I dag skulle det genrepas inför söktävlingen på lördag. Upplägget var enkelt: ca 100 meter ruta, en figge i varje hörn. Figge ett satt helt öppet på en campingstol, figge två (goa lilla sonen) var heldold. Medan jag var på påvis på figge två smög det ut en figge i vart och ett av de bortre hörnen. Sedan skulle jag köra tomt dit. Vindförhållandena var perfekta, med en sidvind som gjorde att vi hade "medvind" längs stigen, dvs hon skulle inte få figgen för tidigt.

Vad händer?

Tja, slag ett och två minns jag inte så mycket av. Säkert nå't småstruligt med dem, men hon tog båda figuranterna och markerade utan problem både den heldolda och den helt öppna. Sedan skickar jag ut henne på det första tomslaget - som senare skulle visa sig vara det enda... Pudelrackarn springer ut på ca 30 meters djup och drar sedan nästan hela rutan! Jag är helt övertygad om att hon letade utgångsspår. När hon inte hittat något på 70-80 meter så vinklar hon in mot stigen (obs - inte mot mig, utan 90 grader in från den plats i rutan hon just då befinner sig på) och tänker dra rakt över. Men precis när hon ska korsa stigen så känner hon spåret av figgarna, hugger det och spårar som en blodhund ut till den ena av dem! Gaaahhh - vad gör jag nu? Hon har gjort typ alla fel av alla möjliga, förutom ett: jag bad henne hitta figge, och det gjorde hon! Tog sedan in henne och skickade henne på andra sidan, no problem. Gick ut fint på djupet och fick figgen. Under tiden lades en ny figge ut i den del av rutan som hon missat att söka av första gången. När jag skickade henne där gick hon ut alldeles för grunt, men fint på omskick.

Kändes extremt frustrerande. Skiss på ungefär hur söket blev:

Mina snälla sökkompisar lät mig köra ett par extraskick när alla hundar var klara. Nu ville jag få ut henne på djupet! Så jag bad en figge stanna kvar i ena första hörnet, och lät resten vara tomt. Tanken var: skicka tomt till första hörnet, går hon ut grunt så mata ut henne tills hon har kollat av det ordentligt. Vänd dig sedan om på stigen och skicka åt andra hållet, så får hon bingo på djupet där. Enkelt och bra. Men vad händer? Jo, jag skickar ut henne på första tomskicket - och hunden försvinner! Hon drar ut hyggligt på djupet , gör en framslag (kanon, tänker matte, det går bra det här!), men sedan viker hon liksom aldrig in igen... Jag ser bara en liten ullboll försvinna längre och längre bort i rutan, och till slut ser jag henne inte alls. Om jag ropade på henne? Gissa! Men lilla väna pudelfröken har förvandlats till Tarzan i söket och tycker att hon klarar det här alldeles utmärkt själv. Stör mig inte matte, jag jobbar! Till slut kom hon tillbaks, och eftersom det vänstra hörnet råkade vara enda området i hela rutan som hon missat så skickade jag ut henne på ett nytt tomslag. Du ska gå heeela vägen ut, gumman... Det gjorde hon - inklusive att hon drog hela rutan en gång till. Nu suckade jag djupt och skickade henne på andra sidan, hon gick ut fint och hittade figge. Men ärligt, så 100% olydig som hon var idag har hon aldrig varit förut. Visst har hon struntat i min inkallning när hon haft figge i näsan, men nu brydde hon sig inte om mig en sekund.

På söklägret i helgen som var sa Mette att hon tyckte att Vilda växte med tomslagen, och att hon byggde på sig av den kuperade terrängen där hon fick ta i och klättra rejält. Jag tror henne! Det här är en hund med helt annat självförtroende än för några veckor sedan. Att hon dessutom fått spåra en del och kört lite häftiga agilitylopp men knappt behövt ägna en sekund åt lydnad har säkert också bidragit!

Men nu behöver jag hjälp. Ska tävla på lördag, en fin bana som passar Vilda perfekt. Finns det någon smart övning jag kan ta till för att plocka hem henne åtminstone en liten gnutta rent lydnadsmässigt? För nu är det tvärknäck i lurarna! Tacksam för råd! Vill dock helst inte blanda in ledarskap, utan köra bara positivt. Är det möjligt?

Först söket: tränade dolda figgar med Vilda igår. Sonen ställde upp igen - och det gick så bra! Tränade i bodar och olika hundburar... Några svängar till såhär så ska det nog ordna sig. Överväger att muta med honom ut i skogen i morgon, så jag kan få till en doldis även i "vanligt sök".

