor och livlig, men hon börjar vänja sig. Dessutom är han behagligt ointresserad av henne och en riktig gentleman. Så hon tyckte att han var ett rätt trevligt sällskap!

 Ikväll var det ruskigt varmt. Hemma i stan hade vi 29 grader inomhus… Det blev ett kort lydnadspass på klubben med linförighet, ställande, läggande, inkallning, hopp, sittande o liggande i grupp. Lite överraskande reste sig Vilda på platsliggningen. Gick ingenstans, stod blickstilla som en staty, men ändå! Ställandet var ok, men lite väl hög förväntan på boll. Hmm.

Söket, då. Sonen var med och ville absolut gömma sig för Vilda. Och vad gör man inte för sin lilla unge?! Så vi gjorde först ett tantsöksskick med dubbelfigge – fullt ös, klockrent. Sedan stod Vilda och jag kvar i gammellegan och tittade när Simon o Håkan gick iväg till nästa lega. Gick sedan ut till stigen och skickade – spikrakt och fint! Markeringarna är också bra. På väg in från andra skicket snubblade Vilda och gjorde en ordentlig kullerbytta. Då stannade hon och letade plikttroget sin slang och gav sig inte förrän hon hittat den!

Skick tre kunde jag inte hålla mig utan gjorde en chansning (jag vet, jag vet…). Testade en hemmavariant av X-figge, som Järverud skriver om i sina böcker. Typ riktningsfigurant. Figgen fick gå ut tio meter i rutan sedan tog jag bort Vilda. Då backade figgen ut igen och gick via en omväg ut i rutan på fullt djup. Så Vildas minnesbild var en figge tio meter rakt ut från skickpunkten. Ingen vittringsstig att följa ut på djupet. Lite nervös var jag men – jisses, vad fint hon sprang! Spikrakt ut i ca 30 meter, en lätt båge bakåt, men rätade sedan upp sig och innan hon kom till den bakre linjen och spåret.

Stärkt av framgången gjorde jag samma sak skick fyra, med lika fint resultat. Därefter bröt jag. Så nu har jag möjligen hittat ett bra sätt att stegra svårighetsnivån för henne?

Spårade i förrgår. Kort förarspår, knölig terräng, tanken var att främst träna pinnar. Tyvärr hade jag klurat till det och lagt ut torra skogspinnar, färska skogspinnar och kottar... Hade väl en tanke att främja noggrannhet genom ökad svårighetsnivå. Resultatet blev att hon markerade de torra skogspinnarna hur fint som helst, men fattade nada av kottarna och de färska pinnarna. Jag provade till och med att visa henne, "de här gills också!", men hon fortsatte se ut som ett frågetecken. Gissar att det helt enkelt var alldeles för lite vittring. 

Spåret var hyggligt lyckat, hon spårade fint, markerade de "vanliga" skogspinnarna och blev inte alltför störd av mitt stökande med henne.

Igår var det dags för lydnad och sök. Varmt och knottigt var det, så lydnaden blev i miniformat. Först en tävlingsmässig budföring - fint sprang hon! Sedan ett ettan-hopp över hinder, en ettan-apportering och en vanlig appellapportering (båda med fint grepp!), kort fotgående, och så ett par framförgåenden. Avslutningsvis ett sittande i grupp och en platsliggning. Kort men bra lydnadspass för hennes del. 

Skogen sedan, aj, aj... Någon borde ta matte i örat... Jag har ju egentligen en bra stegringsplan från lägret. Men sedan läser man böcker, klurar själv och är en bråttom-människa. Så igår hade jag väl fått lite för mycket inspiration från Git Jerings bok, där man ganska tidigt kör in själva söksystemet med skick på båda sidor. Så jag planerade en Jeringruta, med 3 skick på varje sida. Lät Vilda följa med och plantera ut första figgen på varje sida, och skickade... Hon gick ut bra på de första två skicken, tredje skicket (dvs andra skicket på samma sida) drog hon mot gammellegan och jag kämpade för att hon inte skulle hitta den och spåra sig fram till figgen... Fick in henne, gick ut en rejäl bit i rutan och skickade om. Andra gången jag gjorde samma sak gick hon ut fint och hittade. Fjärde skicket, (dvs skick två på den andra sidan stigen) gick hon på vallningsspår gång på gång, så till slut gick jag med henne nästan hela vägen ut. Femte skicket gjorde jag som en hittaövning, och nu gick hon spikrakt ut, hittade och fick sin belöning. 

Något sjätte skick gjorde jag inte. Hon fick gå till bilen, vila, och komma ut efter nästa hund för att göra en enkel hittaövning på ena sidan och sedan få se en "hare" försvinna på den andra. Kändes jättemotiverad redan när jag plockade ut henne ur bilen, så jag tror inte att den rätt tuffa övningen innan sänkt hennes motivation. 