Sedan agilityn:

Vilda tog sin andra pinne i dag! Hon var verkligen extremt laddad. I första loppet, som var ett agilitylopp, gick hon till och med ur hand för Hanna. Hoppade bara ett par hinder, sedan drog hon och tog en tunnel och balansen! Vi var nog lika snopna båda två, Hanna och jag!

I lopp två var hon lite annorlunda uppvärmd och hade inga planer på att dra. Däremot blev hon lite skrämd av två stora hundar som skällde rejält (såg aldrig vad som hände, om de kanske muckade med varandra?) nära henne vid starten. Och då letade Vilda genast efter mig. Det hade hon med sig under loppet, ett halvt öga som kikade efter matte, och fick några onödiga tapp. Men inte värre än att Hanna med tydlig handling lyckades få henne felfri runt banan! En andraplats och pinne blev det. Bra jobbat av båda två!

Idag blev det mest lingonplockning och skogspromenad. Men framåt kvällen så mutade jag sonen - du får spela dator om du hjälper mig med lite hundkurragömma först! Till saken hör att min lilla femåring är en utmärkt figge. Orädd och liten går han att gömma i dolda legor som ingen vuxen fixar! Vi körde bakom dörr, stående i en agilitytunnel, i övertäckt hundbur och bakom en annan dörr. Vilda tog sig bra, från att ha varit väldigt tveksam i början till att bli säkrare och säkrare. Men jag såg två viktiga saker: 

- Hon har svårare att specificera en lega än jag trott. I söket med halvdolda figgar är det ju sällan svårt för hunden att hitta. Men när det blev heldolt så fick det svårt, och visade också vissa tendenser att lämna figgen. Måste jobba mycket, mycket mer på heldolda! 

- Hon "blindade" eller inte... Jag hade lagt kamo-väven på backen för att använda senare, och när hon inte lyckades speca var figgen var så markerade hon den. Begripligt, men ett observandum. 

Men, dessa missar till trots, så gjorde hon ett sammantaget väldigt fint jobb. På måndag ska jag muta med sonen ut i skogen, så hon får lite dolda legor där!  :0)

I dag fortsatte kursen för Mette. Första passet var en ca 100 meter lång bana. Nu i platt terräng, med andra svårigheter i form av blötområden, korsande stigar etc men i stora drag rätt lättsprungen för Vilda. Tanken var att Mette skulle planera den, men jag var rätt bestämd på att jag ville ha figgarna på djupet och avsluta med en hitte i varje hörn. F ö var det fria händer. I dag kände jag mig mycket tryggare med att inte veta var figgen fanns. Vilda var så laddad och fokuserad. Hon gjorde jättefina skick och hade som mest tre tomslag i rad. Hela söket var riktigt grymt! Jag var enormt nöjd efteråt. Så inför eftermiddagens pass kände jag mig inte det minsta nervös. *suck* Fel av mig! För sista passet blev helgens sämsta. Vilda gjorde flera grunda pytteslag, vek tidigt, strulade... Men allt i rasande tempo och med enorm bjudning, så det handlade inte om bristande motivation eller ovilja att jobba. Nu ska jag ärligt säga att vi gjorde det lite svårt för henne också, skickade genom ett rätt tätt buskage som hon klarat fint på förmiddagen men som fick henne att komma av sig nu. Med facit i hand skulle hon förstås ha haft figge därbakom. Jag tror - om jag ska gissa vad som gick fel, att hon redan visste att det var tomt på djupet där. Det var en tydlig sidvind och hon hade varit ut fint på djupet skicket innan. Så hon tyckte nog att hon visste... Mette valde att låta mig ta undan henne och sedan lägga sig bakom buskaget för att ge henne belöning, och avsluta söket där. Jag hade hellre velat ha en figge på fullt djup. Jobbat sig genom snåren hade hon redan gjort, det var att fortsätta rakt ut på andra sidan som hon fuskat med. Jag hade också velat fortsätta köra lite fler skick, Vilda hade massor av energi kvar. Men nu fick hon lämna skogen lite "snuvad på konfekten", och det behöver ju absolut inte vara fel!

Kom ihåglista från lägret, att träna på:

- Att jag inte vet var figgarna ligger (kan ju ändå ge instruktioner om max antal tomslag etc).

- Mitt eget beteende på stigen!! Kanske borde börja filma..?

- Köra tävlingsmässigt, att figgarna ligger ute från början.

- Figge på ingång efter tomslag (men inte för ofta!).

- Närafigge med djupfigge utanför.

- Dolda (förstås...).

- Starter. Lugna, lugna, lugna henne. Mata massor av godis...

- Om hon går ut för grunt eller viker, följ med henne ut dit hon vek och skicka om.

- Ta hjälp av gruppen om det behövs för att få in henne på inkallningarna...

- Transportera figgen framför, då är hon lugnare på transporten.

- Variera terrängen mer.

Kommer inte på mer just nu...

Inte för att jag hade haft tid att filma ändå, men... Rackarns vad jag är stolt över min lilla hund! Vi har varit på sökkurs i Ockelbo för Mette Klaevenes hela dagen (fortsättning imorgon).

Sökrutan var häftig men tuff - jämfört med vad vi brukar träna, i alla fall. Som ett V, där vi gick längst därnere och figgarna påfallande ofta låg längst däruppe. Så nog fick hundarna jobba!  Vi körde två pass, det första lade vi upp själva och det andra planerade Mette. Jag hade planerat ett tomslag på Vilda på första passet, det blev två då hon missade en figge men hade gjort ett så fint slag att vi köpte det som tomslag. Pass två hade Mette som sagt planerat, och jag fick inget veta. Extremt stressande! Men Vilda jobbade järnet och gick väldigt fint hela tiden - nästan!

För det var ett par saker som inte var bra. Men jag börjar med det som fungerade:

+ Raka, fina skick (långt över min förväntan, enligt mig kan inte min hund springa så raka fina skick som hon gjorde gång på gång i dag)

+ Fina framslag (också långt över förväntan, framslag nästan hela tiden. Det kan hon ju inte heller..?)

+ Konsekvent bra djup (med risk att vara tjatig - långt över förväntan, tycker annars att hon brukar slarva med djupet?!)

+ Mjölksyratålig . Skulle så gärna vilja ha på film när hon klättrade "rakt uppför"... Duktiga!! (...och ja, även det över förväntan. Har verkligen inte tränat sådan terräng - lutningen i Olberget är ingenting i jämförelse).

+ Fina markeringar (som väntat, för det brukar hon faktiskt ha!)

Men, så till det som jag ska plocka med mig hem:

+ Första skicken på vardera sida var rena kaoset. Jag fick ett kort stopp, Vilda sprang inte dit hon skulle, mycket strul. Fick där god hjälp i analysen. Vilda är jättetaggad inför söket, varvar upp lite för mycket och har helt enkelt inte hjärnan på de första skicken. Inte konstigt att det blev tokigt sist vi tävlade, när jag dessutom drog upp henne med pipleksak innan... *suck* Mettes råd är att vid träning mata ner henne med godis innan, tänka igenom förberedelserna för att ha henne så lugn som möjligt. Jag gör ju gärna tvärtom, vill så gärna att hon ska vilja att jag bara laddar på... Behövs INTE med Vilda, och det vet jag ju så förbaskat väl egentligen. Men vågar ändå inte lita på det. Till pass två gjorde jag det i alla fall, och då gick hon ut jättefint även på första-skicken. Men då hade hon ju också rusat av sig det värsta...

+ Andra sökpasset, med banan som Mette lagt. Där fick Vilda gå mycket tomt på den brantaste sidan, och gjorde enormt fina tomslag. Det märkliga som händer då är att jag blir jättestressad av att hon inte får belöning för sina fina tomslag, så jag blir mer och mer forcerad på stigen. Tappar fokus, känner mig stressad, ligger på 200 i puls och lägger ner all annan tankeverksamhet än "hon måste få en belöning snart!!!". Och, mycket riktigt, de två-tre sista skicken blir hon jättetveksam, går ut dåligt och jag får skicka om henne. Vad var det jag sa! Fått gått för hårt, tappat motivationen. Eller...? Nu fick Mette bryta mig, "sätt ner hunden, så jag får prata med dig!". Och så förklarade hon att Vildas tveksamhet kommit efter att jag börjat stressa upp, och sannolikt berodde mer på att hon blev osäker av mitt konstiga beteende än på att hon inte ville jobba mer. Därefter fick jag skicka Vilda igen och tänk, nu när jag varvat ner och försökte bete mig som vanligt, så sköt hon iväg som en kanonkula igen! Det var extremt nyttigt att se! Och så otroligt bra att det hände i en träningssituation. Ska jag kunna tävla i söket så måste jag få kontroll på mina egna nerver och mitt sätt att skicka henne. Annars får hon inte en ärlig chans.

Kan i alla fall stolt säga att Vilda fick mycket beröm i dag och nog gjorde bra reklam för pudelrasen!  Gullungen! :0)

Lyskväll med goda vänner på besök i helgen, tenta i tisdags. Det har inte blivit någon träning alls på sistone! :0) Men nu var det dags!