Analys: 

En alldeles för svår övning till en ny hund. Var ju i praktiken nästan ett lägresök... Varför jag tänkte så fel? Tror helt enkelt att jag gillar Gits tänk att få till helheten i momentet så snart som möjligt MEN jag missade den avgörande skillnaden att hon ju faktiskt ger hundarna en kraftig retning (popup!) inför varje skick. Då kan man säkert köra söksystem tidigt. Stackars Vilda fick ju ingen hjälp alls! 

Positivt:

+ Att jag inser problemet till slut... 

+ Att Vilda fortsätter att jobba, jobba trots att det är tufft.

+ Inga stopp eller andra tecken på bristande motivation.

+ Över lag bra markeringar och jättefina påvis. 

+ Jag kom ihåg att ladda henne med motivation innan vi avslutade.

Negativt:

- Att jag inte insåg svagheterna med upplägget i förväg.

- Att hon har en tendens att spåra/gå i vittringsfält. Måste träna henne mycket på att gå rakt ut när det är tävlingsvallat. 

- Att inkallningarna fungerade halvdant i sökrutan, och att jag inte hade någon plan för vad kag skulle göra när hon inte kom! Har nu tänkt igenom hur jag vill göra, tror på att göra "valpinkallningar", ropa och springa åt andra hållet. Vill helst slippa lägga in ledarskap men vill verkligen att hon ska komma!

Planering för nästa gång:

Tillbaka till grundövningarna! 

Igår blev det ett mini-lydnadspass och ett sökpass.

Lydnaden började jag med att köra rutan, lite oklart varför... Jag hade inte ens någon target med. Tanken var att markera rutans mitt genom att gå ut till mitten och ställa mig i den före skick. Men jag måste ju alltid testa saker, så jag testade förstås först att skicka henne utan retning. Vilda sprang ut, ställde sig bakom en av de bakersta konerna. Då provade jag hennes lyhördhet genom att försöka dirigera henne till mitten av rutan och se, det gick utmärkt! Hon förstod vad jag menade både när jag viftade vänster/höger och när jag sa ett försiktigt "kom". Då smög hon som en katt mot mig och var ganska lätt att stanna på rätt ställe. Det var en skön känsla och jag gjorde nog 7-8 skick till, vissa gick hon direkt rätt (minoritet!), några hittade hon själv mitten med lite betänketid, något skick dirigerade jag henne rätt. Egentligen tror jag inte på dirigering som någon särskilt användbar metod när det gäller rutan, men samtidigt så tycker jag att det är ett bra komplement för att kunna rädda upp en situtation. Dessutom är lyhördheten trevlig inför t ex apporteringsdirigering. 

Sedan blev det hopp (se upp, hon sätter sig allt närmare hindret! Mer target!!), något ställande och läggande (helt ok) samt en platsliggning (bra). Testade dessutom ett sittande i grupp, en miniövning på tre meters avstånd i cirka en minut. Bara för att vänja henne vid att momentet finns. Framförgåendet var lugnt och fint, känns riktigt stabilt. Fotgåendet var däremot ovanligt dåligt, och jag grubblar lite på varför. Hon var mindre engagerad än hon brukar vara. Egentligen tror jag orsaken var att jag hade lite fel attityd in i momentet. Möjligen spelade det också in att jag tränade det sent, efter ett antal bollkast i rutan och vid hindret. Nå, ska bli spännande att se vilken intensitet hon bjuder på nästa gång. 

Efter lydnaden var det sök. 

Vi vallade av en ruta på ca 80-100 meter (ta och ge!). Den var lättsprungen, platt backe, med rikligt med stenar (gömmen!) på 50-meterslinjen. Loke fick två skick (Var med och planterade figgen, eller "tantsök" som det tydligen heter i Skåne!). Gick dem jättefint. Sedan fick han vila och så var det Vildas tur. För att inte bjuda henne vittringsstigar så valde jag att börja skicka henne från andra hållet på mittstigen. Samma procedur med plantering. Men hon valde att ta hela rutan i ett svep. Gissningsvis var det gammellegorna i rutans andra ände som spökade? Nå, hon fick ju ingen utdelning på springandet, jag gick in längre i rutan opch skickade om. På tredje försöket, typ 20 meter från figgen, lyckades det och hon fick hitta sin figge. Skick två, nu var vi lite närmare rutans mitt. Hon gjorde en avstickare mot fel del av rutan igen, men återgick nu ganska snabbt till att leta framför mig och hittade figgen fint. Skick tre och fyra hade vi kommit till den del av rutan som vi använde till Lokes första två skick. Nu gick hon spikrakt ut båda skicken. Tempot och intensiteten var jättebra samtliga skick. Markeringarna också, även om hon har en rackarns förmåga att tappa rullen åtminstone en gång per markering... Sammantaget kändes det som en lyckad sökövning.