Började dagen med ett sökpass i Stormorshäll. Finns en stig uppför berget där som vi hade som mittstig. Blir rätt rolig och varierad terräng. Vilda fick sex skick med figge på varje. Kanske hälften låg på fullt djup. Jag tycker att hon jobbade jättefint. Det enda jag har att klaga på är att hon gör små korta stopp ibland. Inte så att hon frågar mig, utan det är mer som att hon väljer strategi! Kan jag se figgen? Kan jag höra honom? Eller finns det spårvittring någonstans? Om svaret på de tre föregående är nej, får jag väl fortsätta springa... Typ så!

På kvälleb var jag en av två ansvariga för fria agilityträningen. Vi byggde bana. Hade planerat en agility klass 1-bana av Kenth Svartberg, men pga många nybörjare så valde vi att korta ner banan och skippa gungan mm. Totalt 15 hinder. Vilda gick fantastiskt bra med Hanna, inte fullt så bra med mig! Jag hinner verkligen inte med! Dessutom kanske jag måste köra Vilda själv i tävlingen hon är anmäld till i Bollnäs. Hjälp!

Det enda sorgliga i kväll var att Vilda var ordentligt strykrädd utanför agilitybanan. Sist vi var på klubben fick hon rejält med stryk av en annan hund, fruktansvärt obehagligt. Den bara ruskade och vägrade släppa taget. Vilda skrek och skrek. Tack och lov var ägaren nära och fick upp käften på sin hund till slut. Men minnesbilden hos Vilda var stark, det märktes ikväll.

Lydnad blev det ingen ikväll, men väl häromdagen. Körde en kortis med kryp, framförgående, fot, apportering. I krypet gäller det att få till starten, med lite otur kan hon lätta där. Annars är jag väldigt nöjd. Tränar nu att göra en inkallning före krypet. Dels för att ordningen är så på tävling, men mest för att "tagga" henne lite och provocera henne... :0)  I framförgåendet nöter vi att gå sakta. Fot körde vi rätt planlöst sist. Apporteringen, där tränar vi gripanden. Belönar korrekta, säger vänligt men tydligt nej om hon plockar fram tassarna... Kör en del gripanden av metallen också.

Planering just nu: sökläger i helgen! Agilitytävling nästa helg. Söktävling helgen efter det. Sedan blir det vilohelg för Vilda, och efter det är nog tävlingssäsongen slut..? Kanske klämmer in ett till lägresök, ska bestämma mig efter helgens läger.

I dag var vi i Glössbo. Lättsprungen terräng. Planen var att Vilda skulle få gå lite tomslag, för att få upp självförtroendet. Samtidigt så ville jag bilda mig en uppfattning om jag ska våga anmäla henne till tävling om tre veckor. Så vi gjorde en tävlingsruta, ca 100 meter lång, med figgarna enligt följande: Figge 1 i första högra hörnet. Figge 2 mitt på vänstra sidan. Figge tre i bortre högra hörnet.

Skicken då? Tja, lite vilda västern...

Skick ett, högra hörnet: ut jättefint men vek av lite för tidigt och missade figgen. Jag bestämde mig för omskick (tveksam om det var rätt beslut, hade kanske varit bättre att köpa det som tomskick). Då vindade hon in utgångsspåret och sprang så fint ända fram... *suck* Skick två, vänstra hörnet, så vindade hon in figgen som låg i mitten av rutan och markerade den. Helt okej, jag har bestämt mig för att ha filosofin att hon får dra i rutan. Men sedan måste hon kunna gå ut och täcka av området hon missat. Så medan vi gjorde påviset på figge två, smög figge ett ut igen och lade sig i vänstra hörnet, för att hon skulle få belöning på att gå ut rakt framför mig. Tyvärr klantade jag till det och skickade henne mot fel snitsel!! Men hon gick ut fint på djupet och gjorde till och med ett litet framslag, så skicket blev hel ok, även om hon inte fick den förstärkning som jag hade tänkt. Nästa skick, höger sida: ut halvvägs i rutan, slog framåt en rejäl bit, jobbade sig sedan ut i rutan och letade på där tills hon hittade figgen i bortre högra hörnet...

Så, tja, rörigt blev det, men jag kände mig nöjd med att honletade fint och var väldigt motiverad. Dessutom hade hon massor av energi och arbetslust kvar när hon var färdig, så om inte annat får jag se det här som en motivationshöjande övning!

I går körde vi sök i Olberget. Ett helt okej pass, som var tänkt som genrep inför lördagens söktävling. Men, tyvärr, så har Vilda fortfarande såpass stor osäkerhet inför markering av heldolda figgar att jag har bestämt mig för att skippa helgens tävlande. Min bedömning är att vi har kanske 50 % chans att få markering på dolda figgen och det är för dåliga odds för att jag ska vilja prova. Varför då, varför inte chansa? Och man kan ju faktiskt bli uppflyttad även om man missar en figge? Jo, men en sak har jag lärt mig med åren. Jag har världens sämsta tävlingsnerver. Det sista jag vill att min hund ska lära sig är att en tävling/tävlingsplan är en plats där matte blir stressad, konstig och upplever obehag. Jag vill gå in på en tävling och känna att "det här kan vi" och det ska otur till för att det ska gå åt skogen. Vi ska liksom inte behöva Alexander Lukas-tur för att lyckas. Sitter momenten och tävlingen går bra förvandlas nervositeten till en positiv energi som smittar av sig på hunden, och som den bär med sig till nästa tävling. Efter helgens märkliga lydnad vill jag också få chansen att köra ett lydnadspass innan nästa tävling. Och den här helgen är sonens sista sommarlovsvecka, och därför i stora drag vikt åt honom. Så - vi passar.

Sedan har en annan känsla smygit sig på. Jag har hela tiden vetat att min möjlighet att köra sök är på lånad tid. Med två barn modell yngre så är det svårt att satsa så mycket av sin lediga tid som söket kräver. Men eftersom både jag och Vilda älskar sökträningen så har jag tänkt att jag kör så länge det håller. Så - senaste dagarna - har jag bara känt för att lägga ner. Inte på grund av någon direkt svacka - dolda figgar kommer Vilda att lära sig - utan på grund av så mycket annat. När jag försöker rannsaka mig själv kommer jag fram till följande digra lista:

* Vildas fysiska begränsning i söket. Hon kommer aldrig att tävla sök på samma villkor som en malle, kelpie eller riesen.

* Skaderisken. Vilda är inte rädd om sig i skogen. Jag vet inte hur många, rätt tuffa, vurpor hon har gjort när hon flänger fram mellan stock och sten.

* Tiden träningen tar. Fick mig en riktig tankeställare efter helgens spårtävling. Vilda hade gått elva spår i år innan den tävlingen. Räkna en timme per spår att lägg och gå spåret, dvs satsad träningstid på spår totalt elva timmar i år. Det räckte till tior på såväl spår som upptag. Hur mycket sök har vi tränat? Tio gånger så mycket? Tjugo gånger så mycket? Och inte tror jag att vi får någon dubbeltia i söket, inte...

* Vildas talang på andra områden. Hon har förutsättningar att, med rätt träning, gå långt i såväl spår som lydnad och agility. Varför då slösa tiden på den gren som hon saknar fysiska förutsättningar för?

* Bebisen. Min älskade lilla dotter växer och har varit betydligt mer missnöjd med att vara med mormor i skogen de senaste träningarna. Och hon går först, utan diskussion. Så funkar det inte att träna hund pga henne, tja, då måste hundträningstiden minska.

För att fortsätta med söket talar:

* Uppflyttning till högre känns helt inom räckhåll. Det vore ju trevligt att åtminstone få den meriten som belöning för alla timmar vi har lagt ner.

* Socialt. Söket är en social gren och vi är en fungerande, trevlig sökgrupp.

* Jag har precis anmält mig till en sökkurs....

* Vilda är en duktig sökhund som har massor av driv och vilja i söket.

* Sist, men inte minst, tycker både Vilda och jag att söket är störtkul. Även om jag har en liten svacka just nu.

Just exakt nu är planen att skippa tävlingen i helgen, lägga sökträningen på underhållsnivå (dvs ca en gång/vecka), gå sökkursen och anmäla till en eller två tävlingar efter den. Risken är stor att Vilda löper då, men det kan jag inte göra så mycket åt. Njuta av att ha några tävlingsfria veckor, pyssla på med lite av varje och bara mysa.

Tränade förresten ett kort agilitypass ikväll. Slalomingångar, kontaktfält och gungan. Vilda börjar bli riktigt duktig. Jag pressar henne rätt hårt på slalomen. Kör bara fyrapinnars. Testar att skicka henne väldigt snett, på vänsterslalom fixar hon faktiskt 90 graders vinkel. Inte riktigt lika säker på högerslalom. Dessutom kör jag olika andra varianter på min egen placering, t ex att jag står vid mitten av slalomet och kör en start med henne, att jag springer bredvid och förbi henne. Andra helgen i september är hon anmäld till en hoppetta och en agilityetta, ska bli spännande!