Allra först hade vi förresten gjort en repris av gårdagens markeringsövning, med godis i ena handen och rulle i andra handen på figgen. Hon bestämmer sig snabbare och snabbare, snart sitter det riktigt bra! :0)

I dag blev det en typisk "Anna har haft för långt träningsuppehålls"-träning. Dvs alldeles för mycket inklämt på samma dag.

Först: 

Lydnad. Hjälpte Elin lite med Freda. Sedan körde jag lite fot med Vilda. Gick ganska bra, hon har fin kontakt men går lite långt fram. Flertalet svängar och halter var ok. 

Sedan körde vi ställande, jag kommenderade och Elin klickade när Vilda stoppat helt. Då kastade jag bollen bakom ryggen. Det fungerade fint, Vilda fattade snabbt poängen och minskade från att ta flera steg till att ta ett eller max två. Ska försöka jobba vidare på samma princip. Gjorde också ett läggande för att hon ska fortsätta lyssna på vad jag säger och inte bara gissa. Läggandet var bra. Avslutade med att hopp, som också var fint. 

I skogen körde jag först lite sök. Började med en markeringsövning. Vilda har börjat tveka att springa in med rullen till mig. Jag har ju byggt upp markeringen så att hon de allra första gångerna fick leka med figgen och "vinna" sin leksak. När hon väl vunnit den var hon ju helnöjd med att lämna figgen och komma in till mig för att visa upp föremålet. Då sa jag "tack", ropade "var är du?" och så fick hon göra påvis ut till figgen och få korv. Vips, så satt markeringen redan från första början. "Probloemet" nu är att hon gillar figgarna mer och mer, och vet att de levererar korv! Alltså är hon lite tveksam till att göra sig besväret att springa in till mig med rullen först...   Ett förväntat problem med den här metoden. Så nu körde vi min favorit-tänkarövning. Elin fick sätta sig på stigen och hålla rullen på marken med ena handen. I den andra handen, bara en decimeter därifrån, hade hon godis. Jag skickade Vilda. Första gången nöp hon rullen och missade nog godishanden. Blev en bra markering. Andra gången upptäckte hon godishanden, försökte bryta sig, pysslade på i någon minut, tills hon småfrustrerad högg tag i rullen och sprang till mig. Jag tog den snabbt, sa "visa" och lät henne rusa iväg till Elin och äta upp godiset. Tanken är att, genom upprepade övningar, få henne att förstå att rullen till matte är nyckeln till godishanden... Det blir lite shaping över det hela eftersom hunden själv ska komma på lösningen (även om det är en lösning hon egentligen redan har lärt sig, om hon bara tänker efter...) 

Effektivt var det i alla fall, vi körde 5-6 gånger på detta sätt. Lite strulade hon med ingångarna till mig också, blev nog lite osäker när jag inte ropade som jag brukar. Men jag tror att hon med några fler repetitioner på samma sätt kommer att bli ännu säkrare i sina markeringar. 

Gjorde sedan två vanliga sökskick som fungerade fint, inte riktigt spikrakt ut men bra driv och sökte verkligen. 

Därefter gick vi ett spår på 400-500 meter, icke förarspår, fem apporter varav två naturpinnar. Vilda var väldigt het i början och jag får nog sluta ta spår och sök samma dag. Inte för att hon gick upp med näsan, men hon var helt enkelt lite för het. Tyckte ändå att hon spårade fint. På ett ställe ville hon byta spår, en person med hund hade gått på en stig parallellt med Vildas spår. Tack och lov hade Elin snitslat bra så jag kunde bromsa henne och belöna upptag av rätt spår. På slutet hade vi också ett problem. Jag "visste" att spåret gick åt höger (såg en snitsel) men Vilda envisades med att slita på rakt framåt. Trots att jag backade i spåret och gav henne en andra chans fortsatte hon att spåra "fel". Till slut gav jag upp och, i brist på bättre idéer, följde jag med henne. Behöver jag säga att hon hade rätt och jag hade fel...? Pinsamt, men det blev rätt lyckat för Vildas del ändå eftersom hon lyckades övertyga mig! 

Pinnarna var en framgångssaga i dag. Första pinnen gjorde hon en millisekunds lång nosdutt på, då bromsade jag faktiskt henne och sa "apport". Andra pinnen blev det en lite bättre markering på, och tänk, sedan så gjorde hon riktigt fina markeringar på de sista tre! Jag ska nog börja lägga mer pinnar i spåren nu, och testa att hjälpa henne med markeringen de första gångerna. 

Sammanfattningsvis en bra kväll, jag tror att hon faktiskt lärde sig en hel del i såväl lydnad som sök och spår. I morgon är det nya tag! 

Och så har vi faktiskt anmält till en ny lydnadstävling.... :0)